Mumintrollen och den osynliga gästen

Den här skäms jag lite för. Den slank, obetänksamt, med av bara farten i bokrean tidigare i år.

Det uttrycks ju faktiskt rätt tydligt att det är en bastardisering, en omformulering och nedslipning av Tove Jansson. Av hennes original som ju faktiskt inte heter den osynliga gästen, utan det osynliga barnet. Och att varken bilder eller text är Toves. Hur kunde jag missa det? Jag skäms.

För jag håller ju helt med Anna-Lena Laurén i gårdagens DN: Att läsa böcker man inte förstår är det viktigaste en människa kan göra

När jag frågar efter originalversionen får jag svaret att dagens barn inte kan tillgodogöra sig dem. Tacka fan för det. De tillåts ju inte läsa dem.

Som tur är var den där Mumintrollen ett olycksfall i arbetet, här ligger högar med otillrättalagda original.

Jag och Anna-Lena är helt på samma sida. Man måste utmana sig. Och det har skett en förflackning i speciellt barn- och ungdomslitteraturen den senaste generationen.

När jag nu läser om en del barn- och ungdomslitteratur känns de ibland obegripliga; obegripligt svåra med tanke på målgruppen. Inte bara att språket är ålderdomligt på så sätt att vokabulären osv är något annorlunda, själva fundamentet är annorlunda. Man tycks inte ha varit rädd för att utmana (och då också eventuellt tappa) läsaren. Med text och tankar som inte går rakt på, som inte är proppade med cliffhangers och så vidare. Sånt som är dödssynder idag. Som varenda nutida redaktör skulle ta ur en författare. Om de ens skulle kommit så långt. Nej, på med ett berg med socker! Du måste salta ORDENTLIGT. Var inte rädd för en extra klick smör. Annars säljer det inte. Tänk på att läsaren är van twitter!

Men!

Även om det accelererat, kanske bortom kontroll, är ju fenomenet inte helt nytt. Det blir man ibland varse när man, precis som Anna-Lena letar på antikvariat och bokbörs. Ta t ex klassikernas klassiker, Robinson Crusoe. Som jag blev sugen på efter att ha läst en analys av den. I för mig nytt ljus. Jag har ju läst den. Någon gång.

Fast var det originalet? När jag nu letade efter ett sjysst ex märker man hur många avkortade och anpassade varianter som getts ut – på svenska – sedan 1719… Och det blir lite problematiskt när man, som jag, vill ha ett… lagom gammalt exemplar. Med lite historia och känsla i sig. Ingen idé med gammelsvensk rotvälska, men oj vilken mängd av varianter av nedstrykningar och omskrivningar den boken råkat ut för bara under 1900-talet… Wikipedia listar 16 svenska översättningar – ett urval – utgivna mellan 1922 och 1983.

Tystnaden innan vi talar

Av alla ställen ramlade jag över en dikt på INSTAGRAM.

Det är lite lustigt. Man kan tycka att Instagram (eller Twitter för den delen) borde lämpa sig ganska väl för poesi. Men det gör de ju inte. Poesi och Instagram/Twitter har en beröringspunkt i att det är kort. Kärnfullt.

Men de är diametralt motsatta i att (eller om) man kan (eller måste!) stanna upp, låta det sjunka in. Ta en paus och inte bara svepa vidare till nästa heeeelt fantastiska grej en tiondels sekund senare.

Hursomhelst ramlade jag på en dikt om en målare. Plattsättare.

Visade sig vara skriven av en sydafrikansk poet. Kvinna. Icke-vit. Muslim. Doktor i bilden av islam i sydafrikanska medier. Tidigare gästforskat i Sverige. Nu i USA – där hon ramlade in på poesi av en slump. Enligt uppgift “the shit” vad gäller ung/yngre sydaftikansk lyrik, typ. Jaha. Tolkad på svenska av Roy Isaksson (?) i en volym med dikter från två av hennes samlingar. Aja. Var tvungen att söka upp på biblioteket (denna fantastiska resurs!). Samma dag. Vips så sitter man där med vadhelst man behagar!

Inledande strofer (Rak – vilket var dikten på Instagram):

För att döma om en linje är rak,
bannlys parallaxens villfarelse
Håll blicken så nära du kan
intill själva linjen och följ den

En mästare i golvläggning lärde mig det

Människor vill gå där han knäböjt
och gjort ytan slät
De följer en linje till slutet
och ler åt dess ljuva geometri,
hur han har sytt ihop rummets vinklar

Känslornas historia

Mer Gabeba. Tydligen utkommen för bara några månader sedan. Nu har jag läst typ allt hon gett ut.

Första stroferna (Poesi för nybörjare):

Under kvällens poesikurs för nybörjare
en flicka i tjock brun kappa hon inte tar av sig

drar djupt efter andan
och riskerar någonting genom att säga

Min pojkvän sitter i fängelse

Den svarta ön

A har ju – i princip – läst alla Tintinalbum, så hon har gett sig på de äldre originalversionerna som nu utges även på svenska. Herge tecknade ju om alla de tidiga äventyren på 40-talet i färg, så de fick en mer sammanhållen stil, hans banbrytande ligne claire. Alla utom det första: Tintin i Sovjet. Om jag förstått det rätt så tyckte han inte att det riktigt höll måttet och det kan jag väl förstå. Möjligtvis var det väl inte heller, med tidens spirande politiska strömningar , senare helt aktuellt med sin antikommunism.

Den svarta ön, en av mina barndomsfavoriter och det första A läste, är det enda album som tecknades om in bara en utan två gånger. Först på 40-talet och senare även på 60-talet, när det förlag som gav ut Tintin på engelska tyckte det såg mossigt ut. Och det kan man väl också förstå, det är mycket teknologi som redan då, på 60-talet, hade utvecklats mycket: bilar och husvagnar såg inte alls ut på samma sätt, man hade brandbilar istället för manuellt framknuffade… brandkärror (!), elektrifierad järnväg istället för ånglok, tv-apparater (som alltså är med i Tintin redan på 30-talet!) osv… plus att mode och annat förändrat sig.

Herge skickade iaf sin assistent till Storbritannien på 60-talet för att göra research och sedan tecknades albumet om. Herge himself gjorde karaktärerna, medhjälparna resten (bakgrunder osv).

Det är intressant att se samma album omtecknat och förfinat i tre olika klädedräkter. Det är i princip samma album med samma innehåll i samma rutor – samma bildmanus. Om det t ex är fem brandmän i en ruta så är det fem brandmän i rutan från iaf ungefär samma vinkel och nr två har glasögon och den tredje slår förvånat ut med armarna och säger exakt samma sak. Det är bara på något enstaka ställe en ruta typ dragits ifrån eller flyttats…

Blev det bättre och bättre? Ja, det måste jag säga. Kanske finns det mer charm i 40-talsversionen, men bortsett från att 60-talets är mer detaljerad är det på olika sätt också tydligare. En hand som drar i en nödbroms har fått en handske så man lättare ser att det inte är Tintins – och ärmen har nu också annan kulör. Två flygare som på 40-talet båda hade svarta overaller har på 60-talet blivit individer med kläder som särskiljer sig (vem av dem var det som faktiskt slog ner Tintin?) och deras plan har blivit rött. Inte grått, så det står ut på sidan. Även om 40-talet är i färg är sidorna rätt grön-brun-grå. Utan kontrastfärger. Osv.

Intressant, helt enkelt. Men rätt så Tintin-nördigt…

I väntan på talibanerna

Var i Berlin för två veckor sen. Kabul hade just fallit. Det kändes angeläget. Läste Magda Gads twitter och så vidare. Birger Schlaug tipsade om en bok i sin blogg. ”Om du vill förstå” hette inlägget, tror jag. Beställde ett ex på Bokbörsen på stört och boken var väl hemma innan jag var det.

Men det drog väl vidare. Tog nog en vecka innan jag ens hämtade ut boken och den blev liggande tills Jesper Huor dök upp i Aktuelltstudion häromkvällen. Han och Jan Eliasson pratade, eller om det heter debatterade, Afghanistan. Jan ryckte väl mest på axlarna.

Jespers bok har nu mer än 10 år på nacken. Den är bra. Den ger en inblick i Afghanistan. Det blir åskådliggjort på ett mer mänskligt plan, i ögonhöjd. Inte det där helikopterperspektivet.

Sen är det väl ingen unik bok med några revolutionerande insikter. Vad som skulle komma efter amerikanerna stod väl klart kanske inte direkt med deras intåg, men kort därefter. Inga hemligheter för de intresserade.

Kan egentligen inte riktigt förstå Magda Gads (och alla andras) ilska mot Joe Biden och amerikanernas faktiska uttåg. Att det målas upp som kaos och svek och…

Eller… det är väl vad det är och visst hade väl USA kunnat göra något annat med sina resurser än att bara göda det militärindustriella komplexet? Men vad som 2021 är gjort är gjort och uttåget i sig borde väl inte beskrivas som ett totalt fiasko? Det är väl svårt att kalla det en succé, men givet förutsättningarna… fiasko?

För om jag förstår det rätt blev det väl, med lite perspektiv, kanske inte helt ”relativt ordnat”, men iaf med minimal blodspillan? Ja, det var lite bomber på slutet och hundra eller ett hundratal människor i Kabul fick sätta livet till osv? Ja, 10-15 amerikanska soldater strök väl med också? Men inga (ordentliga, regelrätta) strider och tusentals döda?

Klart man känner sympati med alla de som fick panik och/eller hade tänkt flyga ut en vecka senare osv och jag har själv aldrig varit på ett ställe ens i närheten av Afghanistan, reseavrådan eller krigszon… men vad förväntar man sig? Mer överslätande retorik från Biden?

Visst, ”tråkigt” med ett islamistiskt emirat med allt vad det innebär av sharialagar osv och att hundratusentals amerikanska automatvapen är i omlopp (från den endast på pappret existerande afghanska armén?) och och och… men det var väl sedan länge oundvikligt givet förutsättningarna?

Vad är det man säger? SNAFU?

Situation normal – all fucked up…

Inferno

I Tennisspelarna spelar Inferno en roll. Jag blev nyfiken, hittade det här välhållna, skitsnygga exemplaret som jag bara var tvungen att köpa. Andra upplagan, 1911.

Det är ju lite som man kan förvänta sig? Strindberg krisar. Rejält.

Eller, jag vet ju inte riktigt hur han hade de normalt, har dålig Strindbergkoll men han begår iaf ”självmord” genom att skicka oförlåtliga brev till frugan, irrar runt utan pengar i Paris, lever ut sin paranoia och sina neuroser, går djupt in i religiösa grubblerier, vanföreställningar, swedenborgism och alkemi, tror sig med sina hälsovådliga experiment ha avfärdat det periodiska systemet, framställt guld… OCH SÅ VIDARE.

Jag skulle säga att det är att krisa…? Strindberg var väl Strindberg, men det här är psykotiskt.

(I Tennisspelarna förekommer en fiktiv bok som visar på att Strindberg hade fog för sin paranoia: ett band av försupna polska exilkemister hade slagit sig ner i rummet ovanför hans och försökte kloroformera den svenske diktaren för att komma åt hans svavelmetod….)

Första meningen: Det var med en känsla av vild glädje jag återvände från Nordbanans station, sedan jag där avlämnat min kära lilla hustru, vilken skulle fara till vårt barn, som insjuknat i fjärran land.

Hej lättja

Om den lägre tjänstemannen i medelstora och stora företag och institutioner.

Det är en analys som jag i stort delar; det är väldigt mycket bullshit och i praktiken behöver man som kugge i ett stort maskineri inte göra speciellt mycket om man inte vill. Eller snarare: det kanske inte tjänar så mycket till, man har förmodligen inte så mycket att vinna på det, heller.

Något som kan låta som ganska deprimerande, men å andra sidan också kan vara trösterikt. Jobb och karriär är inte allt här i livet. Det är kanske inte ens livet?

Sen tycker jag nog allt att titeln är lite missvisande. Mycket, för att inte säga det mesta, handlar väl egentligen inte om att slippa undan eller lättja eller så utan snarare hur dåligt stora/större organisationer fungerar. Det är först i avslutningen själva konklusionen kommer och jag kan tycka att boken egentligen inte ger supermycket mer än vad man kan läsa i en kort sammanfattning…

Undrar förresten hur det gick med Corinnes anställningsbarhet efter den här boken? Fast hon kanske har fuck-off-pengar. Tjänade väl en ordentlig hacka på den här boken, t ex.

Men man är väl som man är. Ser att det är hon som skrev den där boken jag vagt minns skriverierna om: ”No Kid: 40 skäl att inte skaffa barn”. (hon har två barn)

Första meningen: ”Arbeta aldrig”, sade Guy Debord, den situationistiske filosofen.

Haikudikter

Har en volym stående i hyllan. ”Tomas Tranströmer – Samlade dikter 1954-1996”.

Titeln till trots är det uppenbarligen inte riktigt allt som han publicerat. T ex inte de där han skrev redan 1959, innan formen hade blivit poppis/upptäckts i Sverige/väst. Det har ju liksom blivit berömt att han var tidigt ute med haiku.

Här finns de dock med.

Inte för att det är så mycket nytt, ändå. Är verkligen ingen Tranströmer-fantast, bara kollat lite förstrött i min volym, men på något sätt har jag ändå redan läst de jag gillar mest här. Typ:

När rymmaren greps
bar han fickorna fulla
med kantareller.

Kraftledningarna
spända i köldens rike
norr om all musik.

Solen står lågt nu.
Vara skuggor är jättar.
Snart är allt skugga.

Roligast var Göran Malmqvists efterord, där han bestrider den (medicinske?) nobelpristagare som hävdade att de haikudikter som Tranströmer publicerade efter sitt slaganfall måste varit skrivna sedan innan; det är stört omöjligt att skriva haiku om man har afasi.

Malmqvist hade träffat Tranströmer runt sekelskiftet, de hade pratat om att de båda led av tinnitus. Malmqvist skickade senare en haiku till TT:

Vad klagar du för?
Tinnitus låter exakt
som syrsornas spel

Varpå Tranströmer omedelbart hade replikerat:

Syrsorna tiger
endast tystnaden kraxar
i mina öron.

Människor helt utan betydelse

Henrik Schyffert läser tydligen den här en gång om året. Verkar som han har någon sorts ritual och läser den första dagen på sin sommarsemester. (”Man läser den på en förmiddag!”)

Jaha. Det är något om en man som irrar runt en dag i ett semester-Stockholm, eller nått? Var det någonting om Doktor Glas också?

Hade tänkt läsa den nu när jag började min sommarsemester. Det blev inte.

Hade tänkt läsa den för två veckor sen, när jag åkte till Göteborg. Hade med den, men det blev inte. Av en slump såg jag dock tavlan på omslaget på Göteborgs konstmuseum (Från Centralpalatset, Torsten Jovinge, 1933).

Nu tog jag med den till Berlin och tänkte: innan sommarsemestern är slut.

Och så blev det faktiskt. Läste den en förmiddag på hotellrummet och den jo, den går att läsa på en förmiddag. 165 sidor. Kändes som en timme, men kanske tog två? Max.

Det börjar lite banalt. Huvudpersonen, Magnus, är lite tafatt. Pank. Ska upp och lämna något jobb han gjort på något kontor. Osv. Det är bra skrivet och det är lätt att känna igen sig, identifiera sig med en hel del situationer av pinsamma tystnader och vad det är.

Sen fortsätter det. Magnus mår verkligen inte bra. Även om han ideligen stöter på folk han känner är han ensam. Fruktansvärt osäker på relationen med sin flickvän, om hon älskar honom. Ständigt oroad för hur ekonomin ska gå ihop. Ältar om och om saker från det förflutna. Att han är så passiv. Så håller det på.

Stegrande.

Frågan jag ställer mig är varför Schyffert läser om den varje år?

Det är ju en fantastisk bok, men en fantastiskt deprimerande bok. Varför vill man utsätta sig för det här, om och om igen?

Det är en omruskande isdusch, ingen gosig spa-behandling. Är det därför Schyffert läser om den gång på gång? Och vad gör han sen på sina sommarsemestrar?

Ensam på ett hotellrum? Nej, fy fan. Nu måste jag ta mig upp och ut och ta mig för någonting.

Tennisspelarna

Slår upp första sidan när vi lyfter.

Det är svårt. Jag har munskydd. Brusreducerande hörlurar med Caetano Veloso. Men inga glasögon, känns som jag inte kan ha glasögon med munskydd. Det känns som jag flåsar. Märker att jag andas genom munnen.

Det börjar en morgon. Austin, Texas. Lars Gustafsson stiger upp och cyklar med sin tioväxlade italienska cykel mot tennisbanan. Ett par timmars tennis mot lokalbefolkningen innan sin Nietzsche-föreläsning.

Han slås över vilken kondition han fått av tennisen. Brunbränd och spänstig visslar han Siegfrieds Rhenfärd från Wagners Götterdämmerung. Ragnarök i de soliga uppförsbackarna. Så lustigt, tänker han: stycket handlar ju om en fornnordisk hjälte på väg NER för en flod, mot ett tätnande mörker…!

Där sitter jag. Flåsandes, otränad och obekväm. Kisandes. Lyssnandes på bossa nova, avskärmad. På väg… upp? Ner? Det kittlas i magen.

Men jag hittar ett lugn. Kommer nästan till tals med andningsmasken. Stänger munnen, men tappar hakan. Romanen utvecklar sig. Storartat.

När vi landat ser jag ett café precis vid gaten. River av mig masken, lägger upp fötterna på en fönsterstolpe precis framför flygmaskinen som tog mig hit.

Lagom till sista sidan har så flyget gjorts redo för sin återfärd, fyllts med nya passagerare och taxar ut.

Lars Gustafsson boardar ett flygplan och lämnar Austin, Texas för nya äventyr.

Jag tar på mig masken, ut förbi bagagebanden och hoppar på S-bahn in mot stan.

Det är sjukt obekvämt men jag ler ändå. Men det ser ingen.