Category: bok

Den här skäms jag lite för. Den slank, obetänksamt, med av bara farten i bokrean tidigare i år.

Det uttrycks ju faktiskt rätt tydligt att det är en bastardisering, en omformulering och nedslipning av Tove Jansson. Av hennes original som ju faktiskt inte heter den osynliga gästen, utan det osynliga barnet. Och att varken bilder eller text är Toves. Hur kunde jag missa det? Jag skäms.

För jag håller ju helt med Anna-Lena Laurén i gårdagens DN: Att läsa böcker man inte förstår är det viktigaste en människa kan göra

När jag frågar efter originalversionen får jag svaret att dagens barn inte kan tillgodogöra sig dem. Tacka fan för det. De tillåts ju inte läsa dem.

Som tur är var den där Mumintrollen ett olycksfall i arbetet, här ligger högar med otillrättalagda original.

Jag och Anna-Lena är helt på samma sida. Man måste utmana sig. Och det har skett en förflackning i speciellt barn- och ungdomslitteraturen den senaste generationen.

När jag nu läser om en del barn- och ungdomslitteratur känns de ibland obegripliga; obegripligt svåra med tanke på målgruppen. Inte bara att språket är ålderdomligt på så sätt att vokabulären osv är något annorlunda, själva fundamentet är annorlunda. Man tycks inte ha varit rädd för att utmana (och då också eventuellt tappa) läsaren. Med text och tankar som inte går rakt på, som inte är proppade med cliffhangers och så vidare. Sånt som är dödssynder idag. Som varenda nutida redaktör skulle ta ur en författare. Om de ens skulle kommit så långt. Nej, på med ett berg med socker! Du måste salta ORDENTLIGT. Var inte rädd för en extra klick smör. Annars säljer det inte. Tänk på att läsaren är van twitter!

Men!

Även om det accelererat, kanske bortom kontroll, är ju fenomenet inte helt nytt. Det blir man ibland varse när man, precis som Anna-Lena letar på antikvariat och bokbörs. Ta t ex klassikernas klassiker, Robinson Crusoe. Som jag blev sugen på efter att ha läst en analys av den. I för mig nytt ljus. Jag har ju läst den. Någon gång.

Fast var det originalet? När jag nu letade efter ett sjysst ex märker man hur många avkortade och anpassade varianter som getts ut – på svenska – sedan 1719… Och det blir lite problematiskt när man, som jag, vill ha ett… lagom gammalt exemplar. Med lite historia och känsla i sig. Ingen idé med gammelsvensk rotvälska, men oj vilken mängd av varianter av nedstrykningar och omskrivningar den boken råkat ut för bara under 1900-talet… Wikipedia listar 16 svenska översättningar – ett urval – utgivna mellan 1922 och 1983.

Var i Berlin för två veckor sen. Kabul hade just fallit. Det kändes angeläget. Läste Magda Gads twitter och så vidare. Birger Schlaug tipsade om en bok i sin blogg. ”Om du vill förstå” hette inlägget, tror jag. Beställde ett ex på Bokbörsen på stört och boken var väl hemma innan jag var det.

Men det drog väl vidare. Tog nog en vecka innan jag ens hämtade ut boken och den blev liggande tills Jesper Huor dök upp i Aktuelltstudion häromkvällen. Han och Jan Eliasson pratade, eller om det heter debatterade, Afghanistan. Jan ryckte väl mest på axlarna.

Jespers bok har nu mer än 10 år på nacken. Den är bra. Den ger en inblick i Afghanistan. Det blir åskådliggjort på ett mer mänskligt plan, i ögonhöjd. Inte det där helikopterperspektivet.

Sen är det väl ingen unik bok med några revolutionerande insikter. Vad som skulle komma efter amerikanerna stod väl klart kanske inte direkt med deras intåg, men kort därefter. Inga hemligheter för de intresserade.

Kan egentligen inte riktigt förstå Magda Gads (och alla andras) ilska mot Joe Biden och amerikanernas faktiska uttåg. Att det målas upp som kaos och svek och…

Eller… det är väl vad det är och visst hade väl USA kunnat göra något annat med sina resurser än att bara göda det militärindustriella komplexet? Men vad som 2021 är gjort är gjort och uttåget i sig borde väl inte beskrivas som ett totalt fiasko? Det är väl svårt att kalla det en succé, men givet förutsättningarna… fiasko?

För om jag förstår det rätt blev det väl, med lite perspektiv, kanske inte helt ”relativt ordnat”, men iaf med minimal blodspillan? Ja, det var lite bomber på slutet och hundra eller ett hundratal människor i Kabul fick sätta livet till osv? Ja, 10-15 amerikanska soldater strök väl med också? Men inga (ordentliga, regelrätta) strider och tusentals döda?

Klart man känner sympati med alla de som fick panik och/eller hade tänkt flyga ut en vecka senare osv och jag har själv aldrig varit på ett ställe ens i närheten av Afghanistan, reseavrådan eller krigszon… men vad förväntar man sig? Mer överslätande retorik från Biden?

Visst, ”tråkigt” med ett islamistiskt emirat med allt vad det innebär av sharialagar osv och att hundratusentals amerikanska automatvapen är i omlopp (från den endast på pappret existerande afghanska armén?) och och och… men det var väl sedan länge oundvikligt givet förutsättningarna?

Vad är det man säger? SNAFU?

Situation normal – all fucked up…

I Tennisspelarna spelar Inferno en roll. Jag blev nyfiken, hittade det här välhållna, skitsnygga exemplaret som jag bara var tvungen att köpa. Andra upplagan, 1911.

Det är ju lite som man kan förvänta sig? Strindberg krisar. Rejält.

Eller, jag vet ju inte riktigt hur han hade de normalt, har dålig Strindbergkoll men han begår iaf ”självmord” genom att skicka oförlåtliga brev till frugan, irrar runt utan pengar i Paris, lever ut sin paranoia och sina neuroser, går djupt in i religiösa grubblerier, vanföreställningar, swedenborgism och alkemi, tror sig med sina hälsovådliga experiment ha avfärdat det periodiska systemet, framställt guld… OCH SÅ VIDARE.

Jag skulle säga att det är att krisa…? Strindberg var väl Strindberg, men det här är psykotiskt.

(I Tennisspelarna förekommer en fiktiv bok som visar på att Strindberg hade fog för sin paranoia: ett band av försupna polska exilkemister hade slagit sig ner i rummet ovanför hans och försökte kloroformera den svenske diktaren för att komma åt hans svavelmetod….)

Första meningen: Det var med en känsla av vild glädje jag återvände från Nordbanans station, sedan jag där avlämnat min kära lilla hustru, vilken skulle fara till vårt barn, som insjuknat i fjärran land.

Om den lägre tjänstemannen i medelstora och stora företag och institutioner.

Det är en analys som jag i stort delar; det är väldigt mycket bullshit och i praktiken behöver man som kugge i ett stort maskineri inte göra speciellt mycket om man inte vill. Eller snarare: det kanske inte tjänar så mycket till, man har förmodligen inte så mycket att vinna på det, heller.

Något som kan låta som ganska deprimerande, men å andra sidan också kan vara trösterikt. Jobb och karriär är inte allt här i livet. Det är kanske inte ens livet?

Sen tycker jag nog allt att titeln är lite missvisande. Mycket, för att inte säga det mesta, handlar väl egentligen inte om att slippa undan eller lättja eller så utan snarare hur dåligt stora/större organisationer fungerar. Det är först i avslutningen själva konklusionen kommer och jag kan tycka att boken egentligen inte ger supermycket mer än vad man kan läsa i en kort sammanfattning…

Undrar förresten hur det gick med Corinnes anställningsbarhet efter den här boken? Fast hon kanske har fuck-off-pengar. Tjänade väl en ordentlig hacka på den här boken, t ex.

Men man är väl som man är. Ser att det är hon som skrev den där boken jag vagt minns skriverierna om: ”No Kid: 40 skäl att inte skaffa barn”. (hon har två barn)

Första meningen: ”Arbeta aldrig”, sade Guy Debord, den situationistiske filosofen.