Slår upp första sidan när vi lyfter.
Det är svårt. Jag har munskydd. Brusreducerande hörlurar med Caetano Veloso. Men inga glasögon, känns som jag inte kan ha glasögon med munskydd. Det känns som jag flåsar. Märker att jag andas genom munnen.
Det börjar en morgon. Austin, Texas. Lars Gustafsson stiger upp och cyklar med sin tioväxlade italienska cykel mot tennisbanan. Ett par timmars tennis mot lokalbefolkningen innan sin Nietzsche-föreläsning.
Han slås över vilken kondition han fått av tennisen. Brunbränd och spänstig visslar han Siegfrieds Rhenfärd från Wagners Götterdämmerung. Ragnarök i de soliga uppförsbackarna. Så lustigt, tänker han: stycket handlar ju om en fornnordisk hjälte på väg NER för en flod, mot ett tätnande mörker…!
Där sitter jag. Flåsandes, otränad och obekväm. Kisandes. Lyssnandes på bossa nova, avskärmad. På väg… upp? Ner? Det kittlas i magen.
Men jag hittar ett lugn. Kommer nästan till tals med andningsmasken. Stänger munnen, men tappar hakan. Romanen utvecklar sig. Storartat.
När vi landat ser jag ett café precis vid gaten. River av mig masken, lägger upp fötterna på en fönsterstolpe precis framför flygmaskinen som tog mig hit.
Lagom till sista sidan har så flyget gjorts redo för sin återfärd, fyllts med nya passagerare och taxar ut.
Lars Gustafsson boardar ett flygplan och lämnar Austin, Texas för nya äventyr.
Jag tar på mig masken, ut förbi bagagebanden och hoppar på S-bahn in mot stan.
Det är sjukt obekvämt men jag ler ändå. Men det ser ingen.