Berlin Brandenburg

Jag vet inte hur många miljarder över budget det blev. Eller hur många år försenad.

Vågar inte googla. Känns som vad jag än gissar kommer det ändå vara i underkant?

(Uppdatering: 10 år försenad och kostade 70 miljarder – tre gånger ursprungsbudgeten. Inte för att sagan verkar vara slut där. Flygplatsen är tydligen redan i behov av att byggas till för att klara kapaciteten, vilket kommer kosta 25 miljarder extra och vara klart 2030. Kanske. Nåja. Det ger ju perspektiv. Vad är väl en liten konst- eller saluhall? Ingenting! Inte ens världens dyraste sjukhus går riktigt att jämföra… men det finns ju alltid större fiskar. Istanbuls nya flygplats som öppnade 2017 ska vara världens dyraste med en byggkostnad på 250 miljarder.)

Jaja.

Så vad blev det då, nu när debaklet äääntligen öppnat? Vad blir betyget?

Det är trångt. Folk vill kunna sitta någonstans när de väntar eller köa när de ska stiga ombord på sitt plan. Det verkar de inte ha tänkt på utan här och var fyller folk korridorerna och det är knixigt att ta sig fram.

Det är opraktiskt/omodernt. Sånt som uppfinningen av rulltrappor och rullband verkar t ex ha gått dem förbi. Och vad är det för vits med att kunna gå på/av flygplanet direkt från/till terminalen om man kan ta en tur ut på betongen och gå i framkörda trappor istället? Mer eller mindre; det finns enstaka rulltrappor osv, men sparsamt. Ingenting känns riktigt genomtänkt. Som toalettdörrar som går inåt med ett handtag du måste vrida? Om man typ tvingas dela handtag med de som inte tvättat händerna vad är då poängen med handfat överhuvudtaget? Osv.

Det är långsamt. Har nog aldrig varit med om att det varit sådan kö eller tagit sådan tid i en säkerhetskontroll.

Det är otrevligt. Glömmer man en putsduk i byxfickan kommer de hitta den och fråga vilken del av ”töm allt du har i fickorna” du inte förstod. Sen kommer de skratta nedlåtande åt dig medans de skickar den minimala bomullsbiten genom röntgen. Sen förstår du iofs varför det är långsamt.

Det är fult. Sjuttiotalet ringde och bad att få tillbaka sitt färgschema. Ja, nu kanske jag är något påverkad av allt det andra, men några speciella estetiska kvaliteter kan jag inte tilldöma detta. Mitt minne är ”öststat”.

Osv osv.

Jag fattar inte den här flygplatsen. Den känns väldigt svår att tycka om. Ens för en flygplats alltså. Och på något sätt känns det nästan medvetet gjort? Ta t ex flygplatsbaren med temat ”världsledare/världsförbättrare” – väggarna är späckade med foton på typ JFK och Moder Teresa och Dalai Lama och… vilka väljer de att fronta på utsidan?

Berlusconi och Boris Johnson. Och förvisso Merkel, von der Leyen och Obama också, tror det var 5-6 pers.

Men liksom: har de undgått att Berlusconi och Johnson är lite kontroversiella? Om inte borde väl den stora KUK någon ritat vid Boris mun vara en ledtråd?

Hotel Gat Point Charlie

Ett bra hotell egentligen. Bra läge, egentligen.

Om man är i Berlin för typ att kolla på muren och sånt. De där grejerna man gör första och andra gången i Berlin. Också om man vill ha nära till start/mål på halvmaran.

Inget att klaga på, egentligen. Men om man är mer intresserad av alla de där mysiga/coola/hippa caféerna/restaurangerna/butikerna/gatumarknaderna så… kanske inte?

Bott här fyra gånger nu. Är nog less. Nästa gång kanske blir… nått ställe i typ Prenzlauer Berg eller Friedrichshain?

Arenamannen

Söndag. Race day.

Eller inte. Jag är inte i form. Inte på något sätt. Hade inte sprungit något på flera månader, nästan ett halvår, när jag gav mig ut i början av augusti.

Ätit och druckit har jag dock gjort.

Tog ett varv runt sjön för två veckor sen. Eller snarare inte. Så var formen. En kilometer var nog. Började inse att 21k är, trots allt, 21k. Lite jogg och… öh mycket promenad så klarar jag det? En väldigt rask promenad? Ja, kanske. Kanske. Men är det vad jag vill? Är det grejen?

Så jag gav upp. Sket i det. Men åkte till Berlin iallafall. Av andra anledningar. För att besegra pandemin snarare än att besegra halvmaran, kan man säga. Sen att det är smartare och skönare att jogga lite i Tiergarten på sina egna vilkor än att satsa allt och plåga sig genom en hel dag allt som allt bara för att bevisa ingenting… det är någonting.

Ändå. Märkte på race day att jag tydligen kunde se genom lobbyn i glashuset mitt emot, för där på förmiddagen upptäckte jag löpare när jag tittade ut.

Gick trots allt ut, tittade på loppet. Såg farthållare med sina flaggor. ”Följ mig för en sluttid på 1:45!”. Där var jag för några år sedan. Helt sinnessjukt. Senare: 2 timmar. Härligt. 2:15. Det kanske inte går supersnabbt, men de orkar förmodligen runt springandes. Respekt.

Sen såg jag ingen mer farthållare. Tittade inte så noga, men någonstans räknade jag ut att nu, nu borde nog 2:30-folket passera. Och då började det dö väldigt hastigt.

Vad skulle jag mäktat med, om jag gett allt? 2:45? 3:00? Knappast 2:30, väl? 21k på tre timmar är alltså sju kilometer i timmen. Det är en jäävligt rask promenad. För mig på gränsen till att jogga. I tre timmar.

De med en potentiell sluttid på drygt två och en halv timme – om de nu tar sig i mål – ser iaf inte roliga ut efter 15k, inte på något sätt. Det haltas och det verkar göra ont. Och det halvjoggas knappt ens. De sporadiska applåder och hejarop som kommer från någon uteservering då och då kommer nog från hjärtat, men börjar vara mer av medlidande och förbarmande än något annat.

Vilka stackare? Har de ingen självkännedom, de där skröpliga som kommer allt mindre frekvent? Nu är det ju en minut sedan det kom någon? Var det sista? Nej? Men självkännedomen? Var är den? De måste onekligen tagit sig vatten över huvudet.

Jag känner att nej, i de där skorna vill jag inte vara. Det är någonting att plåga sig runt 21k, men då ska det ju vara ”på riktigt”. Man ska ha en chans. Man ska plåga sig för full maskin. Känna att vingarna bär, men att motorn klagar. Inte bara kämpa mot maxtiden; att inte bli avplockad.

Jag sympatiserar med dem, eftersläntrarna. Hur uppgivet måste det inte vara, att utelämnad för allas beskådan hasa sig fram medans banden har slutat spela och funktionärerna håller på att plocka ihop skyltar och avspärrningar? Att ensam på en lång, tom raksträcka bli omsprungen av någon annan, någon med nummerlapp, men med lätta steg. Med medaljen redan runt halsen gick de i uppenbarligen i mål för länge sen och nu ska de bara ”jogga ner”…

Förnedrande?

Men jag tänker på Theodore Roosevelts berömda ord om ”mannen i arenan”. Mannen, ja… Senare på flygbussen hem, försöker jag översätta den, som tidsfördriv. Men det är svårt, det också. Att översätta på riktigt. Hitta snyggare lösningar, trognare formuleringar och/eller kanske sin personliga tolkning snarare än bara den basala råöversättningen. Det är hjärngympa utan facit, utan lösning.

Tillåter man sig det kan man sitta och vrida och vända på en enda rad eller formulering hur länge som helst. Får en känsla av att det är en bra övning för att hålla hjärnan i trim, mycket bättre än korsord eller sodoku?

All jävla heder åt översättarna; vilket jobb!

Det är inte recensenten som räknas; inte den som påpekar att kraftkarlen klantat sig, som förklarar vad den företagsamma kunde förbättrat

Äran tillhör den som faktiskt är i arenan, vars anlete är täckt med jord och svett och blod, den som kämpar tappert, som felar, som kommer till korta gång på gång, men det finns ingen ansträngning utan brustna strängar och tillkortakommanden

(…)

Original:

It is not the critic who counts; not the man who points out how the strong man stumbles, or where the doer of deeds could have done them better. The credit belongs to the man who is actually in the arena, whose face is marred by dust and sweat and blood; who strives valiantly; who errs, who comes short again and again, because there is no effort without error and shortcoming; but who does actually strive to do the deeds; who knows great enthusiasms, the great devotions; who spends himself in a worthy cause; who at the best knows in the end the triumph of high achievement, and who at the worst, if he fails, at least fails while daring greatly, so that his place shall never be with those cold and timid souls who neither know victory nor defeat.

Auran

Idag när jag gick förbi korsningen strax utanför hotellet hände något jättemärkligt.

Det var en familj där. Ja, det är ju aldrig annars någon där, men iaf, nu var det en hel familj där. Och de gick fram till den där lilla busskuren ingen vet vad den är bra för, det stannar ju aldrig några bussar, men de gick fram till den och liksom… ställde upp sig.

Ja inte mamman alltså. Hon förevigade det hela. Sin familj ensamma framför någon konstig busskur.

Eller inte.

Åt brunch på Dånken (just utanför bild, till höger, men syns det inte finns det inte?) och tittade på turisterna. Dom andra… turisterna.

Hur de håller på. Fotograferar.

Så tänkte jag på Walter Benjamin och hans snart hundraåriga essä om konstverket i den mekaniska reproduktionens tidsålder. Om det här med aura – den här nästan gudomliga närvaron i ett konstverk. Att konstnären – kanske med sina bara händer – har skapat det, precis just den artefakten, och att man känner vördnad inför det faktumet. Att det är något speciellt att ha den i sin närvaro. Förnimma den. Och att det kanske inte blir riktigt samma sak med det när (om!) man mekaniskt, enkelt kan skapa perfekta kopior av verket. Typ fotografier.

Funderade på ”sevärdhetens” aura. Varför folk vill föreviga den. Sevärdheten. Även om det finns typ miljarder närmast identiska bilder lättillgängliga? Som är tagna av proffs och ser mycket bättre ut. Varför är det viktigt att själv ta den bilden?

Och varför vill man gärna ha med sig själv – eller sina resekamrater – i bilden? För att bevisa att: ja, titta, jag var där? Titta! För att senare minnas, påminnas: just ja, jag var där! Se på fan. Checkpoint Charlie! Det hade jag ingen aaaning om! För det verkar som att bilden är äkta? Fast jag minns faktiskt inte att vi var så ensamna där? Jaså, du säger att vi stod med våra mobiler och väntade ”på vår tur” i tio minuter (och varför gick vi inte bara fram om vi ville vara med på bild)? Mer tid än vi spenderade att faktiskt titta på sevärdheten? Men visst var det iallafall sevärdheten vi läste om i våra mobiler? Kanske hade vi googlat upp en bild på den? En proffsbild?

Handlar det kanske om att bli del av sevärdheten? Och tvärt om: att den blir en del av en själv? Och att man helst inte delar med någon annan? Eller skulle man kunna dela sin upplevelse? Precis som i verkligheten?

För man är väl intresserad av verkligheten? Beviset att man var där? Fast i sådana fall: varför ljuger man? Drar ifrån och lägger till? Exempel: varför tar folk som går omkring med mask även ute av sig masken precis när de ska föreviga sig med sevärdheten? Det var inte en del av grejen med att åka till Berlin under den stora pandemin? Man vill minnas att allt var som vanligt?

Eller man vill minnas att man var glad. För det går ju inte att se att man var glad med masken. Så man var glad. Med samma leende som man hade på fotografiet framför ruinerna av gaskamrarna i Birkenau. Eller vartsomhelst man varit förresten.

Vad är det egentligen? Dokumentation? Konst? Någonting mitt emellan? Och spelar det förresten någon roll att ”busskuren” faktiskt bara är en replika?

Ja, så var det med den brunchen. Tre cheeseburgare som åkte ner ganska snabbt. Lite uppslag som kanske skulle kunna bli till en essä. Måhända lite svamlig och inte lika betydelsefull som Benjamins, men ändå.

Man skulle också kunna tänka sig att testa sina eventuella teorier. Utmana. Får man vara med på andras semesterfoton? Om man frågar? Är det obekvämt? Vi delade ju ändå den här upplevelsen, vi var här tillsammans? Är det för närgånget? Tränga sig på, in i släktens fotoalbum.

Och vad skulle hända om man skulle fråga andra om de vill vara med på ens bilder? Tillsammans? Eller bara dem? Vad säger man, hur skulle man lägga fram det? ”Jag behöver någon i bilden?” eller ”Jag vill minnas hur vi delade upplevelsen. Sevärdheten! Den är vår. Tillsammans!”.

Kanske kan man tvinga folk att vara med? De vill ju uppenbarligen vara där. Är det okej att oombedd ta kort av någon vid sevärdheten? Hur fokuserad på personen/erna kan man vara? Ja, jag pratar inte juridik. Jag försöker bara närma mig kärnan i förevigandet av sevärdheter. Varför håller man på som man gör? Vad betyder det?

Osv.

Hursomhelst.

Jag nöjde mig med att ta några bilder, inte allt för närgångna, av okända i Checkpoint Charlie. Och någon metabild. Sen fick det faktiskt vara nog.

Jag kommer minnas de där tre cheeseburgarna för resten av mitt liv, tror jag. Hoppas jag. Trots att jag glömde fotografera dem.

Det hade blivit en bra bild.

Människor helt utan betydelse

Henrik Schyffert läser tydligen den här en gång om året. Verkar som han har någon sorts ritual och läser den första dagen på sin sommarsemester. (”Man läser den på en förmiddag!”)

Jaha. Det är något om en man som irrar runt en dag i ett semester-Stockholm, eller nått? Var det någonting om Doktor Glas också?

Hade tänkt läsa den nu när jag började min sommarsemester. Det blev inte.

Hade tänkt läsa den för två veckor sen, när jag åkte till Göteborg. Hade med den, men det blev inte. Av en slump såg jag dock tavlan på omslaget på Göteborgs konstmuseum (Från Centralpalatset, Torsten Jovinge, 1933).

Nu tog jag med den till Berlin och tänkte: innan sommarsemestern är slut.

Och så blev det faktiskt. Läste den en förmiddag på hotellrummet och den jo, den går att läsa på en förmiddag. 165 sidor. Kändes som en timme, men kanske tog två? Max.

Det börjar lite banalt. Huvudpersonen, Magnus, är lite tafatt. Pank. Ska upp och lämna något jobb han gjort på något kontor. Osv. Det är bra skrivet och det är lätt att känna igen sig, identifiera sig med en hel del situationer av pinsamma tystnader och vad det är.

Sen fortsätter det. Magnus mår verkligen inte bra. Även om han ideligen stöter på folk han känner är han ensam. Fruktansvärt osäker på relationen med sin flickvän, om hon älskar honom. Ständigt oroad för hur ekonomin ska gå ihop. Ältar om och om saker från det förflutna. Att han är så passiv. Så håller det på.

Stegrande.

Frågan jag ställer mig är varför Schyffert läser om den varje år?

Det är ju en fantastisk bok, men en fantastiskt deprimerande bok. Varför vill man utsätta sig för det här, om och om igen?

Det är en omruskande isdusch, ingen gosig spa-behandling. Är det därför Schyffert läser om den gång på gång? Och vad gör han sen på sina sommarsemestrar?

Ensam på ett hotellrum? Nej, fy fan. Nu måste jag ta mig upp och ut och ta mig för någonting.

Tennisspelarna

Slår upp första sidan när vi lyfter.

Det är svårt. Jag har munskydd. Brusreducerande hörlurar med Caetano Veloso. Men inga glasögon, känns som jag inte kan ha glasögon med munskydd. Det känns som jag flåsar. Märker att jag andas genom munnen.

Det börjar en morgon. Austin, Texas. Lars Gustafsson stiger upp och cyklar med sin tioväxlade italienska cykel mot tennisbanan. Ett par timmars tennis mot lokalbefolkningen innan sin Nietzsche-föreläsning.

Han slås över vilken kondition han fått av tennisen. Brunbränd och spänstig visslar han Siegfrieds Rhenfärd från Wagners Götterdämmerung. Ragnarök i de soliga uppförsbackarna. Så lustigt, tänker han: stycket handlar ju om en fornnordisk hjälte på väg NER för en flod, mot ett tätnande mörker…!

Där sitter jag. Flåsandes, otränad och obekväm. Kisandes. Lyssnandes på bossa nova, avskärmad. På väg… upp? Ner? Det kittlas i magen.

Men jag hittar ett lugn. Kommer nästan till tals med andningsmasken. Stänger munnen, men tappar hakan. Romanen utvecklar sig. Storartat.

När vi landat ser jag ett café precis vid gaten. River av mig masken, lägger upp fötterna på en fönsterstolpe precis framför flygmaskinen som tog mig hit.

Lagom till sista sidan har så flyget gjorts redo för sin återfärd, fyllts med nya passagerare och taxar ut.

Lars Gustafsson boardar ett flygplan och lämnar Austin, Texas för nya äventyr.

Jag tar på mig masken, ut förbi bagagebanden och hoppar på S-bahn in mot stan.

Det är sjukt obekvämt men jag ler ändå. Men det ser ingen.