Idag när jag gick förbi korsningen strax utanför hotellet hände något jättemärkligt.
Det var en familj där. Ja, det är ju aldrig annars någon där, men iaf, nu var det en hel familj där. Och de gick fram till den där lilla busskuren ingen vet vad den är bra för, det stannar ju aldrig några bussar, men de gick fram till den och liksom… ställde upp sig.
Ja inte mamman alltså. Hon förevigade det hela. Sin familj ensamma framför någon konstig busskur.
Eller inte.
Åt brunch på Dånken (just utanför bild, till höger, men syns det inte finns det inte?) och tittade på turisterna. Dom andra… turisterna.
Hur de håller på. Fotograferar.
Så tänkte jag på Walter Benjamin och hans snart hundraåriga essä om konstverket i den mekaniska reproduktionens tidsålder. Om det här med aura – den här nästan gudomliga närvaron i ett konstverk. Att konstnären – kanske med sina bara händer – har skapat det, precis just den artefakten, och att man känner vördnad inför det faktumet. Att det är något speciellt att ha den i sin närvaro. Förnimma den. Och att det kanske inte blir riktigt samma sak med det när (om!) man mekaniskt, enkelt kan skapa perfekta kopior av verket. Typ fotografier.
Funderade på ”sevärdhetens” aura. Varför folk vill föreviga den. Sevärdheten. Även om det finns typ miljarder närmast identiska bilder lättillgängliga? Som är tagna av proffs och ser mycket bättre ut. Varför är det viktigt att själv ta den bilden?
Och varför vill man gärna ha med sig själv – eller sina resekamrater – i bilden? För att bevisa att: ja, titta, jag var där? Titta! För att senare minnas, påminnas: just ja, jag var där! Se på fan. Checkpoint Charlie! Det hade jag ingen aaaning om! För det verkar som att bilden är äkta? Fast jag minns faktiskt inte att vi var så ensamna där? Jaså, du säger att vi stod med våra mobiler och väntade ”på vår tur” i tio minuter (och varför gick vi inte bara fram om vi ville vara med på bild)? Mer tid än vi spenderade att faktiskt titta på sevärdheten? Men visst var det iallafall sevärdheten vi läste om i våra mobiler? Kanske hade vi googlat upp en bild på den? En proffsbild?
Handlar det kanske om att bli del av sevärdheten? Och tvärt om: att den blir en del av en själv? Och att man helst inte delar med någon annan? Eller skulle man kunna dela sin upplevelse? Precis som i verkligheten?
För man är väl intresserad av verkligheten? Beviset att man var där? Fast i sådana fall: varför ljuger man? Drar ifrån och lägger till? Exempel: varför tar folk som går omkring med mask även ute av sig masken precis när de ska föreviga sig med sevärdheten? Det var inte en del av grejen med att åka till Berlin under den stora pandemin? Man vill minnas att allt var som vanligt?
Eller man vill minnas att man var glad. För det går ju inte att se att man var glad med masken. Så man var glad. Med samma leende som man hade på fotografiet framför ruinerna av gaskamrarna i Birkenau. Eller vartsomhelst man varit förresten.
Vad är det egentligen? Dokumentation? Konst? Någonting mitt emellan? Och spelar det förresten någon roll att ”busskuren” faktiskt bara är en replika?
Ja, så var det med den brunchen. Tre cheeseburgare som åkte ner ganska snabbt. Lite uppslag som kanske skulle kunna bli till en essä. Måhända lite svamlig och inte lika betydelsefull som Benjamins, men ändå.
Man skulle också kunna tänka sig att testa sina eventuella teorier. Utmana. Får man vara med på andras semesterfoton? Om man frågar? Är det obekvämt? Vi delade ju ändå den här upplevelsen, vi var här tillsammans? Är det för närgånget? Tränga sig på, in i släktens fotoalbum.
Och vad skulle hända om man skulle fråga andra om de vill vara med på ens bilder? Tillsammans? Eller bara dem? Vad säger man, hur skulle man lägga fram det? ”Jag behöver någon i bilden?” eller ”Jag vill minnas hur vi delade upplevelsen. Sevärdheten! Den är vår. Tillsammans!”.
Kanske kan man tvinga folk att vara med? De vill ju uppenbarligen vara där. Är det okej att oombedd ta kort av någon vid sevärdheten? Hur fokuserad på personen/erna kan man vara? Ja, jag pratar inte juridik. Jag försöker bara närma mig kärnan i förevigandet av sevärdheter. Varför håller man på som man gör? Vad betyder det?
Osv.
Hursomhelst.
Jag nöjde mig med att ta några bilder, inte allt för närgångna, av okända i Checkpoint Charlie. Och någon metabild. Sen fick det faktiskt vara nog.
Jag kommer minnas de där tre cheeseburgarna för resten av mitt liv, tror jag. Hoppas jag. Trots att jag glömde fotografera dem.
Det hade blivit en bra bild.