Så var det val igen.
Inte så mycket har ändrats. Jag är fortfarande väldigt skeptisk till Sveriges kvävande partiväsende och parlamentarism. Framförallt partiväsende.
Förra gången lät jag bli att rösta, i en liten personlig protest. (Nej, det är inte alls samma sak som att rösta blankt. Röstar man blankt indikerar man att man, trots allt, ger sitt gillande till systemet.)
Den här gången har jag dock en plastisk sjuåring på halsen. Att vara en god förebild och visa på att frihet och demokrati – som förvisso är så mycket mer än allmän rösträtt – är någonting värt… ja, det trumfar mina invändningar mot det svenska systemet. Så det smäller om det.
Alltså måste jag rösta på någonting.
Skulle ju kunna rösta blankt, men…
Mitt ställningstagande, min röst i riksdagsvalet, grundar sig i två händelser runt tiden A började intressera sig för valet. dvs senaste månaden.
För det första: Sverigedemokraternas rättpolitiske talesmans tweet ang ”återvandringståg”. Tycker den väldigt väl sammanfattar SD och (reaktionerna etc) eventuellt svenska politiken i stort.
I sak är det väl inte så mycket att yvas över. Återvandring (hjälp och bidrag till flyktingar som vill återvända till sina hemländer) borde inte vara kontroversiellt. Var väl Palme som införde det någon gång på 80-talet. Jag tycker det är en bra idé.
Men… det finns någonting där bakom. Någonting som gör att man undrar vad SD menar med ”återvandring”. Återvandring – bara som ett exempel – må vara någonting Palme kom med, men från ett helt annat håll och ett helt annat sentiment än Åkesson och kompani. Och jag gillar det inte. Inte ett endaste dugg. Det luktar illa, det är ovärdigt och jag litar inte på de nya avsändarna.
För det andra: statsminister Magdalena Anderssons haveri några dagar senare i SVT:s Utfrågningen. I fråga efter fråga stod det klart att hon: 1 – höll frågan som väldigt viktig 2 – inte var nöjd med situationen och 3 – inte gjort någonting fel i hur hon agerat i frågan. Det gällde speciellt migration/integration/brottslighet, kärnkraft/energipolitik och rättvisa/fördelningspolitik.
Det var närmast pinsamt att se. Skulle kunna förstå om man hävdade två av dessa tre, dvs 1+2, 1+3 eller 2+3… men 1+2+3? Och detta har ju dessutom egentligen ingenting att göra med politiken i sak, utan bara den intellektuella hederligheten. Men i stort så känns hon svarslös – har sedan sett henne i ett par debatter mot bl a Kristersson – där jag tycker hon fått ordentligt med pisk.
Eller intellektuellt ohederlig… även när jag tror att jag håller med henne i sak tappar hon nästan bort mig. Ta t ex marknadsskolan? Jag tycker det verkar vara en dålig modell. Men inte för att ägare kan ta ut vinst (det i sig ser jag inte som ett problem). Att primärt angripa det är ju att appellerar till folks avundssjuka och missunnsamhet och något jag ev förväntade mig av typ Vänsterpartiet. Populism skulle jag kalla det.
Och att, med några dagar till valet… eller ändra sig om kärnkraften? Slänga ut nya löften om antal polisanställda (trots att det verkar gå sådär med de löften man redan gjort)… eller 90 (wow!) miljarder elfläsk…? eller… än det ena, än det andra?
Panik och/eller omvändelse under galgen? Vad är för övrigt något vallöfte (eller som det tydligen heter nuförtiden: valmålsättning) ändå egentligen värt nuförtiden?
Nåväl, nåväl.
Pest eller kolera?
Socialdemokraterna, nu med Magdalena Andersson, må vara några som mer reagerar än agerar… men jag ger dem (och resten av de rödgröna) hellre ytterligare en chans till – även om jag kanske inte tycker de förtjänar det – än att chansa på att de blå ska orka hålla ordning på de bruna. Bruna som dessutom ser ut att nästintill kunna matcha de blå i storlek. Vad blir det av det när de bruna dessutom ska ha extra betalt för att de – gud förbjude – inte ska ha någon ministerpost eller ansvar för något departement?
Så vilket parti på den rödgröna sidan? Möjligtvis ligger jag – trots skämskuddarna med Magdalena Andersson – närmast Socialdemokraterna, men det spelar egentligen mindre roll. Jag är ingen övertygad partist – uppenbarligen, det är väl stor del av mina invändningar mot det svenska systemet – och i det här läget när jag snarare röstar mot en sida än för en sida… då blir det viktigaste att den sidan faktiskt kan vinna. Och för att rödgröna sidan ska kunna vinna måste alla partier komma över spärren. Även Miljöpartiet, som enligt opinionsmätningarna verkar dingla på gärdsgården.
Så…
Idag har jag duschat. Klätt på mig hel och ren. Kavaj, visst, men en ironisk PROPAGANDA-tshirt under. Sen har jag gått med min familj till vallokalen i min dotters skola. Där har jag lagt en röst på Miljöpartiet i valet till riksdagen. Ett parti som jag har delade åsikter om – både en del bra men också många… mindre bra. Men idag har det känts som någonting självklart att göra.
Så jag känner mig nöjd.
Trots allt och än så länge…