Category: 100

Sanma no aji. På svenska: En eftermiddag om hösten.

Ibland använder jag utländska originaltitlar på språk jag inte kan. Pretentiöst? Kanske ibland. I fallet Yasujiro Ozu är det delvis för att jag riskerar att blanda ihop en del av hans filmer. Typ 10 av Ozus filmer har nämligen i väst en titel som refererar en årstid, exempelvis “Sent om våren”, “Tidig vår”, “Sent om hösten”, “En eftermiddag om hösten” osv.

Titlarna har oftast en annan bokstavlig betydelse. Sanma no aji betyder “Smaken av saira”. Sanma/saira är en fisk, typ stillahavs-makrill, tydligen rätt smaklös, som man äter i Japan om hösten. Filmen handlar inte om saira; det finns ingen scen med saira och visst, filmen kanske utspelar sig på hösten (inte helt säker), men… Det är snarare själva känslan, situationen, atmosfären som åsyftas. Hösten, övergången till någonting annat, någonting som snart är över. Vad vet jag, jag är inte japan.

Ozu var japan. Sanma no aji blev hans sista film, han dog i cancer året efter, ovisad och okänd i väst. Man tänkte att han var för japansk för väst. Och kanske var han för japansk för Japan också, har jag hört någon undra. Det är iaf först efter sin död han visats i väst och sedan unisont blivit hyllad som en av filmhistoriens verkliga giganter.

Ungefär som att de här titlarna skulle kunna vara hämtade från haikuer – det lilla treradiga japanska versmåttet där bl a en årstid indirekt ska refereras – är hans filmer som poesi i en värld av prosa. Både i innehåll och form slår han sig ofta loss från narrativets ok på ett rätt sällsamt sätt.

Ta t ex den här lilla youtube-snutten, en av få som kom upp för “sanma no aji” eller “an autumn afternoon”. Den är kort, det är “bara” övergången mellan två scener. Vilket ibland inte bara är så bara. Ozu uppehåller sig rätt mycket vid mellanrummen eller det som inte visas. Ungefär som med en haiku handlade hans konstnärsskap mycket om att reducera och… relaterat till Cinema Paradiso och bortklippta kyssar: Ozu skulle i sammanhanget inte ha så mycket mot att inte visa en kyss. Hans filmer är annorlunda. I väst (eller för den delen hela Japan bortsett från Ozu) är ju själva grejen kyssen – det är höjdpunkten, belöningen, the payoff, fullbordandet, kvittot på att de älskar varandra. Inte så med Ozu; för honom är det ofta det omkring eller vad som leder till kyssen.

Hursomhelst. Titta på snutten. Den börjar med slutet av en scen, huvudpersonen som pratar med en vän (Kawai): ska han med och träffa en annan, gemensam vän? Nej, det ska han inte, han har ju biljetter till någon viktig basebollmatch. Nu är det bara ett sånt klipp just här, men lägg märke till hur Ozu klipper mellan de två personerna när de pratar. Den ena: halvbild, vänd mot och blicken i kameran. Den andra: halvbild, vänd mot och blicken i kameran. Det blir som en grafisk matchning, bilden är egentligen densamma, fast en annan person. Det är såhär Ozu filmar/klipper samtal.

I “normal” film gör man ju inte så, man har en bild på ena personen som tittar åt vänster och klipper till en bild på andra personen som tittar tillbaka, åt höger. Det skapar ett flyt och en sorts inbäddande rumslighet, man tänker inte så mycket på att det är klipp och en film. Det struntar Ozu i, han prioriterar någonting annat… bilden, kanske?

Sen är scenen slut, men Ozu låter den sluta med ett par sekunders bild… inte på personerna, utan på den rätt trista utsikten från huvudpersonens kontor. Som för att visuellt avsluta?

Vad händer sen då? Klipp till träffen med gemensamma vännen? Nej, istället klipper vi till några ganska intetsägande bilder från basebollstadion, främst på de stora strålkastarna. Klipp till en tv i en restaurang som visar matchen. Några som kollar på matchen. Klipp vidare till en hall i restaurangen och så till slut det separata rum (jag tror inte det heter chambre separee i Japan?) där huvudpersonen sitter med några vänner…

Varför denna meningslösa omväg via basebollmatchen? Vi visste ju redan att vi inte kommer följa Kawais historia, han är bara en sidofigur? Kanske för att typ lugna ner oss lite mellan scenerna? Skölja hjärnan med någonting halvt orelaterat innan vi fortsätter? En påminnelse att utanför berättelsen pågår livet som vanligt och tiden har sin gilla gång? Dessa “pillow shots” som de kommit att kallas är iaf någonting annat än vanliga “etableringsbilder” (typ en kort bild på ett hus/exteriör innan man klipper till en scen i huset, så man förstår var man är)…

Lägg dessutom märke till de väldigt låga helbilderna, både på kontoret och i restaurangen. Kameran är placerad nästan vid golvet, som blicken från en sittande, nästan liggande… blir en annan sorts rumslighet. De fick bygga speciella, lite upphöjda kulisser i studion för att kunna placera kameran så lågt. Det är verkligen ingen tillfällighet att Ozus filmer ser ut som de gör, är som de är, utan allt är väldigt avsiktligt även om det för ett Hollywoodvant öga kan verka taffligt och slumpmässigt med knasig klippning, underliga kameravinklar och en berättelse som inte vet vad den vill eller om den vill.

Jaha, men vad handlar “Smaken av makrill” om då? Samma sak som alltid med Ozu: familjen och traditionella värderingar. I det här fallet en åldrande änkeman och en dotter som snart är för gammal för att gifta bort. Det är hans plikt och annars kommer hon som nucka bli låst vid att ta hand om honom resten av livet. Ingen av dem vill väl egentligen, men… eller… hm… utan att avslöja någonting alls kan jag säga så mycket som att det inte finns med något bröllop i filmen.

Ozu dog på sin 60-årsdag. Hans mamma, som han bott med hela livet, dog strax innan. Deras gemensamma gravsten är helt ren och slät, bara ett enda kenjitecken inhugget: 無 (tecknet för ingentinghet). Det tycker jag är fint. Och väldigt Ozu.

42:a gatan. Inte vilken gata som helst. Säger man 42:a gatan tänker man – iaf i USA – på teater eller musikaler. Och iaf förr i tiden på smuts; prostitution, droger, trasiga/knäppa människor… vad vet jag, nuförtiden har man ju “städat upp”. Förvisso finns det väl tillräckligt längst gatan som ändå skulle satt den på kartan, det är ju mitt i smeten: FN:s huvudkvarter, Grand Central Station, New York Public Library, Chrysler Building osv osv… men musikal och smuts, det är 42:a gatan.

Och det är sedemera filmen 42nd Street – en backstagehistoria om en musikals lite smutsiga tillkomst. Eller som det skulle heta idag: metoo. Vet inte om den var absolut absolut först i genren, men den är iaf urmodern till alla sätta-upp-pjäs-filmer och banade väg för en våg av storslagna musikaler på 1930-talet, många koreograferade av Busby Berkely, mannen som på sätt och vis blev en egen genre (tänk sekvenser från ovan där dansarna bildar stjärnor eller andra mönster eller kameraåkningar in genom en korridor av kvinnoben…). Det var här allting började.

Och också slutade. Filmbranschen hade undan för undan flyttat fram gränserna för vad som var ok att visa och till sist fick moralens väktare nog. 1934, ett år efter 42:nd street infördes den så kallade Hays Code, branchens självcensur – det här är USA, där håller sig staten utanför sådant…

42:nd Street är väl på intet sätt “värst” i något avseende – den ska tillochmed vara lite nedtonad från romanförlagan som tydligen innehåller en del homosexuella förhållanden och annat – men den skulle aldrig gått att göra efter censurens införande. Den är definitivt “pre-code”.

Från en ganska vildvuxen filmflora blev året efter allting väldigt snällt, gulligt och beskedligt, med konservativa värderingar. Inga fler svordomar (speciellt inga religiösa iaf), restriktivitet vad gäller våld, vapen, skjutande osv, ingen skildring av prostitution, inga lättklädda kvinnor, ingen homosexualitet, inget flörtande mellan svarta och vita, inga skildringar av droger, inga scener med en man och kvinna tillsammans i en säng, osv osv osv Tillochmed förbjöds man visa dubbelsängar i bild! Även i ett gift pars sovrum skulle det givetvis vara två separata sängar.

Frågar du mig så la sig Hays Code som en blöt brandfilt över den amerikanska filmen under typ två decennier (sa jag att jag tycker 1930-talet är trist?). Visst, man kan göra bra film även utan en massa våld, sex och svordomar, men… varför chansa?

(angående scenen ovan så ligger alltså en av tjejerna med assisterande regissören om det inte framgår… det är därför hon och hennes två kompisar får roller, inte för att de hade snygga ben)

Svensk titel: Dystra stunder.

Kunde lika gärna hetat “Obekväm tystnad”, för det är vad det handlar om.

Varför utsätter man sig för sånt här? Plågsamt blyga människor som tafatt söker kontakt men i slutänden bara är… oförmögna. Det är en sådan fuktansvärd känslomässig misär. Den uttråkade sekreteraren med sin utvecklingsstörda syster, tråkmånsen till lärare som hon dejtar – eller iaf försöker – och den nervösa hippien hon hyrt ut sitt garage till. Alla strävar de ju egentligen efter samma sak, men deras asociala skygghet och oöverstigliga försvarsmurar gör det omöjligt.

Och det utsätter man sig för! Man genomlider allt detta trots att deras eländighet inte är ens egen. Eller… givetvis finns det en viss identifikation, jobbiga situationer och svåra känslor, men det blir för mycket. Å andra sidan kan man fråga sig varför folk utsätter sig för andra negativa känslor och stämningar. Varför ser folk t ex skräckfilmer? Det är väl lite samma sak med all den ondskan, våldet och perversionerna… varför utsätter sig folk för det? Det här är väl bara mindre blodigt, mer vardagsnära och realistiskt och faktiskt… mycket obehagligare?

Bleak moments är Mike Leighs debut och, tror jag, enda jag sett av honom. Vet inte varför det inte blivit. Hört att, även om han är den obekväma situationens filmmakare, har han tonat ned sig något. Det är så här långt han kom. Så långt någon öht kommit?

Agnès Varda dog i förrgår, 90 år gammal. Fransk film eviga krutgumma. Så går det när man vinner heders-Oscar, ligger ju lite av en förbannelse i det där. Den där juryn har många liv på sitt samvete.

Igår såg jag (vi) om Le bonheur. Det är min favorit-Varda. Den är så kall och klinisk och krossande på samma gång. Och vacker.

Dess engelska titel är för övrigt “Happiness” – obestämd form. På svenska heter den “Min lycka” – vems lycka, kan man undra? Såg nu att svensk titel i Finland är “Lyckliga stunder” …vilket osökt leder tankarna till en annan jävligt jävligt bra film. (stay tuned)

Borde se mer Varda, har ett par osedda man “borde” ha sett. Vagabond bl a. Och den där dokumentären hon blev Oscarsnominerad för så sent som i fjol…

Är egentligen inte överdrivet förtjust i 1930-talet.

Det hände någonting med filmen i slutet av 20-talet, när ljudfilmen kom. Eftersom kamerorna iaf till en början väsnades för mycket för att samtidigt ta upp ljud fick man ta till diverse tricks, typ som att placera den i ett ljudisolerat bås. osv. (tekniska övergången är för övrigt humoristiskt skildrad i Singing in the Rain – från 1955 om mitt minne inte sviker mig).

Resultatet blev att filmen gick från någonting rörligt och lekfullt till någonting statiskt och tråkigt. Vilket inte bara har med det rent tekniska, utan att med talet kommer inte bara långa långa tirader av varm luft utan en annan syn på vad film var; någonting mer “realistiskt” eller “dokumenterande” och mindre uttrycksfullt, konstnärligt.

Holiday, eller “En friare i socitén” som den heter på svenska, har väl mycket av allt det här, det är en filmatisering av en pjäs (sånt blir sällan “filmiskt”) och skulle kunna väl klassas som screwball… men ändå… Det är någonting med den här filmade pjäsen. Är nog svårt att förstå hur subversivt provocerande det här väl var i depressionens 30-tal… bara idén att sluta jobba och ta permanent semester. Befängt!

För övrigt… Katharine Hepburn.

Min ofullbordade topp-100 innehåller filmer av lite varierande karaktär. Folk som litar på Kanal 5 eller TV3 för sitt filmutbud skulle säkert tycka det är olidligt pretentiöst, trots ett visst inslag av s k populärkultur. Andra, de där riktiga hardcore-Cinematek-avantgardist-nördarna skulle kanske tycka det var enkelspårigt med så mycket amerikansk och svensk film, så stor del kanoniserade klassiker.

Hursomhelst, klart längst (speltid på 1440 minuter!) och svårast att se är The Clock. Jag har en tanke att se om allt på listan under året, men utan någon vältajmad utlandsresa är omtitt av The Clock förmodligen bara att glömma.

The Clock är en film ihopklippt från andra filmer. Den är 24 timmar lång och innehåller sekvenser från förmodligen tusentals filmer, sekvenser med klockor i bild. Och alltihop är klippt så att alla dessa klockor visar rätt tid om filmen – som sig bör – startas vid rätt tidpunkt.

Det är helt enkelt en filmisk klocka. En klocka som kopplar ihop hela filmhistorien. Gunnar Björnstrand i någon svensk buskis från 1940-talet kan t ex kolla sin klocka (13 minuter i 5) samtidigt som han pratar i telefon med – klipp – en hårdkokt snut i 2000-talets Hongkong. I bakgrunden på polisstationen en klocka som visar… 13 minuter i 5.

Fast det är ju inte bara filmhistorien som kopplas ihop med sig självt, ett band skapas även med verkligheten utanför filmen. När nu filmen visas, händer inte så ofta, så brukar det vara på en biograf centralt någonstans där man kan komma och gå (vem orkar 24 timmar?). Vilket ger möjlighet till interaktion.

Såg den själv (av en slump! hade aldrig hört talas om den innan) i London för några år sen och det var en upplevelse att titta in efter frukost, som en paus i shoppingrundan och typ sent innan man går och lägger sig (kanske mitt i natten). Vad händer i filmens värld olika tider på dygnet? Det är rätt olika, men jag kan avslöja så mycket som att minuterna innan tolvslaget var rätt intensiva med alla bomber som ska desarmeras jämfört med folk som ska hem från festen lite senare timme senare eller allt detta håglöst omkringflackande i städer på småtimmarna eller alla väckarklockor som ringer i vad som tycks en evighets evighet på morgonen. osv

Undrar om jag någonsin kommer få tillfälle att se detta mästerverk igen? Minns att jag kollade upp möjligheterna förra året och att jag kom fram till att den visades iaf 4-5 ggr på olika ställen på rimligt avstånd (huvudstäder i Europa).

Man kan ju alltid hoppas…