Är egentligen inte överdrivet förtjust i 1930-talet.
Det hände någonting med filmen i slutet av 20-talet, när ljudfilmen kom. Eftersom kamerorna iaf till en början väsnades för mycket för att samtidigt ta upp ljud fick man ta till diverse tricks, typ som att placera den i ett ljudisolerat bås. osv. (tekniska övergången är för övrigt humoristiskt skildrad i Singing in the Rain – från 1955 om mitt minne inte sviker mig).
Resultatet blev att filmen gick från någonting rörligt och lekfullt till någonting statiskt och tråkigt. Vilket inte bara har med det rent tekniska, utan att med talet kommer inte bara långa långa tirader av varm luft utan en annan syn på vad film var; någonting mer “realistiskt” eller “dokumenterande” och mindre uttrycksfullt, konstnärligt.
Holiday, eller “En friare i socitén” som den heter på svenska, har väl mycket av allt det här, det är en filmatisering av en pjäs (sånt blir sällan “filmiskt”) och skulle kunna väl klassas som screwball… men ändå… Det är någonting med den här filmade pjäsen. Är nog svårt att förstå hur subversivt provocerande det här väl var i depressionens 30-tal… bara idén att sluta jobba och ta permanent semester. Befängt!
För övrigt… Katharine Hepburn.