Posted on

Trollflöjten

Var hemma och vabbade i måndags. Jag och A såg (om) Max Ophüls filmatisering av Stefan Zweigs Brev från en okänd kvinna. Såg om… ser ju knappt någonting osett numera. Varför det? När man äntligen vet vad som faktiskt är inte bara bra utan fantastiskt? Kan man dessutom vidga telningens kulturella referensramar är det väl bingo?

Melodramernas melodram i högborgerliga Wien. All denna återhållna åtrå. I svartvitt. Stram film, faktiskt. Dessutom otextad, så jag fick simultantolka. Men A gillade den, trots allt. Även om det nog är svårt att greppa känslor och skeenden hon inte är mogen för, dessutom i en kultur som ju inte är hennes.

Hursomhelst! De går ju på opera i filmen. Zauberflöte. Och jag blev sugen att se Bergmans uppsättning. Se OM, ja. Sålde in den till A att det är busungar som flyger ballong och massa andra skojigheter. Och det stämmer ju.

Bergmans Trollflöjt är allt annat än stram. Draken (ormen) ser ut att vara direkt hämtad från Skara sommarland, Nattens drottning röker trotsigt framför en rökning-förbjudet-skylt i aktpausen och Papagenas fnitterflörtande utklädd till häxa… ”jag är arton år… och två minuter!!!” osv osv osv

A ääälskade den. Såg den uppdelad på två kvällar och när hon skulle nattas gick munnen om Tamino och Pamina och Sarastro och hur Papageno och Papagena sliter sönder varandras kläder och… och…

När vi sen gick till skolan på morgonen så trallades det ordentligt och superlativen haglade och Bergmans iscensättning var ojämförligt bäst (sett lite småklipp på youtube från andra uppsättningar, från La Scala och sånt).

”Bergman och Mozart… vilket team!”

Posted on

Svart regn

Såg att Mårten Blomkvist skrivit en artikel i DN häromdagen, om kärnvapenfilm. Kärnvapenhotet har ju seglat upp igen. Med en tillhörande lista på filmer. Blev lite perplex, har en bild av Mårten som ganska påläst och kunning, men det var ju en rätt fånig lista. Typ Dr Strangelove, Apornas planet, Hiroshima mon amour, Wargames och Jakten på Röd Oktober.

What gives? Visst, Dr Strangelove och så (jag älskar den filmen!), men var är t ex… Svart regn? Borde väl om inte första filmen man som filmbildad tänker på så iaf nummer typ två eller tre?

Såg om den nu och den är ju stark.

Sen gick jag tillbaka och faktiskt läste artikeln. Den handlade inte om kärnvapenfilm rent generellt, utan om kärnvapenskräcken åren före och efter Kubakrisen 1962. I väst, får man väl tillägga. Och då blir det väl mer logiskt med Hiroshima mon amour, Det sjunge inseglet, Nattvardsgästerna, Failsafe, På Stranden och några till.

Jag har sett dem allihop och javisst, Bergmans ständiga dödsskräck kanske övergick till att handla mer om terrorbalansen och krig just de åren (ska man vinkla ut mer än Mårten och titta mer på den opolitiske och av omvärlden obrydde Bergmans 60-tal så vimlar det ju av exempel på krig: Vietnam fladdrar förbi på en tv i Persona, Tystnaden utspelar sig i ett oidentifierat östland fullt med stridsvagnar och soldater och Skammen är Bergmans enda krigsfilm) och franska intellektuella övningar i att fläta samman kärlek och död är ju intressanta även om kopplingen till kärnvapen egentligen är lite avlägsen. Ja, det är rädslan, men…

Sen har man de mer konkreta amerikanska filmerna. Som dock ändå ju är väldigt distanserade. Visst, det är jobbigt för en amerikansk president att grubbla på dilemmat ömsesidigt utrotande, men det är på det sättet inte speciellt konkret.

Konkret som Svart regn.

…som är japansk – ni vet det där landet som faktiskt blivit utsatt för kärnvapen – och handlar om en familj i Hiroshima. Dels helvetet på jorden när bomben faller 1945 och så fem år senare, när effekterna av strålningen blivit påtagliga. Både fysiskt och mentalt. Den ser med sin svartvita estetik medvetet ut att vara från då, men är gjord först 1989. Det tar väl tid att kunna närma sig vad som, mer konkret, hände 1945.

Olika perspektiv… inga japanska filmer på Mårtens lista eller i Mårtens text. Eller för den delen sovjetiska eller icke-väst…

För övrigt är ju Den stora illusionen intressant i sammanhanget då den innehåller väldigt lite krig för att vara en krigsfilm. Ingenting alls, faktiskt.

Posted on

La grande illusion

En gång när jag skulle beskriva Den stora illusionen för en som inte visste så mycket om film beskrev jag den som “filmens Guernica”.

Vet inte varför jag ens minns det – någonting jag bara hasplade ur mig för att liksom beskriva att det här, det är en av de stora milstolparna – men det var en oerhört kort och kärnfull beskrivning. Undrar om det kan sägas bättre med endast två ord?

Det som slår mig när jag nu ser om den är hur mycket den handlar om språk och bristande kommunikation. Ingen i filmen pratar de andras språk eller kan egentligen förstå varandra. Ingen bortsett från de två aristokraterna som kan glida från tyska till franska till engelska – som ingen annan än de förstår. Ja, det är ju ett av huvudtemat – att deras adliga överklass binder dem samman nästan mer än deras nationaliteter – men jag har nog inte funderat så mycket på det.

Detta trots att jag t ex såg den en gång som del i ett boksläpp. Någon svensk nyöversättning av gamle greken Pindaros poesi. Vilket ju egentligen känns som ett halvt sarkastiskt val av pr – kopplingen till filmen är att en dammig akademiker skymtar förbi bland medkrigsfångarna. Upptagen med en nyöversättning av Pindaros är det ingen som tar honom på allvar utan man hånler snarare åt honom: “Åh, stackars gamle Pindaros!”.

Annars är det ju mycket krig och skit just nu, men jag vet inte om jag känner att filmen känns mer relevant nu än annars. Kanske tänker jag på von Rauffensteins förtroliga fundering om att kriget (första världskriget dvs) kommer att innebära slutet för alla von Rauffensteinare och de Boëldieuare. Han (och Jean Renoir) tänker väl i klass och på proletariatets eventuella diktatur – hela grejen är ju som hämtat från tidigt kommunistiskt tankegods om krig som borgarskapets verktyg – men man kan väl också tänka sig slutet för de gentlemannamässiga krigen. Som att krig någonsin varit annat än barbari?

Men det är väl det som gör det så svårt. Bara tanken på barbari skymmer mycket annat.

Posted on

Bleu

Jag älskar Kieslowski.

Eller jag älskade iaf. Nu är det jättelänge sen jag sett någon av hans filmer, men jag har sett dem allihop. Från hans första kortfilmer på 60-talet till Trikoloren .

Senaste dagarna har jag tänkt på hans filmer, speciellt en av hans korta dokumentärer: En nattvakts synpunkt. Det är väl Ryssland som spökar?

Hursomhelst letade jag upp den på youtube i filmrummet (M pillade på sin mobil) och sedan råkade jag se att Bleu, hela filmen, fanns där.

Knäppte igång, bara för att… jag vet inte. Vi har ju båda sett den – för länge, länge sen. Kändes verkligen inte som något vi skulle orka med en måndagskväll…

Den är så stark. Så tyst men så högljudd.

Det gick inte att stänga av.

Posted on

Mat, dryck, man, kvinna

Hade pratat om matfilmer och filmaffischer tidigare under dagen. Bl a denna.

Sen på lördagskvällen, efter underbara empanadas, såg vi den. Hela familjen. Det bara blev, råkade se att den fanns på youtube och knäppte på.

A verkade gilla den, men det är nog lite förvirrande, trots att vi försöker berätta lite vad som händer och vad som sägs (hade bara engelska undertexter).

Tror det är nyttigt med olika sorters kultur.

Posted on

2022-01-30: Encanto

Det finns en halvkänd graf över kulturella skillnader mellan olika länder.

Ronald Ingleharts kulturkarta.

Inglehart ledde under många år arbetet med World Values Survey, ett stort forskningsprojekt för att undersöka olika länders kultur och värderingar.

Kartan är iaf baserad på två av de intressantare dimensionerna i den ständigt pågående undersökningens resultat:

  • Traditionella eller sekulära värden? (vilket inflytande har religion/auktoriteter/traditioner?)
  • Fokus på överlevnad eller självförverkligande? (en trygg community eller individualism? litar man på staten? misstänksamma/intoleranta mot de som är annorlunda från en själv?)

Osv typ.

De (tidigare?) protestantiska länderna i norra europa utmärker sig. Och extremast av dem alla? Sverige. Och “värre och värre” blir det ju. För 10-15 år sen var vi bara lite drygt 2 på överlevnad/självförverkligande. Förvisso mest extremt på den tiden, men nu är vi ju snart 3.5!?

Brukar tänka att Uruguay är Sydamerikas Sverige. Extrema. Har mer gemensamt med katolska Europa eller för den delen USA än resten av Sydamerika. Hur man nu kan klumpa ihop hela USA kulturellt, men…

Skitsamma.

Jag tänkte på den här kartan när jag och A var och såg Disneys senaste storfilm: Encanto.

Den börjar med att ett ungt spansktalande par flyr ansiktslösa våldsverkare till tyggheten på andra sidan en flod. Mannen klarar sig inte. Osökt tänker jag ju direkt Mexiko och Rio Grande?

Sen klipp till långt senare och barnbarnet som blivit tonåring. En närbild på hennes sandal får mig att tänka “chancla” som jag ju förknippar med Mexiko och… ja jo, det kanske inte bara är Mexiko.

Faktum är att filmen faktiskt utspelar sig i Colombia, men ändå…?

Jag tänker på hur osvensk filmens grundpremiss är:

Familjen Madrigal – tre generationer – bor tillsammans i ett förtrollat hus i en by uppe i bergen. I en sorts uppväxtrit begåvas familjemedlemmarna med olika magiska mirakelgåvor. En är övermänskligt stark, en annan kan spå framtiden, en tredje kan tala med djur. osv. De använder sina mirakelkrafter för att hjälpa människorna i byn.

Någonstans bortom berget verkar någon form av hot med våld och tråkigheter, men det riktiga dilemmat är att magin verkar vara på väg att släppa och huset skakar i sina grundvalar…? Mirabel, den enda i familjen som inte fick någon gåva – något hon är så urbota trött på att försöka förklara och försvara sig från – försöker hindra att detta ska ske…

Var skulle detta placeras på Ingleharts kulturkarta?

Ja, det finns magi osv i andra Disney-filmer, och man har gjort filmer som utspelar sig i andra länder/kulturer osv, men utan att vara någon expert på Colombia (eller Mexiko, men potato potato för mig) känns detta betydligt mer genuint.

Man har inte bara tagit någon i grunden amerikansk (eller amerikaniserad europeisk) historia och förlagt den i ett exotiskt land. Det här känns mer “äkta”.

Dessutom slipper vi Disneys traditionella (typ misogyna) prinsessupplägg. Faktum är att det inte finns någon riktig kärlekshistoria alls. Ett arrangerat äktenskap (såklart, vi är ju inte i det sekulära, självförverkligande landet) som havererar, visst, men det är inte fokus.

Om den klarar Bechdeltestet? Ja, inga som helst problem.

Okej, den är genuscertad och kulturellt intressant, men är den bra (som i underhållande osv) då?

Ja!

Den är färggrann, snygg och fantasifull. Rolig. Full med små blinkningar barnen eller icke allmänbildate inte ser. Musiken catchy med riktiga hitar (A som sett den en gång redan satt och sjöng med för full hals).

Den innehåller dessutom capybaras (världens största gnagare, tycker de är supercoola). Vad mer behöver man!?

Me encanta! (spanska: jag älskar den)

Förresten… vad heter matriarken, kvinnan från inledningen?

Alma

Posted on

Succession

Det här är ju något av det märkligare jag sett.

Letade inte och var egentligen inte intresserad, men jag förstod någonstans att “alla snackade om…” Succession.

It’s the shit och fan om någon spoilar, har inte sett senaste avsnittet än!?

Hursomhelst.

Patriarken i ett av världens största och mäktigaste mediakonglomerat har kommit till åren och förväntas stiga åt sidan. Får dessutom ett slaganfall. Ränker smids och konspirationer sätts i verket.

Det tog mig säkert två avsnitt att inse att… det är en komedi. (för det är det, va?)

Hur kan det komma sig? Visst, det finns ett par karaktärer som hur man än vrider och vänder på det är för flippade för sitt eget bästa, men i det stora hela är det straight face rakt igenom.

Det är “på riktigt”, så att säga.

Kanske är det för att man sett för mycket galenskap i styrelserum? Wolf of Wall Street och American Psycho och vad det nu är? Man har vant sig. Ingenting förvånar längre, folk är sådär vridna, giriga, omänskliga, barnsliga och naivt korkade i finansens och maktens slutna kammare?

Nåväl.

Succession är det bästa man kan se just nu.

Posted on

Sing 2

Jag älskar Sing.

Såhär ser blurayomslaget ut.

Det är missvisande.

Det är inte Gunter som står i centrum. Gunter…  den där galna men glada tyska grisen som bara bubblar av energi i sin spandexdräkt. Gunter är en sidekick, en comic relief. Man vet nästan ingenting om honom. Vem är han, var kommer han ifrån? Har han någon familj, några vänner? Vad är hans drömmar, problem?

Han är kul, men tomma kalorier.

Inte för att Sing är någon djuplodande karaktärsstudie, men i botten ligger ändå några “livsöden” – låt vara i grovt (men välgjort!) serietidningsformat. Den unga rocktjejen som blir bedragen av sin pojkvän tillika bandkollega. Hemmafrun med 25 småungar och noll egentid. Den känslige tonårssonen som försöker bryta sig fri från sin kriminelle far. Den lille mobbaren som drömmer om pengar och berömmelse.

…och ett par till.

Sing 2 är Gunter.

Karaktärerna från första filmen har uppnått vad de kämpade för. De står på scen, de har någon sorts karriär inom musiken. Så vad händer? Har rocktjejen börjat med droger? Har hemmafruns make fått sparken? Har tonårssonens kriminella förflutna kommit ikapp honom? Har mobbaren blivit sol-och-vårad och är förtvivlad… eller?

Nej.

De har bara bestämt sig för att åka till typ Las Vegas för att sätta upp världens största show. Visst, det finns en konflikt (en generell – ska de lyckas med showen?) men tagna ur sin miljö och sin kontext finns det inte längre några karaktärer. Några individer med sina olika attityder, drömmar och problem.

Visst, Sing 2 är lite småunderhållande, men förmodligen ingenting jag kommer se om. 100 gånger.

Posted on

Den osannolika mördaren

Läste den förra våren, när Krister Petersson hade gått ut med att Palme-utredningen var nära ett avslut. Vad jag kan se har jag inte bloggat om den.

Nu iom tv-serien har jag plockat fram den igen och bläddrat lite, även om det är lika lockande att ge sig ut på nätet och det till synes botttenlösa material som finns. Både konkret utredningsmaterial i form av förhörsprotokoll osv och privatspanarnas ändlösa spekulationer.

Jag gillar Palmemordet. Eller… såklart fel, jag gillar Palmeutredningen. Gåtan. Som vi förmodligen aldrig kommer få något definitivt svar på. Och jag gillar den här boken. Hypotesen Skandiamannen.

För jag har väl kommit fram till samma slutsats som Thomas Petterson och Krister Petersson: 35 år efter mordet med den undermåliga utredningen och så många både vittnen och potentiella gärningsmän som nu är borta så går det inte komma runt Stig Engström. Han är, i dagens läge, inte den osannolika utan den sannolika…ste mördaren.

Han befann sig uppenbarligen på platsen. Han verkar ha gjort iakttagelser som bara gärningsmannen kunde ha gjort. Det verkar inte som att hans historia… historier stämmer med de andra vittnena som blev kvar på mordplatsen. Det verkar onekligen som det är han (med den karaktäristiska handlovsväskan osv) som vittnena uppe på Brunkebergsåsen sett.

Ungefär så.

Det märkliga är väl snarast… hade han verkligen motiv? Hade han verkligen medel vad gäller tillgång till vapen? Kanske? Det verkar dock betydligt tunnare, även om Thomas Pettersson gräver efter och iaf halvpekar på, antyder något. Att det fanns en möjlighet. Om än i vissa varianter verkar det rätt konspiratoriskt med CIA och Stay behind och allt vad det är. Skulle de på något sätt varit delaktiga i mordet på Sveriges statsminister? På riktigt? Ok, visst, i vissa kommunistiska bananrepubliker osv, men det västerländska och i praktiken allierade Sverige? Men visst, det är väl iaf en tanke… kanske inte ett USA-beordrat mord på en statsminister, men en väg till varför en ”instabil, korpulent grafiker” skulle kunna springa runt med en revolver i en handlovsväska?

Men Engström var alltså där, till skillnad från andra möjliga gärningsmän det spekuleras om.

Visst, den betydligt mindre kände Christer Andersson (även kallad ”GH”) passar betydligt bättre. Han hade motiv då han pga politiska beslut förmodligen förlorat stora aktiepengar (allt?) just den dagen. Han hatade Palme rent allmänt, hade några år tidigare skjutit sönder sin tv, ryktesvis pga Palme i tv. Han bodde vid Odenplan, bara 20 minuters gångväg från mordplatsen, rörde sig rent generellt i området. Hade sitt favoritfik och stammisställe mitt emot Dekorima. Han ägde den enda icke provskjutna S&W .357-revolvern (dessutom med rätt sorts ammunition); han svarade först aldrig på polisens förfrågningar och ljög senare uppenbarligen om att han sålt den till en för honom okänd knarklangare på Café Opera. Han ljög om sitt eventuella alibi (att han legat hemma, sjuk i influensa). Han stämde bra in på den gärningsmannaprofil som senare gjordes. Osv.

Men det finns inga bevis för att Andersson var i närheten av mordplatsen. Engström var bevisligen där. Hata slumpen?

Sen är det ju, trots allt, svårt att veta vad som faktiskt stämmer. Vittnena är ju, såklart, motstridiga, men även omständigheter och betydelsen av hårda fakta som Engströms beryktade utpasseringstid ifrågasätts ju. T ex av Leif GW Persson. Som avfärdar det hela med att Engström stämplade ut 23:19 (ingen sekundangivelse i stämpelklockan), dvs förmodligen typ 23:19:30, pratade enligt väktarna i porten ”ett par minuter” med dem och sen hade 59 meter (typ 40 sekunder med rask promenad) fram till mordplatsen. Vilket skulle innebära typ 23:21:40 i bästa fall. 10 sekunder efter mordet.

Men 23:19 skulle väl faktiskt kunna innebära inte bara 23:19:00 (hata slumpen?) på stämpelklockan utan faktiskt typ 23:18:00? Enligt förhör med stämpelklockansvarige på Skandia pratade ju han och Engström tre gånger dagen efter mordet och kom då fram till att utpasseringen var stämplad 23:20 men att klockan gick en minut före, dvs 23:19. Ok, men tydligen efter kontroll mot Fröken Ur. Vilket ju skulle kunna betyda upp till 2 minuter beroende på hur kontrollen gick till? Säg att stämpelklockan är ”x minuter och 59 sekunder” samtidigt som Fröken ur rapporterar ”x-1 minuter och 0 sekunder”? Det är en diff på 119 sekunder? Och Engström uppgav ju själv under samtalet med klockansvarige att han INTE pratat med väktarna, som alltså senare ”oberoende” av varandra uppgett i förhör att de pratat med Engström. Som alltså var pratglad och ofta stannade och småpratade så det var ingen stor grej att minnas?

Och hur är det egentligen med den EXAKTA mordtiden? Om jag förstår det rätt är det man har att första larmsamtalet av taxichauffören Hans Johansson på plats loggades 23:22:20? Det pratas om 23:21:30 plus minus 10 sekunder? Hur säker är man på det?

Nog borde väl Engström allt haft tid på sig?

Det finns hursomhelst ingen hejd på hur man kan gräva ner sig i detaljer även i de mest konkreta saker man har, t ex när Engström kom ut på Sveavägen. Det tar aldrig slut på hur djupt ner i kaninhålet man kan gräva sig. Men Engström är det ”bästa” som finns, konkret och iaf typ bevisligen på brottsplatsen. Man kommer inte runt honom som den mest sannolike mördaren. Som måste förklaras på något sätt som just nu, med de fakta vi har, inte riktigt går ihop. Även om det såklart inte behöver vara han ändå.

Jaha. Serien då?

Har bara sett halva än. Och jag gillar den, delvis. Till viss del är det spännande att se en dramatisering av det hela, till viss del motsvarar ju t ex inte Robert Gustafssons karaktär den bild jag fått av Stig Engström. En supersocial men missförstådd och misslyckad Elton John snarare än det där buttra mobboffret? Och var det verkligen sådär machograbbigt på polisen? Ständigt skumt med neddragna persienner och snutar som missbrukar tuggummi? Ok att Hans Holmér var inkompetent, men det där är ju mest en karikatyr?