En gång när jag skulle beskriva Den stora illusionen för en som inte visste så mycket om film beskrev jag den som “filmens Guernica”.
Vet inte varför jag ens minns det – någonting jag bara hasplade ur mig för att liksom beskriva att det här, det är en av de stora milstolparna – men det var en oerhört kort och kärnfull beskrivning. Undrar om det kan sägas bättre med endast två ord?
Det som slår mig när jag nu ser om den är hur mycket den handlar om språk och bristande kommunikation. Ingen i filmen pratar de andras språk eller kan egentligen förstå varandra. Ingen bortsett från de två aristokraterna som kan glida från tyska till franska till engelska – som ingen annan än de förstår. Ja, det är ju ett av huvudtemat – att deras adliga överklass binder dem samman nästan mer än deras nationaliteter – men jag har nog inte funderat så mycket på det.
Detta trots att jag t ex såg den en gång som del i ett boksläpp. Någon svensk nyöversättning av gamle greken Pindaros poesi. Vilket ju egentligen känns som ett halvt sarkastiskt val av pr – kopplingen till filmen är att en dammig akademiker skymtar förbi bland medkrigsfångarna. Upptagen med en nyöversättning av Pindaros är det ingen som tar honom på allvar utan man hånler snarare åt honom: “Åh, stackars gamle Pindaros!”.
Annars är det ju mycket krig och skit just nu, men jag vet inte om jag känner att filmen känns mer relevant nu än annars. Kanske tänker jag på von Rauffensteins förtroliga fundering om att kriget (första världskriget dvs) kommer att innebära slutet för alla von Rauffensteinare och de Boëldieuare. Han (och Jean Renoir) tänker väl i klass och på proletariatets eventuella diktatur – hela grejen är ju som hämtat från tidigt kommunistiskt tankegods om krig som borgarskapets verktyg – men man kan väl också tänka sig slutet för de gentlemannamässiga krigen. Som att krig någonsin varit annat än barbari?
Men det är väl det som gör det så svårt. Bara tanken på barbari skymmer mycket annat.