Paris 2022
Lugn morgon. Tar snabbtåget 10:15 från intilliggande Bruxelles Zuid. Kliver av i Paris 80 minuter senare.
Blir ganska omgående introducerad till tunnelbanans covidutrop (?). En ”jingel” på fem-sex noter följt av något förinspelat meddelande. Otroligt catchy och satte det sig inte på hjärnan första gången så får det hjälp på traven att det spelas… konstant. Inte för att någon bryr sig – om det nu handlar om mask och avstånd, vilket bara är en gissning.
A tycker det är jättejobbigt med bullret i metron, men kommer vänja sig. Kanske bidrar värmen?
Ett är vi installerade i vår lägenhet. Gaspar, som vi hyr av, känns timid. Mitt i smeten är det iaf. Några hundra meter från Eiffeltornet. Mysiga och lugna sjunde arrondissementet.
Alldeles för varmt, dock. Käkar bra pizza på en närliggande italiensk restaurang (svettas något så KOPIÖST) och tar sen siesta. Lägenheten är sval och ute är det över 40 grader. Har egentligen planer på ett vattenland som har öppet ända till 23, men Google visar på att det är fullsmockat (inte helt orimligt).
Vågar oss istället ut vid åtta-nio. Käkar bra burgare på hipsterställe med sedlar från olika länder på väggen (20-lappar från både Sverige och Uruguay). Svettas något så KOPIÖST. Går sen bort till Champ de mars, A leker i en park och vi ser tornet tändas vid tio.
Nästa dag har det regnat och temperaturen har sjunkit 15-20 grader till normal svensk sommar. Vi drar och badar på vattenlandet som jag minns från att tidigare ha bott på ett numera uppenbart rivet hotell (var typ 25 våningar).
Men först! Köp av badbyxor på intilliggande sportaffär. Frankrike (och Belgien?) är det ju rent generellt inte tillåtet med lösa badshorts och detta hålls strikt.
Aquaboulevard visar sig vara ett lyckokast. Kostar iofs nästan 400 per skalle att gå in, men… Mest minnesvärda? En pappa som totalbombar tarzanlianen och alla skrattar. De är hala de där repen…
Fransk restaurang hemma i sjunde. Löksoppa och tryffelpommes. Mmm.
Sen vidare till en spansk bokhandel i Belleville. Som är en liten besvikelse, har mer spanska böcker på franska än tvärt om. Ett väldigt argentinskt café också – tio sorters mate, fina calabazas, malbecviner, dulce de leche, Fernet Branca, Quilmes, böcker av Francis Mallmann osv. Blir iaf en kapitelbok. Och en Mafalda.
Vidare till Montmartre. ”Amelies café” Deux Moulins visar sig vara riktigt bra. Tapas, varsin drink och… crème brûlée såklart. Bra Mojito, bra frozen Margarita, bra brûlée. Och bra servitris. Säger jag retligt några några för mycket. Här skulle man kunna hänga och dricka cocktails om man inte hade barn, känns det som.
Eller kanske inte? För resten av Montmartre är ju ännu mysigare. Strosar upp till Sacré-Cœur. Tittar på kärlekslås och utsikt. Går in och lyssnar på lite av en mässa.
Drar hem. Klockan är… ”lagom” för en sjuåring?
Nästa morgon blir ganska tjafsig innan vi äter brakfrukost på ett klassiskt hörn-brasseri. Sen går det iaf lite bättre och vi drar iväg till Louvren, via Tuileriträdgården.
Ett jävla tjafs med entré och biljetter. Går inte köpa på internet och stå i… låååång kö i solen utanför pyramiden är ju inte realistiskt med barn. Lyckas dock trixa till oss en gruppbiljett och vipps är vi inne.
Hade ju egentligen bara tänkt snabbt kryssa av Mona Lisa på A:s bucket-list och sen springa genom några salar för att ge A en känsla av hur stor det är.
Men vi blir, efter en fika, kvar ganska många timmar. A blir superintresserad av egyptiska artefakter. Hennes bästa kompis Sarahs pappa är ju från Egypten så hon vill ta bild av massor med saker för att kunna visa (har ju köpt en stöt- och vattensäker kamera som hon disponerar. Var för övrigt kul att ha på Aquaboulevard).
Vidare en sväng ”på stan” runt Operan. Oj vad mycket fina gourmet-grejer det finns. Äter på bra pulled pork-ställe.
Mellanlandar hemma. Seine-promenad för en egentligen tidig kväll, men på något sätt slutar det med att vi sitter och äter hip italiensk gelato (bästa jag ätit) halv elva. Är det semester så är det?
Morgonen efter har vi vår första ”repeat” med samma brakfrukost på samma brasseri.
Lämnar nycklarna till lägenheten och spatserar iväg mot Trocadero och Aquarium de Paris. Kommer ett duggregn. Inte populärt bland de yngre. Alls. Värre blir det när det visar sig att vi inte kommer in på akvariet.
Stämningen är i botten när vi trots allt testar en italiensk restaurang. Kanske var det mat i magen, kanske var det pappas vilda fantasier och historier om allt möjligt (t ex om den ryska björnen i köket på restaurang Björnen och illrarna – ”ska du rrriva hela stället?!?! du skulle ju bara rrrriva osten?!?!?) som gör att läget är ett helt annat när vi lämnar. Oj vad vi skrattar och stojar.
Den andra repeaten kommer med italienska glass-stället, innan vi hämtar bagages vi fått förvara hos vår värd och typ halv fem kommer vi oss iväg med taxi till Orly.
Lite försenade, typ åtta lättar vi från marken och lämnar Frankrike för den här gången.
Missar första halvlek av EM-kvarten, men hinner iaf se andra (och Sverige vinna på stopptid!) på hotellrummet i Bilbao. Ett riktigt hotell! Som har hotellfrukost? Äntligen?!
Bryssel 2022
Taxi 07:00.
Lugnt på Bromma. Flygplats/flygplansfrukost (=skit).
På väg in från flygplatsen gick vi först till en perrong, bara för att se tåget vi skulle med stod på den brevid. Rusar dit, men tåget åker, samtidigt som ”rätt” rullar in på första perrongen. Rusar tillbaka. Hinner precis.
Äter lunch först i Bryssel. På första bästa eller faktiskt sämsta restaurangen i stan. 200 spänn (styck!) för oätbara hamburgare.
Ska till (lägenhets)hotellet, men går en kvart åt rakt fel håll. Inte populärt hos sjuåringar.
Är förbi Janneke Pis. A är inte imponerad. Egentligen förstår man ju henne.
Seriemuseumet.
Dispyter. Är ju inte så konstigt egentligen. Även om vi lovat oss själva att tänka på energinivåerna har vi ätit skit eller inte alls.
Ännu mer skitmat. Eller egentligen ok. Men skit.
Frukost i lägenheten. Tar tåget en timme söderut till (relativt) nya Herge-museet. Scouter och alkisar om vartannat på tåget. Äter fin-fina crêpes i samhället där.
Fint museum. Kass restaurang. A äter nuggets, jag tar en Spritz. M en tonic. Hennes sommardryck.
På väg hem stöter vi på en gammal gubbe, står båda och tittar på samma graffiti. Blir att vi börjar prata belgisk film och Chantal Akerman med. Han är gammal filmfotograf och fd lärare, de verkar ha både filmskola och studios där i Louvain-la-Nueve. Han luktar alkohol tycker M och senare (han ska tydligen med samma tåg som oss, mot Bryssel) säger han att han dansat och druckit hela natten. Trots att han har käpp? Kul gubbe.
Rusar förbi EU-parlamentet (ej planerat) på väg till Atomium.
Hinner upp i Atomium 10 minuter innan sista insläpp.
Äter glass. M dricker tonic…
Hittar en bra restaurang ett stenkast från hotellet, som ju ligger i ett rätt dåligt område vid Bruxelles Zuid. Käkar tapas och ser på tv hur Sverige krossar Portugal med 5-0.
Tar en långprommenad själv längs Anspach och runt i centrala Bryssel. Egentligen för att handla men det är skönt ute. Sent men mycket folk, inklusive barnfamiljer osv. Sådär ”osvenskt”. Grote Markt är ju faktiskt häftigt på natten.
Viker av en gata fel precis vid hotellet. Helt kvarter som är avspärrat av mängder av poliser. Fullt med blåljus mellan husen. Piket och hela grejen.
Fixar med sista detaljerna angående boende och resor i/till San Sebastian på morgonen, sen ett tåg norrut en timme, till Brygge. Slänger oss på sekunderna innan det går. ”Tjuvåker” i första klass.
Fin stad, men egentligen för varmt. Slickar väggarna efter skugga. Kyrkor, affärer, glass. Äter långlunch (så långlunch det kan bli med A) på grymt frukost-hela-dagen-ställe. Olika toasts, lemonader, granola-yoghurt, kaffe. Och en Limoncello (!) Spritz. Känns som spritz är min sommardryck, men aldrig testat limoncello.
Köper en klassisk Kånken. Svart och vinröd.
Isglass och ”tjuvåkning” i första klass hem. Kopiöst varmt på hemtåget.
Kortspel och Nintendo.
In till centrum vid nio för middag. Bra pizza. Fortfarande 31 grader halv tio på kvällen. Utanför restaurangen dyker det upp en bisarr gatuartist som ser ut som Lemmy i Motörhead. Jonglerar med brinnande facklor men tappar dem mer än en gång – håller på bränna upp några tjejer och sin stora hund som han har med sig. Sprutar eld hejvilt. Skulle aldrig hända i Sverige.
Äter våfflor halv elva på ett riktigt bra våffelställe. A är så trött.
211114 älskar att flyga
Jag vet.
Det är inte okej.
Det tar dessutom, allt inräknat, längre att flyga så korta sträckor som ARN – GOT.
Det där ”allt inräknat” är ett jävla gissel. Ta sig till flygplatsen, säkerhetskontrollen, väl tilltagna säkerhetsmarginaler eftersom… man vill inte missa.
Missa skulle vara en katastrof. Det är så mycket i potten. Saker man inte vill missa, saker man betalt dyra pengar för, saker som inte kommer åter, som är svåra att få till.
Och faktiskt… själva resan, flyget, i sig själv är inte mycket bättre. Trångt. Långtråkigt.
Men…
Jag älskar att flyga.
Jag har längtat efter att få flyga igen.
För all det där negativa… tiden, osäkerheten, ledan, besväret… det är ju där, accepteras pga eller snarare förhöjer den där känslan av frihet. Privilegie. Att ha möjlighet. En solglimt i november. Möta andra kulturer. Träffa sin pappa.
Och klimatet. Ja, det finns ju egentligen inget försvar. Även om man klimatkompenserar. Vilket jävla ord egentligen? Likt en medeltida knös betalar man för syndernas förlåtelse. Även om utsläppet inte blir mindre för det.
Visst, du har i bästa fall förhindrat någon annan att göra samma resa eller någonting att tillverkas eller… ja, om man nu tror att det där funkar.
Men… det kanske inte är rationellt, men…
Jag älskar att flyga.
0,5 – 2,5 – 6,75
Ett himla meckel att resa ibland.
Spanska FCS kanske inte är riktigt lika jobbig som USA:s ESTA, men nästan. Aja baja om inte namnet i passet överensstämmer med namnet i formuläret och namnet i ditt DCC. Och allt i tre exemplar då vi är tre stycken.
På plussidan så kan man ju postnumret till lägenheten vi hyrt och sittplatserna i planet och… utantill. Och man hann ju upptäcka – bara timmar innan boarding – att ens DCC hade gått ut. Som tur är gick det att förnya på studs…
Berlin Brandenburg
Jag vet inte hur många miljarder över budget det blev. Eller hur många år försenad.
Vågar inte googla. Känns som vad jag än gissar kommer det ändå vara i underkant?
(Uppdatering: 10 år försenad och kostade 70 miljarder – tre gånger ursprungsbudgeten. Inte för att sagan verkar vara slut där. Flygplatsen är tydligen redan i behov av att byggas till för att klara kapaciteten, vilket kommer kosta 25 miljarder extra och vara klart 2030. Kanske. Nåja. Det ger ju perspektiv. Vad är väl en liten konst- eller saluhall? Ingenting! Inte ens världens dyraste sjukhus går riktigt att jämföra… men det finns ju alltid större fiskar. Istanbuls nya flygplats som öppnade 2017 ska vara världens dyraste med en byggkostnad på 250 miljarder.)
Jaja.
Så vad blev det då, nu när debaklet äääntligen öppnat? Vad blir betyget?
Det är trångt. Folk vill kunna sitta någonstans när de väntar eller köa när de ska stiga ombord på sitt plan. Det verkar de inte ha tänkt på utan här och var fyller folk korridorerna och det är knixigt att ta sig fram.
Det är opraktiskt/omodernt. Sånt som uppfinningen av rulltrappor och rullband verkar t ex ha gått dem förbi. Och vad är det för vits med att kunna gå på/av flygplanet direkt från/till terminalen om man kan ta en tur ut på betongen och gå i framkörda trappor istället? Mer eller mindre; det finns enstaka rulltrappor osv, men sparsamt. Ingenting känns riktigt genomtänkt. Som toalettdörrar som går inåt med ett handtag du måste vrida? Om man typ tvingas dela handtag med de som inte tvättat händerna vad är då poängen med handfat överhuvudtaget? Osv.
Det är långsamt. Har nog aldrig varit med om att det varit sådan kö eller tagit sådan tid i en säkerhetskontroll.
Det är otrevligt. Glömmer man en putsduk i byxfickan kommer de hitta den och fråga vilken del av ”töm allt du har i fickorna” du inte förstod. Sen kommer de skratta nedlåtande åt dig medans de skickar den minimala bomullsbiten genom röntgen. Sen förstår du iofs varför det är långsamt.
Det är fult. Sjuttiotalet ringde och bad att få tillbaka sitt färgschema. Ja, nu kanske jag är något påverkad av allt det andra, men några speciella estetiska kvaliteter kan jag inte tilldöma detta. Mitt minne är ”öststat”.
Osv osv.
Jag fattar inte den här flygplatsen. Den känns väldigt svår att tycka om. Ens för en flygplats alltså. Och på något sätt känns det nästan medvetet gjort? Ta t ex flygplatsbaren med temat ”världsledare/världsförbättrare” – väggarna är späckade med foton på typ JFK och Moder Teresa och Dalai Lama och… vilka väljer de att fronta på utsidan?
Berlusconi och Boris Johnson. Och förvisso Merkel, von der Leyen och Obama också, tror det var 5-6 pers.
Men liksom: har de undgått att Berlusconi och Johnson är lite kontroversiella? Om inte borde väl den stora KUK någon ritat vid Boris mun vara en ledtråd?
Snällfejan
…har jag blivit kallad. Jag ser tydligen snäll ut, har en “snällfeja”. En sådan där man frågar om vägen och sånt. Varifrån tvåans buss går. Var finns närmsta toalett? osv. Händer konstant, senaste månaden har det väl hänt 10-15 ggr.
Och det är alla sorters människor och överallt. Förr i tiden, när jag reste mer, en helg här och en helg där, så var resan liksom inte komplett om ingen hade frågat mig om något. Tydligen ser jag lika hemtam ut i Istanbul som London eller Göteborg. Rio de Janeiro som Krakow eller Lissabon. Jag vet allt, oavsett var jag är.
Det märkligaste av allt är att ibland (men faktiskt bara ibland) har jag lyckats hjälpa folk även i “främmande” städer, typ Berlin.