Posted on

Upp i sadeln igen

Ett bra sätt att få in en vana är att få till en svit. Att göra någonting varje dag eller varje vecka. Man vill inte bryta en svit som man haft sen… länge.

Då kan det vara värre när eller om man råkar bryta sviten. Äh, jag kör igång igen… nästa dag, nästa vecka… sviten är ju ändå bruten.

Jag har haft en svit med att träna tre gånger per vecka sen jag skaffade kort på Sats i januari. Förra veckan bröt jag den. Eller egentligen hamnade jag ur balans redan i slutet av sista ”bra” veckan.

Trött. Helt orkeslös. Att ta sig iväg sista passet sista bra veckan – sent söndag kväll – var en jävla plåååga. Ett jävla skitpass som egentligen inte var så mycket till pass. På sätt och vis en enorm viljeseger, men dessutom smärta i skenbenen, benhinnorna.

Så även passet veckan efter, när jag ändå försökte och lyckades komma iväg. Smärta ska man vara försiktig med, men det går ju alltid att träna på andra sätt.

Nåväl. Jag har plockat upp bollen jag tappade. Och smärtan är borta, orken tillbaka och ny svit påbörjad. (nä det handlar ju inte om ork eller motivation på det sättet, snarare om disciplin, men när man verkligen är fysiskt slut är det… svårt)

Idag: supertusingar på löpband. Tycker intervaller är mkt enklare – motivationsmässigt – på löpband. Supertusingar = 400-300-200-100 meter i bra fart med kort (typ 30s) aktiv vila mellan (400m i 12 km/h = 120s). Tillsammans 1000 meter i en fart man eg inte skulle orka hålla så länge. En minut extra vila mellan varven. För mig innebar det just nu 11,5 km/h första varvet, sen 11,6, sen 11,7, 11,8, 11,9 osv. Eller osv och osv… så mycket många fler blev det inte haha. Är ju ändå tillsammans fem kilometer i ordentlig fart. Sjukt nöjd.

Posted on

Fotrally 2019

Jahapp.

Då var det dags igen. För Fotrally, tävlingen där man går 5 km/h – varken mer eller mindre – tills man inte orkar längre. Sist kvar vinner. Man får alltså aldrig stanna; det finns två funktionärer med typ 100 meters lucka man måste hålla sig mellan, annars åker man ut. Enda undantaget är att för varje timme man går kan man spendera en minut i en rullande bajamaja… (får dock spara max 24 minuter och ja, proffsen använder tydligen den tiden för powernaps istället för toabestyr)

Brukar följa det här varje år och 2015 lyckades jag och Alma genskjuta dem när de gick förbi Jakobsberg.

Hade någon tanke på att eventuellt haka på nu idag när de passerar förbi Liljeholmen ut på andra varvet runt Mälaren (rutten går förbi typ 100 meter härifrån). Men ja… jo… elva på kvällen… efter ett glas vin och lite tv? Jag orkade inte. Ides inte. Redan när jag först tänkte tanken förstod jag ju att även om jag skulle få 74 timmars handikapp skulle jag förmodligen inte ha en chans mot dessa pannben, men… no-show? Patetiskt!

Nu när de just passerat ser jag att en person bröt efter 74 timmar och 14 minuter och sen en till sex minuter senare. Var kanske inte precis här utanför dörren, men i typ Aspudden eller så… Missade alltså en del dramatik.

När är det över? Vem vet? Skulle nog tro att de två kvarvarande hänger kvar i iaf 10-15 timmar till… 2015 avgjordes det t ex efter 87 timmar och 45 minuter när tvåan kollapsade efter något sorts delirium där han någonstans utanför Mariefred gav sig in i en villaträdgård för att plocka blommor…

Posted on

Fem

5 (fem).

Det är så många gånger jag varit på gymmet under 2018. Enligt gym-appen var jag en gång i november (20:e). Innan dess: 18:e april, 13 mars, 11 och 14:e februari (två gånger samma månad!). Innan dess? 2:a augusti 2017. Dessutom har jag de här gångerna faktiskt inte utnyttjat gymmet på riktigt, utan bara lånat ett löpband en halvtimme, typ.

Mitt gymkort är väldigt förmånligt. Jag kan träna på alla gym i Stockholmsregionen, vilken tid jag vill. Dessutom har jag tillgång till en massa tilläggstjänster, vattengympa, squash, ett crossfitliknande concept, barnpassning medan jag tränar. Priset är detsamma som när jag tecknade det för snart 10 år sen: 595 kronor i månaden. Ett ytterst konkurrenskraftigt pris, skulle jag skaffa exakt samma idag skulle det kosta en tusenlapp.

Så… 5 gånger. Ett år. Kostnad… 595*12/5 = 1428 kr per gång. Å andra sidan har jag 4000 kr i friskvårdsbidrag. Dvs att jag blivit sponsrad med 4000/5 = 800 kr per gång. Om besöken varat en halvtimme i snitt betyder det 1600 per timme. Skattefritt, dessutom. Det är faktiskt väldigt bra betalt, som någon sorts elitatlet…

Men nej… jag har tydligen blivit en sådan jag tidigare småskrockade om, en av de där som “betalade mitt gymkort” (genom att betala, men inte utnyttja sitt). Fast allt det där är ju faktiskt lite skit samma. Det är bara pengar. Kommer att tänka på ett citat av Oscar Wilde, denne ordekvilibrist:

…att veta priset på allt, men värdet av inget.

Pengarna spelar ju i sammanhanget ingen roll, det tråkiga är att man inte tagit bättre hand om sig själv.

Posted on

Fotrally 2015

Följt det här via nätet sen starten i torsdags. Jag och Alma gensköt dem här i Jakan nu på söndagsmorgonen. Trots att de hade knallat i 60h utan sömn eller ens paus var de hur fräscha som helst (tidigare rekordet var på futtiga 55h). Nu har de fyra som är kvar precis gett sig ut från Stockholm C på andra varvet runt Mälaren. Nästa eventuella Jakan-passering blir alltså på onsdag typ… 04:00?

Helt. Jävla. Galet.

Hoppas förresten Forssis vinner. Han sa iofs att han hade jobb imorgon måndag, men man kan ju inte ge upp nu?

Posted on

100 kg

Det går ju lite sisådär med löpningen. Sprungit någon enstaka (och då menar jag verkligen enstaka, typ 2-3 st) femkilometare sen Göteborgsvarvet. I lugnt tempo. I torsdags sprang jag en mil för första gången. Superlugnt. Det var faktiskt skönt. Kunde lunka på utan någon smärta. Fast det känns som ett undantag. Det är inte bra i fötter/ben.

Så det får ta den tid det tar tänker jag. Tänker inte smacka på med någon halvmara eller liknande innan jag känner mig redo. Innan det blir kul – smärtfritt – att springa igen.

Så man börjar ju fundera på andra saker. Som vad man tar i t ex knäböj.

Har väl kört lite styrketräning under våren, men inte jättemycket. Och jag har aldrig lagt på och kollat hur mycket jag orkar på en repetition, dvs vad jag maxar.

Idag skickade jag upp 100 kg i knäböj. Och 115 i marklyft. Kanske inte riktigt max-max, men… jag är nöjd. Känns som en start, en utgångspunkt. Jag har numera ett personbästa att slå.

Posted on

Ödmjukhet

Min pt har en annan adept som han nämnt någon gång. Han har tydligen samma mål som mig: Stockholm Marathon under fyra timmar. Han är blind och min pt ska springa loppet med honom, som ledsagare.

I augusti eller vad det var, när han började, gjorde han milen på 63 minuter. Sen dess har han tydligen kört stenhårt: typ 5 pt-pass i veckan. Själv kör jag ju “bara” 2 pt-pass. Plus pt-duo med Mica och en bra vecka 2 löppass förvisso, men… Hursomhelst gör han nu tydligen halvmaran en bit under 1:50. Imponerande.

Iaf hade pt:n frågat om han tittat något på paralympics (säger tydligen så även om man är blind). Nej, det var rätt tråkigt tyckte adepten. Senare under passet hade det kommit fram att han i sin ungdom faktiskt inte bara deltagit utan att det låg fyra guldmedaljer hemma i byrålådan…