Det går ju lite sisådär med löpningen. Sprungit någon enstaka (och då menar jag verkligen enstaka, typ 2-3 st) femkilometare sen Göteborgsvarvet. I lugnt tempo. I torsdags sprang jag en mil för första gången. Superlugnt. Det var faktiskt skönt. Kunde lunka på utan någon smärta. Fast det känns som ett undantag. Det är inte bra i fötter/ben.
Så det får ta den tid det tar tänker jag. Tänker inte smacka på med någon halvmara eller liknande innan jag känner mig redo. Innan det blir kul – smärtfritt – att springa igen.
Så man börjar ju fundera på andra saker. Som vad man tar i t ex knäböj.
Har väl kört lite styrketräning under våren, men inte jättemycket. Och jag har aldrig lagt på och kollat hur mycket jag orkar på en repetition, dvs vad jag maxar.
Idag skickade jag upp 100 kg i knäböj. Och 115 i marklyft. Kanske inte riktigt max-max, men… jag är nöjd. Känns som en start, en utgångspunkt. Jag har numera ett personbästa att slå.