“Man skakar lite på lådan och så hoppar pjäserna runt lite” – ungefär så beskrev vår vd vårens omorganisation. Underförstått: man ritar om organisationsboxarna lite, men skillnaden är inte så stor.
Efter att i vintras slagits ihop med vårt beställarbolag har vi under våren omorganiserat lite i bolaget. Enheterna gjordes om till avdelningar, som i sin tur delades upp i enheter. Eller någonting i den stilen. Både teknik- och verksamhetsdelen för gruppen jag jobbar i hamnade nu i samma enhet. Eller avdelning. Fast olika enheter. Typ. Fast ingen bryr sig – vi jobbar ju på precis samma sätt som tidigare.
Hursomhelst skulle omorganisationen krönas med att flytta runt folk även fysiskt. Avdelningarna skulle sitta tillsammans. Även om man inte hade ett smack med varann att göra. Så till stora protester slängdes vi ut från vårt älskade projektrum. Vårt hem. Ut i ett kontorslandskap (jag skulle kalla det korridor), uppblandade med andra. Placeringen gjord och bestämd av någon som inte har en aning om vem som jobbar med vem osv. Det är så man bygger en grupp. Ordnar kunskapsöverföring. Eller kanske bara får medarbetarna störtförbannade när de stup i kvarten blir störda av telefonsamtal, skitsnack, förbipasserande och annat de inte har ett smack att göra med. Bryter upp de sociala strukturer som finns iom att man inte vågar småsnacka som tidigare.
Jag har iaf sökt nytt jobb. Skulle på intervju nu i veckan.
Men som en händelse hittade jag en liten undangömd vrå sent en dag när jag vankade runt i de tomma lokalerna. Längst in i ett projektrum, bakom en bokhylla, så fanns det en liten alkov. Med fönster. En liten avskärmad hörna jag förvisso sett förr – när kundtjänst hade den som sin egna lilla fikahörna – men så gömd från allfartsvägarna att man inte tänker på den.
Och det var ingen som satt där.
Nu har jag alltså, i princip, eget kontor. Enda på hela bygget. Lungt och skönt. Ett ställe där man faktiskt kan få någonting gjort. Och känna som sitt egna lilla krypin.
Det här med att byta jobb känns inte lika angeläget längre.