Patti Smith Patti Smith Patti Smith
Allt började med vår svartvita fotovägg. Där en tavla skavt litegranna. Ett skivomslag, en irländsk grupp. Fantastisk skiva, fantastiskt omslag. Ikoniskt. Egentligen perfekt då det harmonierar med den delen av väggens tema: barn (gärna arga, aggressiva).
Men någonstans har jag aldrig varit riktigt nöjd. Jag älskar skivan, den är kick ass, rakt igenom. Jag älskar gruppen. Eller gruppen då. De var på höjden av sin kreativa förmåga. 4-5 album fantastiska album. Men… det är snart 40 år sen. Mycket vatten under broarna och vad de blivit och producerat sedan dess – vad de producerar nu, som gamla gubbar – når det, sammantaget, upp till min pretantiösa standard? Står jag för vilka de är nu, idag, även om jag är helt ombord på det irländska bandet anno 40 år sen…?
Efter funderande: nytt album.
Patti Smith. Horses. Känns initialt liknande det tidigare. Så ikoniskt så det nästan blir omöjligt att ha på väggen, o-ironoiskt. Det är för ikoniskt. Men jag lyssnar på albumet. Artisten. Patti Smith.
Varför i HELVETE har jag inte lyssnat på Patti Smith tidigare? Namnet är – såklart- bekant, men jag har ju aldrig lyssnat på henne. På riktigt. Because the night, såklart, men inte så mycket annat.
Men när jag nu går bortom denna arena-dänga-ballad…
Oj.
Ja, egentligen är det väl samma problematik med omslaget: det är för ikoniskt. Har för fan en låt i mina återkommande löpar-listor som handlar om omslaget i fråga: KT Tunstall – Suddenly I See.
Och nej, jag vet inte riktigt vad Patti Smith blev eller är idag. Jag har inte kommit dit. Men jag upptäcker vad hon var då och jag bara häpnar.
Det svänger. Det är attityd. Jag älskar det. Det är kaxigt. Så punk. Men inte bara det. Patti Smith är en alternativ rock/punk-drottning som helt uppenbart format rockhistorien. Och vilken skärpa. Intellektuellt, referenser till allt, klassisk litteratur/filosofi och mer. Rått men skarpt.
Lyssnar på Horses – och efterföljande album – och där finns allt. Det känns som att om inte Patti funnits hade inte rocken funnits. Hon är såklart sin egen, med sitt eget uttryck, men så många lån från så många. Men det är ju inte hon som lånat. Det är alla de andra.
Hennes stämma… Ibland som PJ Harvey (det känns som Let England Shake – detta legendariska album, åh jag älskar det – inte skulle funnits utan Ghost Dance) eller ibland Debbie Harrie (är inte Kinberly en Blondie-låt innan Blondie ens fanns?) osv osv. men alltid ändå sin egen. Och de otaliga skamlösa lånen… Dire Straits, Jim Steinman (Ja, ingen kan väl härma Bonnie Tyler, men…), Jello Biafra/Dead Kennedys osv osv osv osv… Ju mer man lyssnar desto mer inser man hur inflytelserik hon måste varit.
När jag lyssnar på Patti hör jag hela rockhistorien, innan den ens fanns. Och Patti… så out there. Alternativ, all the way. Ett slumpmässigt samarbete med Springsteen (ja, alltså Because the Night) som kanske inte är vem hon var men som blev hennes största hit, och blev varför jag inte upptäckt henne… En låt som trots allt knäcker, men ändå är sådär arena-tråkig att man inte går vidare…
Och så tavlan, omslaget. Inget irländskt barn, men en självklar, androgyn, hästlik (?) uppenbarelse. Ett Maplethorpe-foto från innan de blev superstars (såklart inte läst Just kids). Någon som både skulle kunnat och förmodligen också mötte våra övriga konvolut Velvet Underground+Nico (Lou Reed! John Cale producerade ju för sjutsicken Horsen) eller Bowie på en bar i New York på sjuttiotalet.
Jag vill inte ha en idovägg med bara porträtt manliga genier typ de som sitter där: Bowie, Almodovar, Chaplin, Hemingway, Man Ray och Marley utan även kvinnliga ditos: Björk, Zetterling, Deren, Thunberg och nu Smith – coolast av dem alla. Förmodligen coolare än Hepburn (Kataharine alltså) som spelar tennis i BYXOR – ett porträtt vi ännu inte fått upp.
Jag som gubbe har nog lätt för gubbarna men jag tror att jag, mycket på grund av min dotter, försöker tänka även på gummorna. Och det är ju lätt, när det finns sådana som Smith… folk som tar sin plats inte pga kvotering utan för att de är de är. Älskar att A ibland – omedvetet – knuffar mig åt det här hållet.
Åt legendernas håll.
Så… nu har jag gjort som M sa; sluta babbla om Smith, skriv ett blogginlägg så du får ur dig det där…
Jag kanske får ur mig min initiala Smith-reaktion, men förmodligen, förhoppningsvis kommer hon stanna med mig resten av livet.
