Var hemma och vabbade i måndags. Jag och A såg (om) Max Ophüls filmatisering av Stefan Zweigs Brev från en okänd kvinna. Såg om… ser ju knappt någonting osett numera. Varför det? När man äntligen vet vad som faktiskt är inte bara bra utan fantastiskt? Kan man dessutom vidga telningens kulturella referensramar är det väl bingo?
Melodramernas melodram i högborgerliga Wien. All denna återhållna åtrå. I svartvitt. Stram film, faktiskt. Dessutom otextad, så jag fick simultantolka. Men A gillade den, trots allt. Även om det nog är svårt att greppa känslor och skeenden hon inte är mogen för, dessutom i en kultur som ju inte är hennes.
Hursomhelst! De går ju på opera i filmen. Zauberflöte. Och jag blev sugen att se Bergmans uppsättning. Se OM, ja. Sålde in den till A att det är busungar som flyger ballong och massa andra skojigheter. Och det stämmer ju.
Bergmans Trollflöjt är allt annat än stram. Draken (ormen) ser ut att vara direkt hämtad från Skara sommarland, Nattens drottning röker trotsigt framför en rökning-förbjudet-skylt i aktpausen och Papagenas fnitterflörtande utklädd till häxa… ”jag är arton år… och två minuter!!!” osv osv osv
A ääälskade den. Såg den uppdelad på två kvällar och när hon skulle nattas gick munnen om Tamino och Pamina och Sarastro och hur Papageno och Papagena sliter sönder varandras kläder och… och…
När vi sen gick till skolan på morgonen så trallades det ordentligt och superlativen haglade och Bergmans iscensättning var ojämförligt bäst (sett lite småklipp på youtube från andra uppsättningar, från La Scala och sånt).
”Bergman och Mozart… vilket team!”