Såg att Mårten Blomkvist skrivit en artikel i DN häromdagen, om kärnvapenfilm. Kärnvapenhotet har ju seglat upp igen. Med en tillhörande lista på filmer. Blev lite perplex, har en bild av Mårten som ganska påläst och kunning, men det var ju en rätt fånig lista. Typ Dr Strangelove, Apornas planet, Hiroshima mon amour, Wargames och Jakten på Röd Oktober.
What gives? Visst, Dr Strangelove och så (jag älskar den filmen!), men var är t ex… Svart regn? Borde väl om inte första filmen man som filmbildad tänker på så iaf nummer typ två eller tre?
Såg om den nu och den är ju stark.
Sen gick jag tillbaka och faktiskt läste artikeln. Den handlade inte om kärnvapenfilm rent generellt, utan om kärnvapenskräcken åren före och efter Kubakrisen 1962. I väst, får man väl tillägga. Och då blir det väl mer logiskt med Hiroshima mon amour, Det sjunge inseglet, Nattvardsgästerna, Failsafe, På Stranden och några till.
Jag har sett dem allihop och javisst, Bergmans ständiga dödsskräck kanske övergick till att handla mer om terrorbalansen och krig just de åren (ska man vinkla ut mer än Mårten och titta mer på den opolitiske och av omvärlden obrydde Bergmans 60-tal så vimlar det ju av exempel på krig: Vietnam fladdrar förbi på en tv i Persona, Tystnaden utspelar sig i ett oidentifierat östland fullt med stridsvagnar och soldater och Skammen är Bergmans enda krigsfilm) och franska intellektuella övningar i att fläta samman kärlek och död är ju intressanta även om kopplingen till kärnvapen egentligen är lite avlägsen. Ja, det är rädslan, men…
Sen har man de mer konkreta amerikanska filmerna. Som dock ändå ju är väldigt distanserade. Visst, det är jobbigt för en amerikansk president att grubbla på dilemmat ömsesidigt utrotande, men det är på det sättet inte speciellt konkret.
Konkret som Svart regn.
…som är japansk – ni vet det där landet som faktiskt blivit utsatt för kärnvapen – och handlar om en familj i Hiroshima. Dels helvetet på jorden när bomben faller 1945 och så fem år senare, när effekterna av strålningen blivit påtagliga. Både fysiskt och mentalt. Den ser med sin svartvita estetik medvetet ut att vara från då, men är gjord först 1989. Det tar väl tid att kunna närma sig vad som, mer konkret, hände 1945.
Olika perspektiv… inga japanska filmer på Mårtens lista eller i Mårtens text. Eller för den delen sovjetiska eller icke-väst…
För övrigt är ju Den stora illusionen intressant i sammanhanget då den innehåller väldigt lite krig för att vara en krigsfilm. Ingenting alls, faktiskt.