Posted on

Ultravasan 45 2014

Var oklart om jag skulle starta i det här.

Dels blev det ju lite svårt rent praktiskt med resa och logi då jag velade så länge. Allt var såklart fullbokat.

Dels var jag inte riktigt i form. Och mina fötter/hälsenor trilskas.

Logistiken löste sig. Min superdupersnälla syster med stuga i Sälen ställde upp och skjutsade och inkvarterade. Och peppade. Utan henne hade det inte gått.

Och formen visade sig vara bättre än väntat. Och hälsenorna höll. Jag som hade väntat att jag skulle få kliva av efter 15-20 km.

Såhär i efterskott tror jag faktiskt det var bra att förusättningarna var rätt risiga och ambitionen därmed väldigt låg. Förvisso är det ingen nyhet för mig att långdistans i mångt och mycket handlar om ödmjukhet, men här känns det som jag hade bra hjälp på traven.

Ska man springa en mara eller mer (eller till viss del även en halvmara) är det ingen idé att rusa iväg, dra på sig mjölksyra osv osv. Man kan snarare ta det rätt lugnt. Trött hinner man ändå bli. Tid tar man lätt igen.

Så det var precis det jag gjorde. Puttrade på. Stannade och drack på vätskekontrollerna. Tog mig tid att plåstra om en blåsa (som säkert skulle kunnat äventyra alltihop annars). Gick – om än raskt – i de lite brantare uppförsbackarna. Sånt där som jag inte brytt mig om på de halvmaror jag sprungit även om jag disponerat dem ganska vettigt. Stannade och åt på matstationerna. Unnade mig en kort massage i Hökberg även om det egentligen inte var nödvändigt.

Summa summarum hade jag det rätt mysigt. Sista milen var väl, som sig bör, lite jobbig, men inte så farligt. Redan under loppet kändes det klart att det här verkligen var någonting för mig. Frågan är bara om det blir 45 eller 90 nästa år?

Är förresten märkligt hur perspektiven förskjuts. En vanlig soffliggare – som jag själv var en gång i tiden – kan tycka att det är en prestation att ta sig runt 5k. 10k än mer så. 21k verkar galet och 42k helt omänskligt. Men det är fel. Det krävs inte så mycket, mindre än man kan tro och alla skulle kunna göra det, bara de tog sig i kragen.

Själv ser jag en mara eller 45k terränglöpning typ Ultravasan 45 som en prestation. Ultravasan 90 är rätt galet, men förmodligen görbart. UTMB och liknande känns omänskligt.

UTMB? Ultra-Trail du Mont-Blanc – ett årligt ultralopp med 2000 startande – dvs en del större än Ultravasan 45+90. Årets upplaga gick helgen efter Ultravasan och filmklippet här är en promo för att locka de löparna till nästa års Ultravasa. Hursomhelst är det en nätt liten runda på typ 100 miles eller 168 kilometer. I alperna. Man springer Frankrike – Italien – Schweiz och tillbaka till Frankrike. Nästan 10 000 höjdmeter avverkar man, inklusive 4 toppar på 2500 meter över havet. Vinnarna brukar vara tillbaka i Chamonix efter ungefär ett dygn, men de flesta tar 30-45h på sig.

Det finns ju värre lopp än UTMB, men det är ändå omänskligt. Eller? Det är iaf så det känns idag, men kom igen om något år?