Man kan skänka pengar till olika hjälporganisationer. UNHCR, Röda korset eller Läkare utan gränser. Det är jättebra. De hjälper, på olika sätt, civilbefolkning som hamnat i kläm. Om man uttrycker sig försiktigt.
Tyvärr löser det – i varje fall inte vad gäller Ukraina – inte grundproblemet. Att en av världens största militärmakter invaderat deras land med mål att förinta det.
Man kan också göra som jag gjorde idag.
Jag gav 500 EUR – en för mig ganska ansenlig summa – till Ukrainas militär.
Så de kan utfodra sina soldater, se till att de kan införskaffa den utrustning de behöver och ja: kan köpa både vapen och ammunition till att försvara sig.
Kanske blir mina pengar till stridsvagnsbränsle. Eller en skyddsväst. Kanske en automatkarbin. Eller (en del av) en målsökande robot.
Kanske är det på grund av mig ett gäng frusna, finniga ungdomar i en gammal militärlastbil kommer dö i ett hav av lågor? Kanske är det på grund av mig någon tvångsinkallad småbarnspappa får huvudet bortsprängt?
Kanske är det på grund av mig att någon kommer dö ensam, långsamt och i förfärliga plågor på en åker utanför Cherson. Kanske kommer hans familj hemma i Ryssland, tusentals kilometer därifrån, aldrig komma över det?
Det känns som att det tyvärr inte kan hjälpas.
När det kommer till kritan, när nöden prövar vännen och skiten träffar fläkten märker jag att jag inte har så mycket över för det pacifistiska tankegodset. Som så mycket annat kan det vara spännande och i fredstid kanske även kittlande med plogbillarnas utopi, men det är en utopi.
En farlig utopi.
Vänsterpartiet röstade nej till att hjälpa Ukraina med militärt materiel och vapen. De ångrade och ändrade sig senare, men jag har lite svårt att förstå dem. Tillochmed Miljöpartiet röstade ja.
Svenska freds- och skiljedomsföreningen “skickar sina tankar till Ukraina” och menar att “det finns ingen militär lösning på denna konflikt” (eller någon konflikt öht). De beklagar att svenska vapen används i Ukraina. Sverige borde dessutom omedelbart avbryta sina militärövningar för att inte “eskalera situationen”.
Osv
Man ska alltid försöka lösa en konflikt på diplomatisk väg, även när det verkar helt meningslöst måste man fortsätta prata. Oavsett om situationen är rent löjeväckande, motparten är helt oresonlig och även när skiten träffat fläkten måste man fortsätta att försöka.
Försöka hitta utvägar. För sin motpart?
För man måste också kunna sätta ner foten. Man måste kunna stå upp för sig, för hem och liv, även mot den våldsamme och oresonlige. Man måste få och kunna försvara sig under tiden.
Eller vad är annars lösningen?
Lägga ner vapnen? Smida om dem till plogbillar medans man torteras, förnedras, våldtas och förintas?
Här kan man via Ukrainas centralbank ge pengar till deras väpnade styrkor:
Det är inte så kul, men det är faktiskt nödvändigt.