Category: spel

Gigamic. Design Mirko Marchesi.

2-4 spelare.

Varje spelare börjar med sin spelpjäs på raden närmast sig. Målet med spelet är att först ta sig över brädet till andra sidan. Man börjar dessutom med ett antal ”buskar” – barriärbrickor – som man kan plantera under spelets gång.

Yngsta spelaren börjar och sedan går turen går medsols runt bordet.

När det är ens tur kan man flytta sin pjäs ett steg framåt eller bakåt, vänster eller höger – men inte diagonalt. Alternativt kan man välja att plantera en buske någonstans på brädet.

En buske är ett två rutor långt hinder som spelarna inte kan passera över, utan måste gå runt. Man får inte placera en buske så att någon spelare helt blockeras från att nå andra sidan utan alla måste alltid ha en möjlig väg till vinst. Låt vara att den vägen kan bli omöjligt lång.

Utöver detta är det tillåtet att hoppa bock över en motståndare i angränsande ruta och därmed gå två steg, men det är det hela.

Detta är ett klurigt, strategiskt spel. Vuxenvarianten, som speltekniskt inte skiljer sig annat än att brädet är större (9×9 isf 7×7) och väggarna fler (20 isf 16) har fått något Mensa-pris.

Väggar, ja. Vuxenutgåvor av spelet har inte inramningen som juniorspelet har. Där är pjäserna bara pjäser och inte djur (katten som ska över till sina garnnystan på andra sidan, ekorren till sina nötter osv) och buskarna är bara… väggar. Mer stramt och abstrakt. Dessutom med vissa utgåvor som är mer exklusiva i trä osv istället för den lite billiga, gula plasten i barnvarianten.

Det bar lite emot att köpa junior-varianten därför, men med facit i hand var det nog tur. Som vuxen kan man tycka det är en platt gimmick, men A går verkligen igång på storyn med kaninen som ska över till morotslandet osv…

För övrigt fungerar väggarna – buskarna dvs – som ett smart handikappsystem. Den som vinner får starta med en vägg mindre nästa omgång (och vice versa). Det blir betydligt svårare om när man inte kan kontrollera brädet på samma sätt. Jag brukar spela med 6 buskar mot A:s 10…

Ravensburger. Design Dieter Nußle.

För Strike! behöver man en hel massa tärningar och en ”arena” där tärningarna kan kastas, studsa omkring och gärna knocka varandra (”strrrrike!?”)

Spelarna börjar med ett gäng tärningar var. 8 st om man är två, 7 st om man är tre, 6 st om man är fyra osv.

Innan spelet börjar kastas en starttärning i arenan. Den får inte vara ett kryss (etta på en vanlig tärning), utan kastas om isf.

Äldre spelaren börjar och sedan går turen medsols runt bordet.

När det är ens tur kastar man en tärning i arenan (gärna så den knockar de andra tärningarna däri!).

Alla kryss (ettor) plockas bort ur spelet.

Om det blivit några matchningar (par/triss/fyrtal/…) plockar spelaren dessa till sin tärningshög. Turen går vidare till nästa spelare.

Blev det inga matchningar får spelaren välja att kasta en gång till eller låta turen gå vidare.

Om det vid ens tur inte finns några tärningar i arenan (alla tärningar matchade för spelaren innan) måste man gå ”all in” och kasta alla sina tärningar samtidigt.

När man inte har några tärningar kvar är man ute.

Sist kvar med tärningar på hand vinner.

Oväntat roligt (jag och M verkar faktiskt tycka det är roligare än A).