Category: Bratislava

Tog tåget över dagen till Bratislava. Blev lite sent, kom på att jag skulle stanna (=sova) i Wien en natt till, så jag bytte hotell i all hast.

Alltså kommer jag mig inte riktigt i väg förrns strax efter tolv och även om det går tåg rätt ofta tar det en timme från Hbf. Lite stressad som man var glömde man dock bort både att ladda mobilen med karta eller dubbelkolla vad man borde/se göra (det finns inte så mycket där ändå, men…)

Amerikanskan

Så vid tvåsnåret rullar man in. Någonstans. Det finns inga skyltar på stationen. Alla verkar gå av och tiden verkar stämma på ett ungefär, så jag börjar gå av iaf. Precis i dörren får jag kontakt med en annan eftersläntrare. Hon verkar först inte heller riktigt veta, men plötsligt så ser hon stationsbyggnaden och säger att jo, här är det. Vi kom bara in lite konstigt, hon har varit här hur många gånger som helst.

Hon är amerikanska och vi småpratar lite när vi går perrongen bort mot byggnaden och utgången. Som man gör. Behöver faktiskt inte ens forcera in vädret eftersom det helt plötsligt börjar störtregna, så det kommer naturligt. När vi kommer fram har vi alltså inte hunnit avhandla speciellt mycket, men jag har varit ett par gånger i Wien, aldrig i Bratislava. Hon bor i Wien och ska till sin doktor i Bratislava.

Ok, dags att gå skilda vägar och aldrig mer ses. Hon ska ta en taxi eftersom hon inte vill komma till läkaren blöt. Jag frågar åt vilket håll stan ligger och hon pekar och menar “ditåt och så svänger du typ så”. Pratar två minuter till.

Vi kanske ses igen, säger jag. Eller någon annan kliché med samma innebörd. Hon gräver i sin väska. Efter nått. Ja, det vet man vet aldrig. Om man ses alltså. Hon är trevlig, men nu börjar det här bli lite konstlat. Oj, kolla det verkligen vräker ner. Försöker småprata medans hon gräver vidare. Efter vad som känns som 5 minuter har hon hittat… sin telefon. Jaha, vad jag har för nummer? Nej, men ring inte, det blir roamingkostnader och sånt slingrar jag mig.

Jaha, jo. Men du! Kom förbi någongång! Oj. Det här är verkligen krystat. Man vet ju sånt där med “kom förbi när du har vägarna förbi”, men det här är verkligen inga tomma ord. Jo, mensåatt… Jag stannar nog inte i Wien så länge. Spelar ingen roll. Så jag får memorera. Argentinerplatz (eller var det strasse, men vid torget? vem vet?). 42. Ja, jag bor på fjärde våningen. Ring på bara. Hon heter Karen.

Så. Till sist får jag iväg henne. Visst, ibland betyder ju “kom upp på en kaffe” bara kaffe, men det här… ja, det var kanske inte bara kaffe. Har nog aldrig blivit så akutraggad på… Fem-i-två-ragg. Mitt på dagen alltså. Jammenvisst. Still got it.

Stadsplaneraren

Hursomhelst tog jag så klart inte med paraplyet jag haft sen Ljubljana så jag kollar om det finns att köpa något. Det finns 3-4 kiosker och ett snabbköp, men ingen har. Märkligt. Verkar som att stationen inte är direkt i centrum. Kanske inte så märkligt iom att det här bara verkar vara anslutningen mot Österrike och det var ju järnridå här emellan för inte så länge sen. Nåja. Det har slutat regna så jag beslutar mig för att gå mot centrum iaf.

Det visar sig att det är “en bit” till centrum. Visar sig att Wien-stationen inte ens ligger i själva stan utan någon form av förort. Visar sig att vägen in är någon form av motorvägslabyrint.

Men tydligen ska det gå att ta sig, känns det som. Men bara kanske. För det finns gång/cykelbanor. Och ganska omgående ser jag slottet en bit i fjärran. Och där är ju centrum eller gamla stan, va? Men gångvägarna slutar ofta lika abrupt som de börjar. I en trappa eller ramp ner. Och så under vägen. Sen kanske man går lite snett tillbaka. Oj, där kommer en korsande motorväg man inte kan ta sig över. Men där då? In mot ett bostadsområde. Ja, så hittar man någon sorts påfart där man kan gå upp. Förhoppningsvis åt rätt håll, på rätt motorväg.

Och jag som gärna går när jag upptäcker nya städer. Om inte annat gillar jag att få en känsla för storlek. Orientering. Spatial överblick.

Associerar till “flowet” i tv:s barndom. Alltså det här med att skapa ett flöde av program. Behålla och leda in tittaren i nästa program. Det var iaf absolut ingenting man sysslade med i Sverige i den tidiga statstelevisionen. Television sågs som ett medel att kunna uppfostra eller utbilda medborgarna. I lagoma doser. Ingen mådde ju bra att sitta någon längre stund framför en sådan mackapär. Så man lade helt sonika in sändningsuppehåll på 5-10 minuter mellan programmen. Så att folk skulle gå och göra någonting annat.

Ungefär så känns det att ta sig in till fots till Bratislava. “Det går, men det ska inte vara lätt”. Det är vad jag inbillar mig att stadsplaneraren hade som måtto. Undrar hur vindlingarna i hans (eller hennes!) hjärna såg ut?

Turisterna

Efter ett tag har jag ändå hittat in till stan. I busstationen under bron står två tjejer och tar selfies med graffitin som bakgrund. Jaha. De är som överallt annars här. Märkligt det där. Sett folk, eller ja tonårstjejer, ta selfies överallt. Sofia, Ljubljana, Helsingfors, Göteborg. Överallt.

Gamla stan – vilket är det intressanta – ligger precis där. Jag är framme. Verkar inte vara så stor. Löser min dåliga pålästhet genom att skumma en guide i en souvernirbutik. Som jag mindes, allt som man måste se måste man inte alls se. Så jag beslutar mig att göra ett avsteg från min generella “regel” att inte spendera mer tid än nödvändigt på mat. Sätter mig på första bästa turistfälla med markis mot eventuellt regn, vilket råkar vara på gatan upp mot Michaelstornet. En av måstegrejerna man ska se. Ett förvisso ganska tjusigt litet torn, men i det stora hela inte speciellt anmärkningsvärt. Om man nu ska bocka av saker så är det avbockat på en minut.

Tar ett tag innan menyn kommer. Tur man är på semester!

Istället hinner två äldre kvinnor komma och sätta sig brevid. Seniga. Undrar om de är lesbiska? Ja, fördomsfullt, men det är lite spännande att spekulera. Det är väl sånt man gör på semestern, sitter och iaktar (=glor på) folk och undrar vad de är för ena. Hursomhelst har ena seniga kvinnan kort, grå frisyr. Tshirt under någon form av kakiväst. Digitalt armbandsur från 80-talet. Byxor. Den andra långt, förmodligen färgat hår. Ljus, rödspräcklig klänning. De är avgjort lesbiska. Tyska verkar de dessutom prata!

Efter lite om och men beställer jag en stor öl och en rumpstek. Lagom dyr. Lönar sig aldrig med dyrt kött på turisfälla.

Flatorna beställer någonting snabbt. Kaffe kanske. Är nog inte så viktigt, för så snart de hade satt sig tände Butch en cigg och Femme fick upp någon form av ångcigg. En plastbit som hon sitter och suger på. Blåser ut som ett litet dimmoln. Klart de är seniga om de röker. Konstigt nog stör jag mig inte trots att de sitter vid bordet brevid. Det brukar jag.

Men vad nu? Rytmer. Jaha. Som ett brev på posten. Hare Krishna? Låter så. Jag gillar HK. De drar alltid förbi med sina glada mantran när man sitter på uteservering. Slår aldrig fel. Upbeat. Medryckande. Inte så att jag tänker gå med, men det är trevligt när de tågar förbi. Så, efter ett bra tag kommer tåget. Känns lite som en besvikelse. Tre killar, fyra tjejer. Och en kille med hår och vanliga kläder. Hann han inte byta om? Tänker också att det måste vara trist att vara HK här och inte på något större och roligare ställe som Barcelona eller Budapest eller någonting. Fast det är klart, det kanske inte är det som betyder någonting? Flatorna tänder en ny cigg.

Ungefär samtidigt med steken kommer ett äldre par och sätter sig vid bordet brevid. Eller par och par, vad vet jag om det? Gubbe och gumma, ja det får står man ju vad de är för några. Pensionärer. Mer eller mindre likadana kläder. Svarta shorts, ljus tshirt. Glasögon. Sandaler. Såpass. Han har keps, men det har inte hon. De beställer utan meny och så snart de satt sig tar han upp sin smartphone, hon en surfplatta. Säger ingenting till varandra, sjunker in i sina leksaker. I takt med tiden, minsann. Flatorna tänder en ny cigg.

Lite längre bort, någonstans vid tornet hörs nu ordentliga vrål. Fotbollsvrål. Engelska. Brittisk. Det skrålas och sjungs som på en match. Jaha, britter som bara britter kan vara. Ordentlig stämning för att vara så tidigt på eftermiddagen måste man säga. Funderar lite på brittisk huligankultur och att de här som slåss och härjar alltid är så modefixerade. Att de aldrig skulle drömma om att ha på sig en matchtröja eller laghalsduk. Sånt är för “julgranar”. Att när de åker iväg på bortamatch någonstans, speciellt i andra länder, så länsar de ofta fräckt butiker med Fred Perry, Stone Island, Lacoste och sånt. Eller vad som nu inte finns därhemma. Lite småbögigt, kan man tycka. Och det gör de ju själva också, eftersom man tydligen inte får vara FÖR på, då kan man åka på stryk av de egna. Flatorna tänder en ny cigg.

Mina tankar avbryts abrupt. Mitt i synfältet har två MAMIL:ar vandrat in. Ja, Middle Aged Men In Lycra alltså. Som det kan bli för gubbar som börjar cykla till jobbet och kittar upp sig fullständigt. Köper allt man kan tänkas behöva från trettitusenkronorscykel och cykeldator till “rätt” keps. Trots att de bara smårullar 20 minuter enkel väg. Tror det var finske statsministern som skojade ganska kul om det där. Han är ju ganska duktig triatlet och självuttalad MAMIL. Hursomhelst sa han om medelålderskris: “för vissa blir det läder (mc) och för andra lycra (cykel)”. Nåväl. Ska man vara strikt var den ena MAMIL:en en MAWIL. Verkar vara ett par. Det gör ont att se iaf där de kommer med cykelblöja mellan benen och 20 kilo för mycket.

Vilket inte verkar hindra dem. På mannens stora mage spänner det med stora bokstäver “THE REAL FUTURE OF THE SPORT”. Absolut. Eller inte. Jobbigt att se på är det iaf. Hon har stora vårtor och en förvisso ganska passande hockeyfrilla. Kan de inte gå vidare så jag slipper vämjas? Nej. De har upptäckt glassbaren brevid och sätter sig på deras uteservering.

Flatorna tänder en ny cigg. Har ätit upp min rumpstek. Beställer en ny öl. Farfar Iphone tittar upp för första gången och jag passar på att skåla med honom, det sista lilla jag har.

Snart börjar det regna igen. Störtregn. Skönt. Tänker på De Niro i taxi driver som fantiserar om ett regn som ska spola bort slöddret från gatorna. Trollet och Sportens framtid tvingas iaf in, inomhus, i glassbaren. Utom synhåll. Det vräker ner men bekymrar inte oss under tak. Efter ett tag kommer en kille gående i regnet, utan paraply. Bekymmerslös, bryr sig inte. Stannar till vid en servering längre bort. Verkar prata med en servitris, men bryr sig inte att ta skydd. Dansar istället lite, en regndans. Flatorna tänder en ny cigg.

Det går förbi en holländare. Tror jag. Vägverketbrallor. Matchtröja. Bränd som ett trafikljus i nyllet. Orange från topp till tå, alltså. Men med grönt paraply. Måste kännas som ett nederlag, när allt annat stämmer så bra.

Så går tiden. Ingenting och allt händer. Flatorna tänder en ny cigg. Regnet slutar. Efter en dryg timme har jag ätit min stek och druckit mina två öl. Kanske dags att gå vidare? Se allt det man måste se?