Kata

(Finns – eventuellt – en poäng i slutet även för den som inte är så värst intresserad av hur man kan sortera grejer…)

Häromveckan fick jag för mig att implementera en sorteringsalgoritm från scratch, lite som en övning, dvs en liten kodsnutt som ordnar en sekvens av saker så de hamnar minst till störst.

Att göra någonting sånt är egentligen meningslöst. Det finns super-optimerade sorteringsfunktioner redo att använda i vartenda programspråk. Att implementera själv är oftast, om man inte har något speciellt problem, bara slöseri med tid.

Jag testade iaf att slänga ihop en s k quicksort. Och det gick ju alldeles utmärkt. Ett par, tre minuter och det funkade på första försöket. Oj. Att jag minns vad quicksort var ens, utan att kolla upp den eller någonting.

(Quicksort: välj ett element – ett pivotelement – från sekvensen, lägg allt som är mindre i en hög och sortera den enligt quicksort, lägg allt som är större i en hög och sortera den enligt quicksort. Resultatet är den mindre högen följt av allt som är pivotelementet eller lika följt av den större högen.)

Så jag testade att göra om det, men öh… mergesort. Jamen det minns jag ju också. Och det var också lätt. Två, tre minuter, funkade på första. Oj. Jaha. Lite förvånad.

(Mergesort: dela upp sekvensen i två högar, spelar inte så stor roll hur. Högarna kör du mergesort på. Sen tittar du om och om igen på det minsta elementet i båda högarna och plockar det minsta av de två till din resultatsekvens. Tar en hög slut innan den andra, lägg på det som är kvar till resultatet. Klart!)

Quicksort och mergesort är två väldigt bra – effektiva – sätt att sortera på (och sortera är ju någonting fundamentalt för datorer). Industristandard sen datorernas barndom. Men kanske inte den första sorteringsalgoritm man brukar få implementera som student, även om man inte ska överdriva svårighetsgraden. Förmodligen har det att göra med att de är rekursiva – dvs använder anrop till sig själva i sin definition.

Men lite nyfiken blev jag. Så jag gav mig på nybörjarnas sorteringsalgoritm. Den som alla får testa att implementera det första de gör, för att den är så enkel. Bubblesort. Den är dock väldigt ineffektiv och duger egentligen inte till så mycket annat än just nybörjarövning.

Bubblesort var… kanske inte svår, men tog ett tag att få rätt. Märkligt. Varför är quicksort och mergesort pissenkla att implemtera om bubblesort, som ska vara pissenkel, ger mig bryderier?

(Bubblesort: gå igenom sekvensen element för element, jämför med grannen och byt plats vid behov. Upprepa tills du gått igenom hela sekvensen utan att göra något byte.)

Jaha. Fått blodad tand – och bryderier – så jag implementerade en selection sort (egentligen värdelös i praktiken) och insertion sort (som är effektiv för kortare sekvenser). Också knepigare att få till än quicksort och mergesort.

(Selectionsort: leta upp minsta elementet i sekvensen, lägg till som största elementet i din resultatsekvens. Upprepa tills du inte har något kvar att sortera.)

(Insertionsort: plocka ut nästa element i din insekvens och stoppa in det på rätt plats i en resultatsekvens som till slut innehåller alla element.)

Funderade mer varför jag upplevde de icke-rekursiva bubblesort, selectionsort och insertionsort som knepigare. Skrev ett par nya varianter där jag gjorde insertionsort eller om det var selectionsort rekursiv, dvs använde anrop till sig själv i definitionen. Gjorde om de versionerna till iterativa igen, på andra sätt.

Skrev väl 10 olika sorteringsalgoritmer på en timme. Funderade en hel del. Lärde mig en del, trots att ingenting egentligen var någonting nytt.

Jaha.

Programmerare gör såhär ibland. Tränar ibland på egentligen simpla saker. Går tillbaka till början. Varför – på riktigt! – blir det si om man gör så? Utmanar sig själv att lösa ett problem på ett annat sätt. Och ett till. Ett till. Ett till. Ett till. Ett till. Tills man inte kan lösa det på något nytt sätt. osv osv

Det kallas för kodkatas.

Kommer från det japanska ordet för form: “kata”.  Norm. Sätt att göra saker.

Inom olika kampsporter har man ju ofta en massa kända katas – sekvenser av slag och sparkar, blockeringar, kast av tänkta motståndare. För att gradera till olika bälten krävs det ofta att man kan utföra vissa förutbestämda katas på ett tillfredsställande sätt.

Programmeringen har hämtat ordet från kampsporten.

Undrar om man håller på såhär inom andra konstformer, hantverk?

En författare eller journalist, som skriver människospråk exempelvis… utmanar de sig någonsin att skriva en kort nyhetsnotis om någonting? För att sedan skriva om samma sak som en krönika? Ett rent referat? Som om Björn Ranelid hade skrivit det? Som en tweet? Utan bokstaven e? Som en haiku eller fri vers? Som någonting som skulle funka i tv?

Arenamannen

Söndag. Race day.

Eller inte. Jag är inte i form. Inte på något sätt. Hade inte sprungit något på flera månader, nästan ett halvår, när jag gav mig ut i början av augusti.

Ätit och druckit har jag dock gjort.

Tog ett varv runt sjön för två veckor sen. Eller snarare inte. Så var formen. En kilometer var nog. Började inse att 21k är, trots allt, 21k. Lite jogg och… öh mycket promenad så klarar jag det? En väldigt rask promenad? Ja, kanske. Kanske. Men är det vad jag vill? Är det grejen?

Så jag gav upp. Sket i det. Men åkte till Berlin iallafall. Av andra anledningar. För att besegra pandemin snarare än att besegra halvmaran, kan man säga. Sen att det är smartare och skönare att jogga lite i Tiergarten på sina egna vilkor än att satsa allt och plåga sig genom en hel dag allt som allt bara för att bevisa ingenting… det är någonting.

Ändå. Märkte på race day att jag tydligen kunde se genom lobbyn i glashuset mitt emot, för där på förmiddagen upptäckte jag löpare när jag tittade ut.

Gick trots allt ut, tittade på loppet. Såg farthållare med sina flaggor. ”Följ mig för en sluttid på 1:45!”. Där var jag för några år sedan. Helt sinnessjukt. Senare: 2 timmar. Härligt. 2:15. Det kanske inte går supersnabbt, men de orkar förmodligen runt springandes. Respekt.

Sen såg jag ingen mer farthållare. Tittade inte så noga, men någonstans räknade jag ut att nu, nu borde nog 2:30-folket passera. Och då började det dö väldigt hastigt.

Vad skulle jag mäktat med, om jag gett allt? 2:45? 3:00? Knappast 2:30, väl? 21k på tre timmar är alltså sju kilometer i timmen. Det är en jäävligt rask promenad. För mig på gränsen till att jogga. I tre timmar.

De med en potentiell sluttid på drygt två och en halv timme – om de nu tar sig i mål – ser iaf inte roliga ut efter 15k, inte på något sätt. Det haltas och det verkar göra ont. Och det halvjoggas knappt ens. De sporadiska applåder och hejarop som kommer från någon uteservering då och då kommer nog från hjärtat, men börjar vara mer av medlidande och förbarmande än något annat.

Vilka stackare? Har de ingen självkännedom, de där skröpliga som kommer allt mindre frekvent? Nu är det ju en minut sedan det kom någon? Var det sista? Nej? Men självkännedomen? Var är den? De måste onekligen tagit sig vatten över huvudet.

Jag känner att nej, i de där skorna vill jag inte vara. Det är någonting att plåga sig runt 21k, men då ska det ju vara ”på riktigt”. Man ska ha en chans. Man ska plåga sig för full maskin. Känna att vingarna bär, men att motorn klagar. Inte bara kämpa mot maxtiden; att inte bli avplockad.

Jag sympatiserar med dem, eftersläntrarna. Hur uppgivet måste det inte vara, att utelämnad för allas beskådan hasa sig fram medans banden har slutat spela och funktionärerna håller på att plocka ihop skyltar och avspärrningar? Att ensam på en lång, tom raksträcka bli omsprungen av någon annan, någon med nummerlapp, men med lätta steg. Med medaljen redan runt halsen gick de i uppenbarligen i mål för länge sen och nu ska de bara ”jogga ner”…

Förnedrande?

Men jag tänker på Theodore Roosevelts berömda ord om ”mannen i arenan”. Mannen, ja… Senare på flygbussen hem, försöker jag översätta den, som tidsfördriv. Men det är svårt, det också. Att översätta på riktigt. Hitta snyggare lösningar, trognare formuleringar och/eller kanske sin personliga tolkning snarare än bara den basala råöversättningen. Det är hjärngympa utan facit, utan lösning.

Tillåter man sig det kan man sitta och vrida och vända på en enda rad eller formulering hur länge som helst. Får en känsla av att det är en bra övning för att hålla hjärnan i trim, mycket bättre än korsord eller sodoku?

All jävla heder åt översättarna; vilket jobb!

Det är inte recensenten som räknas; inte den som påpekar att kraftkarlen klantat sig, som förklarar vad den företagsamma kunde förbättrat

Äran tillhör den som faktiskt är i arenan, vars anlete är täckt med jord och svett och blod, den som kämpar tappert, som felar, som kommer till korta gång på gång, men det finns ingen ansträngning utan brustna strängar och tillkortakommanden

(…)

Original:

It is not the critic who counts; not the man who points out how the strong man stumbles, or where the doer of deeds could have done them better. The credit belongs to the man who is actually in the arena, whose face is marred by dust and sweat and blood; who strives valiantly; who errs, who comes short again and again, because there is no effort without error and shortcoming; but who does actually strive to do the deeds; who knows great enthusiasms, the great devotions; who spends himself in a worthy cause; who at the best knows in the end the triumph of high achievement, and who at the worst, if he fails, at least fails while daring greatly, so that his place shall never be with those cold and timid souls who neither know victory nor defeat.

Kommunikation

A sa något halvdumt till M vid frukosten.

Jag: Ap ap! Du ska hedra din mor och far.

A: Va?

Jag: Det tredje budordet. Eller om det är det fjärde. Det är lite olika ordning, tror t ex katolikerna har lite andra nummer…? Hur var det nu igen? (börjar fundera på Kieslowskis tv-serie)

A: Katalonerna?

Jag: En strömning inom kristendomen.

A: Jag gillar strömming!

Älskar att smågnabbas och retas med A (och M! … och alla andra?). Försöker inte att ”dumma ner” eller förenkla för mycket även om det ibland nog blir lite över huvudet på henne. Inte så att det är syftet – vad skulle vara poängen med det? Och det finns inga dumma frågor…

Läste något om Tintin häromdagen, att det går att läsa och ha behållning av även om man inte förstår allt. Och att det menades på att det var lite av tjusningen med Tintin…

Grekiska?

Börjat med appen Duolingo igen, för spanskan.

Det är sådär. Känns som någonting annat än när jag senast höll på, för några år sen. Det känns som att allt kostar pengar nuförtiden, eller iaf att man ska se reklam eller att man ska teckna upp sig för att kunna träna mer på de fel man gjort eller komma vidare snabbare… även om man tackar nej nej nej nej nej blir man ändå återigen påmind och tillfrågad hela tiden.

Babbel – som jag ju också använt för länge, länge sen – ska tydligen vara bättre än Duolingo… iaf om man verkligen vill lära sig språket på djupet, men Duolingo verkar vara det man ska köra för att komma igång och lära sig litegrann.

Och så är det väl… när jag nu ledsnade lite på de ganska enkla spanskaövningarna bytte jag till tyska. Gjorde något sluttest för nivå ett iaf. Lätt.

Bytte till… latin! Ett språk som jag ju inte kan, alls… egentligen. Men man kommer faktiskt fort in i det. Det är ganska fantastiskt egentligen. Och hur många språk finns det i Duolingo? Typ 40? Inte bara t ex koreanska, hindi, polska eller swahili eller något sånt man ev skulle kunna ha nytta av… utan även… klingonska (med ursprung i tv-serien Star Trek) och högvalyriska (dito Game of Thrones).

Latin är ju egentligen meningslöst, men lite lockad blir jag ju, precis som med grekiskan så är det mycket som grundar sig i det.

Men konstigt blir det. När man blandar. Es ist el es tu est…? Vaa?

Tror jag ska testa spanska i Babbel igen…

Skräck och avsky i Las Vegas

Köpte ett ex av Fear and Loathing på svenska. Begagnat, Einar Heckschers översättning från 2009. Hade den redan på originalspråk, men jag läser nästan bara på svenska nuförtiden. Så varför inte?

Men det är ju ingen bra översättning. Tycker det är sällan jag stör mig på översättningar, händer någon gång då och då… att man liksom känner att det här är inte genuint, att man börjar undra och gissar hur det lyder i original. Att översättningen liksom kommer i vägen.

Så är det här. Vilket ju är konstigt. Einar är (var! han dog i fjol ser jag) ju erfaren och speciellt sådan här litteratur – Burroughs, Bukowski, Bunker, Kerouac osv… och själv pundare och missbrukare på 60-70-talen… För mig var han ett namn jag kände till, men inte kunde placera. Även om jag läst och har massa översättningar av honom (var fan är mitt ex av Mörkrets hjärta? Har jag kastat det??) och minns t ex Burroughs i hans språkdräkt som stor behållning…

Men… a quart of rum = en panna rom? Las Vegas is a society of armed masturbators = Las Vegas är en armé av beväpnade runkputtar? We’re responsible people = vi är ansvarsmedvetna människor?

Osv osv osv osv… sida upp och sida ner med saker som… luktar. Man kan liksom känna att något är fel, det låter konstigt. Börjar läsa svenska och engelska parallellt, plockar fram Heckscheröversättningar jag tydligen har lästa och stående. Visst, Thompson har ju ett språk som nog inte alltid är helt rätt att få till, det kräver en del, men en Veronica Maggio-låt dyker upp i skallen:

Jag vill hitta rätt men jag ser bara fel
Aldrig nöjd, jag blir aldrig nöjd
Ingen kan vara perfekt, det kan jag förstå
Men herregud, jag kan få bättre än så

Hmmm… har ju tillochmed läst Thompson förr i Heckschers översättning och varit nöjd, kommer jag på: Romträsket (läste den i Uruguay, tror jag lämnade boken på någon buss eller hotell eller liknande för någon att hitta…). Den är ju dock inte lika flippad?

Berget vi bestiger

Läste en recension av Jason Diakités översättning av The Hill We Climb i morgonens (!) Aftonbladet. Handlade, såklart, inte om texten. Utan om Texten.

Sökte och såg att den redan recenserats i Expressen och Sydsvenskan, med liknande vinklar. Nu när jag skriver detta ser jag att DN:s boklördag har en text om det hela – Amanda Gorman och Översättaren.

Själv såg jag faktiskt (hade inte gjort det innan) Gormans framförande just efter jag skrivit förra blogginlägget och insåg att ja, det här var ju dikten: Framförandet. Att det inte går att översätta, iaf inte på det sättet jag (och i viss mån Diakité?) gjort.

Hursomhelst… Igår läste jag Lagercrantz Om konsten att läsa och skriva, om det här med författare, läsare och Text. Litteratur. Jag såg innan sänggång nyheten om att Foucault tydligen regelmässigt köpt tunisiska småpojkar och hamnade via Deleuze och Derrida på Barthes och Författarens död. Litteraturens nollpunkt, som jag ju ska ha – nåååågonstans. Jahajaja…

Stora pojkar, men samma frågor som alltid?

Latinsk-svensk ordbok (Norstedts)

”Varför har du en latinsk ordbok???” frågade M.

”Alla behöver väl en latinsk ordbok?”

… fast bortsett från att den ser cool ut i hyllan har den sig nu visat sig vara – iaf i mina händer – tämligen värdelös när det kommer till kritan. Blir inte särskilt mkt klokare av att slå i den.

Verkställd å 1873 års stereotypplåtar. Femte tryckningen. Stockholm 1923.

Förvirrat

Angående råd, rekommendationer, regler och restriktioner…

Har väl, likte de flesta andra, inte brytt mig superdupermycket tidigare, men nu när jag läser media märker jag att det inte bara är Aftonbladet som inte har koll. Aftonbladet må vara sämst i klassen vad det verkar, men även mer seriös media typ DN, SvD eller svt kan inte undgå att röra till det.

Ja, det här är ord som är någorlunda synonyma i vardagligt språkbruk, men när det kommer till lagar och regler har de ju speciell betydelse. Kan tycka att det är journalisternas jobb och förbaskade skyldighet att ha koll på det här, ta rätt på fakta istället för att bara haspla ur sig något bara för att de iaf inte är värre än någon annan i yrkesgruppen.

Hur ligger det då till?

Till att börja med är det inte några rekommendationer som Folkhälsomyndigheten beslutat om i denna fråga:

https://www.folkhalsomyndigheten.se/globalassets/publicerat-material/foreskrifter/konsoliderade/hslf-fs_2020_12.pdf

Det är allmänna råd. Vad är det? I 1 § författningssamlingsförordningen defineras allmänna råd som “sådana generella rekommendationer om tillämpningen av en författning som anger hur någon kan eller bör handla i ett visst hänseende”. Det behövs inget särskilt bemyndigande för att en myndighet skall få besluta om allmänna råd på sitt område.

…men de betyder faktiskt inte heller särskilt mycket. De är inte bindande för vare sig myndigheter eller enskilda. De är bara råd från myndigheten “hur en person lämpligen kan förfara i vissa situationer, men där det ändå står den enskilde fritt att välja en annan väg för att nå det önskade resultatet”.
I detta fall hur man i rådande situation bör bete sig för att uppfylla 2 kap. (Förebyggande åtgärder och anmälan av sjukdomsfall) 1 och 2 §§ i Smittskyddslagen, som lyder som följer:

1 § Var och en skall genom uppmärksamhet och rimliga försiktighetsåtgärder medverka till att förhindra spridning av smittsamma sjukdomar.

2 § Den som vet eller har anledning att misstänka att han eller hon bär på en smittsam sjukdom är skyldig att vidta de åtgärder som krävs för att skydda andra mot smittrisk. Den som vet att han eller hon bär på en allmänfarlig sjukdom är skyldig att lämna information om smittan till andra människor som han eller hon kommer i sådan kontakt med att beaktansvärd risk för smittoöverföring kan uppkomma.

Sååååå…. Folkhälsomyndigheten utfärdade alltså några allmänna råd specifikt till 70+-are; att rimliga åtgärder för att begränsa spridningen av covid-19 innebar att de “borde begränsa sina sociala kontakter”, “borde undvika att handla i butiker som apotek och matvarubutiker (…)” och “borde undvika att åka med kollektivtrafik (…)”… (i sammanhanget är det värt att notera att dessa smittskyddsparagrafer inte handlar om att skydda den enskilde utan andra).

Hur kan då någon få detta till att myndigheten förbjudit 70+ att träffa någon, inte gå ut, inte göra någonting? Tagit alla deras mänskliga rättigheter, typ? Något de öht inte har mandat att besluta om? I den mån sådant ens är möjligt med tanke på grundläggande fri- och rättigheter är det upp till Riksdag och Regering. Där ligger makten och de har ju beslutat om att införa re-strik-tion-er:

https://www.krisinformation.se/detta-kan-handa/handelser-och-storningar/20192/myndigheterna-om-det-nya-coronaviruset/restriktioner-och-forbud

Alltså exempelvis de här av Jonas Gardell hatade begränsningarna på max 50 (snart 300) i publiken på teatern. Det är hårda regler med tillhörande sanktioner om de inte följs (polisen kan upplösa tillställningen, böter och fängelse kan utdömas).

Jaha. Allmänna råd och restriktioner. Rekommendation då? Det som alla verkar tro är utfärdat, men som inte är det?

Jo, det är ytterligare en sak som en myndighet kan utfärda. Den är varken juridiskt bindande (likt de allmänna råden) eller kopplad till någon förordning. Så egentligen kan man strunta helt i dessa, även om de alldeles säkert är bra tips från coachen.

Färg

Jag och M kivas ganska ofta om vilken färg olika saker är. Vi är ofta oense, vilket vi väl noterat, men kanske inte tänkt så mycket mer på. Färg kan ju vara väldigt subjektivt. Och män har ibland en släng av färgblindhet, eller…?

Men det är ganska intressant, på något sätt. Och det finns förmodligen en komponent i det hela som iaf jag inte reflekterat över. Och det är att färg – tydligen – är kulturellt, knutet till språk, hur man kategoriserar färg. Människor med olika modersmål uppfattar såklart egentligen färg på samma sätt, det är inga biologiska skillnader, men man har olika sätt att kategorisera i grundfärger. Vilket kanske påverkar hur man i slutänden upplever färgen?

Även om det funnits en viss medvetenhet om detta sedan tidigare är det först för 50 år sen man började studera det närmare och typ kom på att olika språk/kulturer inte ens har samma antal grundfärger. Man kan såklart uppfatta och beskriva olika nyanser som inte är grundfärger, men med grundfärger menar man färgord som uppfyller uppfyller vissa kriterier. Folk som pratar språket ska vara hyfsat överens om vilka nyanser som innefattas av ordet (och inte) och det ska funka generellt, inte bara inom ett område eller kategori av föremål. Det ska inte vara en precisering av en annan färg eller ett mellanting (djupblå, gulgrön osv) eller främst en hänvisning till något (ockra, kastanj, aprikos osv). “Generellt gångbara ord som innefattar ett antal nyanser”, ungefär.

Vissa, väldigt primitiva, språk har bara två grundfärger. Då handlar det nästan alltid om en uppdelning vitt/ljust/varmt respektive svart/mörkt/kallt. Har ett språk tre brukar de ha ett ord för röda nyanser. Fyra? Ibland gult, ibland grönt. Ibland gulgrönt? Med fem ord så separeras ofta gult och grönt. Sjätte färgordet brukar vara blått och sjunde brunt. Efter det kommer ord för lila, rosa, orange och grått. Då är man uppe i elva.

Några få språk, t ex ryska, hebreiska och italienska har tolv och då är det en precisering av blått som tillkommer. Himmelsblå/azurblå. Det har inte svenskan. Vi har bara elva. Nuförtiden. För bara ett par hundra år sedan gjorde man inte samma uppdelning i t ex lila/brunt/rosa och t ex saker som är uppenbart lila (i naturen) beskrevs som bruna. Inte för att den blomman var brun på den tiden eller för att man hade fel på ögonen eller inte kunde uppfatta skillnaden eller så, utan för att man inte gjorde distinktionen.

Om jag förstått saken rätt har spanskan också elva färger. Undrar dock om deras alltid helt överlappar de i svenskan. Tycker t ex att man kan få lite svävande svar på hur man översätter brunt, vad det faktiskt heter. Det kanske inte har helt stelnat än, om och vad brunt faktiskt är?

Sen undrar jag om färger är konsekventa inom ett språk. Skulle t ex kunna tro att, även om castellano/spanskspanska kanske inte har ett separat grundord för himmelsblå, så har man nog det i Uruguay. Celeste. Ja, det är ett ord även i Spanien, men i Uruguay är det nationalfärgen, ungefär som vi svenskar har gult och blått (ja, det är två) eller – kanske bättre jämförelse – holländarna har orange. Det är flaggan, det är fotbollen, det är deras själ på något sätt. Azul (blå) och celeste (himmelsblå) känns som två separata saker i Uruguay.

Hur var det nu, M? Blommorna i Madrid, var de rosa eller lila? Jaha, fuchsia? Du menar magenta?

Så… vad kan man tjafsa om? Ganska mycket. Om jackan är grå eller brun eller om balkongen är gul eller grön, en del annat. Ofta saker där man nog kan tycka att det inte spelar så stor roll. Det är ganska obetydliga nyansskilnader och sånt jag inte tycker det egentligen är värt att kunna precisera vidare med ett grundord.

Det jag dock kan sakna, nu när jag tänker på det, är ett riktigt grundord för grönblå/blågrön. Tycker det är en ganska vanlig, distinkt och viktig kulör. Vi har ju några ord för det. Några som kanske inte är så bra och så ett bra. Turkos. Fast det är ju inget “riktigt” ord. Som man tänker på. Det är inte självklart som t ex lila är för rödblå/blåröd (eller om man nu vill det: violett eller gredelin).

Förresten är ju färger ingenting unikt. Samma sak med om inte alla, så massor med andra saker och företeelser. Ta t ex kroppen. Spanskan har inget riktigt ord för tummen, utan kallar den tjockfingret. Precis som de inte har något riktigt ord för tår (fotfingrar). De klarar sig bra ändå, fast vi svenskar kanske tänker lite mer eller iaf annorlunda på just det. Och ryssarna, som är så kaxiga med sina 12 färger? De har inte ens några riktiga ord för hand/arm eller fot/ben. Antar att de är tvungna att säga typ “handarmsslutet” om det verkligen är handen de menar och inte bara typ den övre extremiteten.

…så det är väl bara det att färger är flytande och kan vara såpass subjektiva, även utan den kulturella dimensionen…