Jag och M kivas ganska ofta om vilken färg olika saker är. Vi är ofta oense, vilket vi väl noterat, men kanske inte tänkt så mycket mer på. Färg kan ju vara väldigt subjektivt. Och män har ibland en släng av färgblindhet, eller…?
Men det är ganska intressant, på något sätt. Och det finns förmodligen en komponent i det hela som iaf jag inte reflekterat över. Och det är att färg – tydligen – är kulturellt, knutet till språk, hur man kategoriserar färg. Människor med olika modersmål uppfattar såklart egentligen färg på samma sätt, det är inga biologiska skillnader, men man har olika sätt att kategorisera i grundfärger. Vilket kanske påverkar hur man i slutänden upplever färgen?
Även om det funnits en viss medvetenhet om detta sedan tidigare är det först för 50 år sen man började studera det närmare och typ kom på att olika språk/kulturer inte ens har samma antal grundfärger. Man kan såklart uppfatta och beskriva olika nyanser som inte är grundfärger, men med grundfärger menar man färgord som uppfyller uppfyller vissa kriterier. Folk som pratar språket ska vara hyfsat överens om vilka nyanser som innefattas av ordet (och inte) och det ska funka generellt, inte bara inom ett område eller kategori av föremål. Det ska inte vara en precisering av en annan färg eller ett mellanting (djupblå, gulgrön osv) eller främst en hänvisning till något (ockra, kastanj, aprikos osv). “Generellt gångbara ord som innefattar ett antal nyanser”, ungefär.
Vissa, väldigt primitiva, språk har bara två grundfärger. Då handlar det nästan alltid om en uppdelning vitt/ljust/varmt respektive svart/mörkt/kallt. Har ett språk tre brukar de ha ett ord för röda nyanser. Fyra? Ibland gult, ibland grönt. Ibland gulgrönt? Med fem ord så separeras ofta gult och grönt. Sjätte färgordet brukar vara blått och sjunde brunt. Efter det kommer ord för lila, rosa, orange och grått. Då är man uppe i elva.
Några få språk, t ex ryska, hebreiska och italienska har tolv och då är det en precisering av blått som tillkommer. Himmelsblå/azurblå. Det har inte svenskan. Vi har bara elva. Nuförtiden. För bara ett par hundra år sedan gjorde man inte samma uppdelning i t ex lila/brunt/rosa och t ex saker som är uppenbart lila (i naturen) beskrevs som bruna. Inte för att den blomman var brun på den tiden eller för att man hade fel på ögonen eller inte kunde uppfatta skillnaden eller så, utan för att man inte gjorde distinktionen.
Om jag förstått saken rätt har spanskan också elva färger. Undrar dock om deras alltid helt överlappar de i svenskan. Tycker t ex att man kan få lite svävande svar på hur man översätter brunt, vad det faktiskt heter. Det kanske inte har helt stelnat än, om och vad brunt faktiskt är?
Sen undrar jag om färger är konsekventa inom ett språk. Skulle t ex kunna tro att, även om castellano/spanskspanska kanske inte har ett separat grundord för himmelsblå, så har man nog det i Uruguay. Celeste. Ja, det är ett ord även i Spanien, men i Uruguay är det nationalfärgen, ungefär som vi svenskar har gult och blått (ja, det är två) eller – kanske bättre jämförelse – holländarna har orange. Det är flaggan, det är fotbollen, det är deras själ på något sätt. Azul (blå) och celeste (himmelsblå) känns som två separata saker i Uruguay.
Hur var det nu, M? Blommorna i Madrid, var de rosa eller lila? Jaha, fuchsia? Du menar magenta?
Så… vad kan man tjafsa om? Ganska mycket. Om jackan är grå eller brun eller om balkongen är gul eller grön, en del annat. Ofta saker där man nog kan tycka att det inte spelar så stor roll. Det är ganska obetydliga nyansskilnader och sånt jag inte tycker det egentligen är värt att kunna precisera vidare med ett grundord.
Det jag dock kan sakna, nu när jag tänker på det, är ett riktigt grundord för grönblå/blågrön. Tycker det är en ganska vanlig, distinkt och viktig kulör. Vi har ju några ord för det. Några som kanske inte är så bra och så ett bra. Turkos. Fast det är ju inget “riktigt” ord. Som man tänker på. Det är inte självklart som t ex lila är för rödblå/blåröd (eller om man nu vill det: violett eller gredelin).
Förresten är ju färger ingenting unikt. Samma sak med om inte alla, så massor med andra saker och företeelser. Ta t ex kroppen. Spanskan har inget riktigt ord för tummen, utan kallar den tjockfingret. Precis som de inte har något riktigt ord för tår (fotfingrar). De klarar sig bra ändå, fast vi svenskar kanske tänker lite mer eller iaf annorlunda på just det. Och ryssarna, som är så kaxiga med sina 12 färger? De har inte ens några riktiga ord för hand/arm eller fot/ben. Antar att de är tvungna att säga typ “handarmsslutet” om det verkligen är handen de menar och inte bara typ den övre extremiteten.
…så det är väl bara det att färger är flytande och kan vara såpass subjektiva, även utan den kulturella dimensionen…