Posted on

Sangria

Kalimotxo (rödvin och Coca Cola) och tinto de verano (”sommarrödvin” – rödvin och typ Sprite/7-up) kvalar definitivt in som groggar.

Och sangria dårå? En turistig släkting. Kanske väl komplicerad för att kvala in som en äkta ”grogg” utan en… bål, men såhär är hur jag gör den.

Ingredienser: (alltihop ska ner i en tillbringare)

En flaska (75 cl) fruktigt rödvin. En del tycker man kan använda lite vadsomhelst, litegranna som de tycker om vin i matlagning. Själv tycker jag inte – speciellt när vinet är så stor del – att man ska använda något man inte skulle kunna tänka sig dricka ”som vanligt” även om det inte behöver vara finaste vinet. Häromsistens använde jag Myth (57905 – 119 kr på Systembolaget) – en gimmickaktig och minst sagt greppvänlig flaska som smakade förvånansvärt bra.

En halv halvflaska (dvs typ knappt två deciliter) sherry. Helst inte för torr, utan något med lite mer schwung, typ amontillado eller oloroso.

En dryg deciliter (ett par bonuscentiliter för att det är gott?) apelsinlikör. För mig betyder det Cointreau, är det jag brukar ha hemma. Antar att curaçao funkar också.

Juicen från två (plus?) citroner. Typ. Beror ju på vad det är för citroner, men en knapp deciliter. Färskt är alltid godast. Citrusjuice man köper i flaskor som ser ut som plastimitationer av lime/citron-frukter smakar jävel i jämförelse. Kanske gör det mindre skillnad när man blandar upp t ex en sangria, kanske inte. Men det är ju dumt att chansa?

En knapp deciliter demerarasockerlag, två-till-en. Demerara är en typ av brunt rörsocker, ursprungligen från trakterna runt Demerarafloden i Guyana, men nuförtiden odlas det mest på andra ställen. Låter fancy, och det är det väl också smakmässigt, men är väl inte speciellt mycket dyrare än vanligt strösocker och går att hitta i de flesta mataffärer (?). Har iaf en fantastisk, knäckig smak och är väldigt vanligt att använda i cocktails, så ofta har man en flaska färdigt i kylen om man sysslar med sånt. Har man inte det är det ändå superenkelt att göra: två delar socker (i det här fallet typ 2/3 dl) och en del vatten (…1/3 dl) i en kastrull (ja, helst i den ordningen). Värm utan att koka samtidigt som man rör med en visp tills allt socker löst upp sig. Låt svalna. Poängen med att göra en lag istället för att bara sockra är att det löser sig bättre.

Frukt. Lagom stora bitar av en apelsin, en citron och en persika. Tycker halvskivor funkar bra – halverar först frukten innan jag skivar. Och tar bort ev kärnor från citrusen.

That’s it! Ett recept som är lite på en höft och man skulle kunna tänka sig t ex en skvätt konjak också eller lite annan frukt, äpple är bra, men det är en grund att stå på.

Hursomhelst ner med grejerna i en tillräckligt stor tillbringare (1,5-2 liter), blanda, och låt stå till sig i kylen några timmar. Är minst lika bra (om inte bättre) dagen efter.

Servera med is i tillbringaren och eventuellt toppa med en skvätt bubbelvatten i glaset.

…eller så kan man göra en halv kanna. Vilket kanske är ”en hel” kanna då det blir lagom för en enliterstillbringare (en flaska rödvin som bas kanske kan sägas vara en dubbel?)

  • 37,5 cl fruktigt rödvin
  • 10 cl amontillado/oloroso-sherry
  • 6 cl Cointreau
  • 5 cl citronjuice
  • 5 cl demerarasockerlag (två-till-en)
  • En halv vardera av apelsin, citron och persika

…eller så gör man en kvarts kanna. Vilket lämnas som övning till läsaren.

Posted on

Trollflöjten

Var hemma och vabbade i måndags. Jag och A såg (om) Max Ophüls filmatisering av Stefan Zweigs Brev från en okänd kvinna. Såg om… ser ju knappt någonting osett numera. Varför det? När man äntligen vet vad som faktiskt är inte bara bra utan fantastiskt? Kan man dessutom vidga telningens kulturella referensramar är det väl bingo?

Melodramernas melodram i högborgerliga Wien. All denna återhållna åtrå. I svartvitt. Stram film, faktiskt. Dessutom otextad, så jag fick simultantolka. Men A gillade den, trots allt. Även om det nog är svårt att greppa känslor och skeenden hon inte är mogen för, dessutom i en kultur som ju inte är hennes.

Hursomhelst! De går ju på opera i filmen. Zauberflöte. Och jag blev sugen att se Bergmans uppsättning. Se OM, ja. Sålde in den till A att det är busungar som flyger ballong och massa andra skojigheter. Och det stämmer ju.

Bergmans Trollflöjt är allt annat än stram. Draken (ormen) ser ut att vara direkt hämtad från Skara sommarland, Nattens drottning röker trotsigt framför en rökning-förbjudet-skylt i aktpausen och Papagenas fnitterflörtande utklädd till häxa… ”jag är arton år… och två minuter!!!” osv osv osv

A ääälskade den. Såg den uppdelad på två kvällar och när hon skulle nattas gick munnen om Tamino och Pamina och Sarastro och hur Papageno och Papagena sliter sönder varandras kläder och… och…

När vi sen gick till skolan på morgonen så trallades det ordentligt och superlativen haglade och Bergmans iscensättning var ojämförligt bäst (sett lite småklipp på youtube från andra uppsättningar, från La Scala och sånt).

”Bergman och Mozart… vilket team!”

Posted on

Svart regn

Såg att Mårten Blomkvist skrivit en artikel i DN häromdagen, om kärnvapenfilm. Kärnvapenhotet har ju seglat upp igen. Med en tillhörande lista på filmer. Blev lite perplex, har en bild av Mårten som ganska påläst och kunning, men det var ju en rätt fånig lista. Typ Dr Strangelove, Apornas planet, Hiroshima mon amour, Wargames och Jakten på Röd Oktober.

What gives? Visst, Dr Strangelove och så (jag älskar den filmen!), men var är t ex… Svart regn? Borde väl om inte första filmen man som filmbildad tänker på så iaf nummer typ två eller tre?

Såg om den nu och den är ju stark.

Sen gick jag tillbaka och faktiskt läste artikeln. Den handlade inte om kärnvapenfilm rent generellt, utan om kärnvapenskräcken åren före och efter Kubakrisen 1962. I väst, får man väl tillägga. Och då blir det väl mer logiskt med Hiroshima mon amour, Det sjunge inseglet, Nattvardsgästerna, Failsafe, På Stranden och några till.

Jag har sett dem allihop och javisst, Bergmans ständiga dödsskräck kanske övergick till att handla mer om terrorbalansen och krig just de åren (ska man vinkla ut mer än Mårten och titta mer på den opolitiske och av omvärlden obrydde Bergmans 60-tal så vimlar det ju av exempel på krig: Vietnam fladdrar förbi på en tv i Persona, Tystnaden utspelar sig i ett oidentifierat östland fullt med stridsvagnar och soldater och Skammen är Bergmans enda krigsfilm) och franska intellektuella övningar i att fläta samman kärlek och död är ju intressanta även om kopplingen till kärnvapen egentligen är lite avlägsen. Ja, det är rädslan, men…

Sen har man de mer konkreta amerikanska filmerna. Som dock ändå ju är väldigt distanserade. Visst, det är jobbigt för en amerikansk president att grubbla på dilemmat ömsesidigt utrotande, men det är på det sättet inte speciellt konkret.

Konkret som Svart regn.

…som är japansk – ni vet det där landet som faktiskt blivit utsatt för kärnvapen – och handlar om en familj i Hiroshima. Dels helvetet på jorden när bomben faller 1945 och så fem år senare, när effekterna av strålningen blivit påtagliga. Både fysiskt och mentalt. Den ser med sin svartvita estetik medvetet ut att vara från då, men är gjord först 1989. Det tar väl tid att kunna närma sig vad som, mer konkret, hände 1945.

Olika perspektiv… inga japanska filmer på Mårtens lista eller i Mårtens text. Eller för den delen sovjetiska eller icke-väst…

För övrigt är ju Den stora illusionen intressant i sammanhanget då den innehåller väldigt lite krig för att vara en krigsfilm. Ingenting alls, faktiskt.

Posted on

La grande illusion

En gång när jag skulle beskriva Den stora illusionen för en som inte visste så mycket om film beskrev jag den som “filmens Guernica”.

Vet inte varför jag ens minns det – någonting jag bara hasplade ur mig för att liksom beskriva att det här, det är en av de stora milstolparna – men det var en oerhört kort och kärnfull beskrivning. Undrar om det kan sägas bättre med endast två ord?

Det som slår mig när jag nu ser om den är hur mycket den handlar om språk och bristande kommunikation. Ingen i filmen pratar de andras språk eller kan egentligen förstå varandra. Ingen bortsett från de två aristokraterna som kan glida från tyska till franska till engelska – som ingen annan än de förstår. Ja, det är ju ett av huvudtemat – att deras adliga överklass binder dem samman nästan mer än deras nationaliteter – men jag har nog inte funderat så mycket på det.

Detta trots att jag t ex såg den en gång som del i ett boksläpp. Någon svensk nyöversättning av gamle greken Pindaros poesi. Vilket ju egentligen känns som ett halvt sarkastiskt val av pr – kopplingen till filmen är att en dammig akademiker skymtar förbi bland medkrigsfångarna. Upptagen med en nyöversättning av Pindaros är det ingen som tar honom på allvar utan man hånler snarare åt honom: “Åh, stackars gamle Pindaros!”.

Annars är det ju mycket krig och skit just nu, men jag vet inte om jag känner att filmen känns mer relevant nu än annars. Kanske tänker jag på von Rauffensteins förtroliga fundering om att kriget (första världskriget dvs) kommer att innebära slutet för alla von Rauffensteinare och de Boëldieuare. Han (och Jean Renoir) tänker väl i klass och på proletariatets eventuella diktatur – hela grejen är ju som hämtat från tidigt kommunistiskt tankegods om krig som borgarskapets verktyg – men man kan väl också tänka sig slutet för de gentlemannamässiga krigen. Som att krig någonsin varit annat än barbari?

Men det är väl det som gör det så svårt. Bara tanken på barbari skymmer mycket annat.

Posted on

När skiten träffar fläkten

Man kan skänka pengar till olika hjälporganisationer. UNHCR, Röda korset eller Läkare utan gränser. Det är jättebra. De hjälper, på olika sätt, civilbefolkning som hamnat i kläm. Om man uttrycker sig försiktigt.

Tyvärr löser det – i varje fall inte vad gäller Ukraina – inte grundproblemet. Att en av världens största militärmakter invaderat deras land med mål att förinta det.

Man kan också göra som jag gjorde idag.

Jag gav 500 EUR – en för mig ganska ansenlig summa – till Ukrainas militär.

Så de kan utfodra sina soldater, se till att de kan införskaffa den utrustning de behöver och ja: kan köpa både vapen och ammunition till att försvara sig.

Kanske blir mina pengar till stridsvagnsbränsle. Eller en skyddsväst. Kanske en automatkarbin. Eller (en del av) en målsökande robot.

Kanske är det på grund av mig ett gäng frusna, finniga ungdomar i en gammal militärlastbil kommer dö i ett hav av lågor? Kanske är det på grund av mig någon tvångsinkallad småbarnspappa får huvudet bortsprängt?

Kanske är det på grund av mig att någon kommer dö ensam, långsamt och i förfärliga plågor på en åker utanför Cherson. Kanske kommer hans familj hemma i Ryssland, tusentals kilometer därifrån, aldrig komma över det?

Det känns som att det tyvärr inte kan hjälpas.

När det kommer till kritan, när nöden prövar vännen och skiten träffar fläkten märker jag att jag inte har så mycket över för det pacifistiska tankegodset. Som så mycket annat kan det vara spännande och i fredstid kanske även kittlande med plogbillarnas utopi, men det är en utopi.

En farlig utopi.

Vänsterpartiet röstade nej till att hjälpa Ukraina med militärt materiel och vapen. De ångrade och ändrade sig senare, men jag har lite svårt att förstå dem. Tillochmed Miljöpartiet röstade ja.

Svenska freds- och skiljedomsföreningen “skickar sina tankar till Ukraina” och menar att “det finns ingen militär lösning på denna konflikt” (eller någon konflikt öht). De beklagar att svenska vapen används i Ukraina. Sverige borde dessutom omedelbart avbryta sina militärövningar för att inte “eskalera situationen”.

Osv

Man ska alltid försöka lösa en konflikt på diplomatisk väg, även när det verkar helt meningslöst måste man fortsätta prata. Oavsett om situationen är rent löjeväckande, motparten är helt oresonlig och även när skiten träffat fläkten måste man fortsätta att försöka.

Försöka hitta utvägar. För sin motpart?

För man måste också kunna sätta ner foten. Man måste kunna stå upp för sig, för hem och liv, även mot den våldsamme och oresonlige. Man måste få och kunna försvara sig under tiden.

Eller vad är annars lösningen?

Lägga ner vapnen? Smida om dem till plogbillar medans man torteras, förnedras, våldtas och förintas?

Här kan man via Ukrainas centralbank ge pengar till deras väpnade styrkor:

https://bank.gov.ua/en/news/all/natsionalniy-bank-vidkriv-spetsrahunok-dlya-zboru-koshtiv-na-potrebi-armiyi

Det är inte så kul, men det är faktiskt nödvändigt.

Posted on

Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna – Vad betyder den?

Utgiven 1963 av FN:s informationskontor för de nordiska länderna.

Alla människor äro födda fria och lika i värde och rättigheter.

En av de smalaste/kortaste publikationer jag äger, men också en av de finaste och viktigaste.

Plockade fram och läste med anledning av Polismyndighetens sjabbel med pass och id-kort.

Man ska inte vara för drastisk; att väntetiden för identitetshandlingar är ett halvår är förvisso orimligt men kan och ska kanske inte jämföras med Berlinmuren.

Men!

När det kommer till kritan handlar det inte bara om det här så kallade ”lyxproblemet” om att inte fritt kunna åka och bada någonstans på semestern (artikel 13 – rätten till fri rörlighet), utan även rätten till sin person (artikel 6 – rätten att erkännas juridiskt).

Alla har t ex inte körkort (annars är man inte människa!?) och numera är det ju Polisen som sköter inte bara pass utan även de nationella id-korten (bankerna har om jag förstått det rätt slutat att utfärda sina id-kort osv). Ja, man kan ju få legitimation utfärdad via Skatteverket, men den godtas ju inte överallt då den saknar SIS-märkning?

Det här är ganska grundläggande. Förvisso finns väl artikel 6 inte främst för att jag ska kunna hämta mina paket på posten, utan för att jag ska kunna åtnjuta mer basala rättigheter, typ artikel 3-4-5 (liv, frihet, säkerhet, skydd från slaveri, tortyr och förnedring). Eller som en grund för t ex artikel 21 – att jag har rätt att delta i det politiska, t ex rösta i höstens allmänna val.

Men!

Jag har ju även rätt till det som stipuleras i artikel 22-23-24-25. Som är av mer ekonomisk natur.

…och även om det i sammanhanget kanske känns fjuttigt, så… jag har – som människa – rätt att kunna hämta mina Schenkerpaket?!

Posted on

Bleu

Jag älskar Kieslowski.

Eller jag älskade iaf. Nu är det jättelänge sen jag sett någon av hans filmer, men jag har sett dem allihop. Från hans första kortfilmer på 60-talet till Trikoloren .

Senaste dagarna har jag tänkt på hans filmer, speciellt en av hans korta dokumentärer: En nattvakts synpunkt. Det är väl Ryssland som spökar?

Hursomhelst letade jag upp den på youtube i filmrummet (M pillade på sin mobil) och sedan råkade jag se att Bleu, hela filmen, fanns där.

Knäppte igång, bara för att… jag vet inte. Vi har ju båda sett den – för länge, länge sen. Kändes verkligen inte som något vi skulle orka med en måndagskväll…

Den är så stark. Så tyst men så högljudd.

Det gick inte att stänga av.

Posted on

Maus

Köpt i Berlin i höstas. Kändes naturligt. Är det någonstans man ska impulsköpa denna klassiker är det väl där.

Råkade öppna den nu en söndag efter lunch och vipps hade det gått ett par timmar och jag hade läst den.

Är märkligt. Det är ju – egentligen – samma fruktansvärda vittneshistoria man hört allt för många gånger, men som man kanske behöver återkomma till då och då. Och när det är såhär bra gjort…

Berlin, ja… Jag undrar hur mycket man skulle ramla över Natt klockan tolv på dagen eller Djurfarmen eller Ivan Denisovich eller Andningsgunga eller Zinkpojkar eller nått sånt där – i Moskva?

Aldrig varit i Moskva, men jag har fått intrycket att det är mer segerparader för att hycklandes hylla ”det stora fosterländska kriget” osv än – likt i Berlin – minnesmärken, museer och annat (typ kultur!) för att istället varna för och inte glömma all skit man ställt till med både före, under och efter detsamma.

Och då kanske det blir som det blir?

Posted on

Mat, dryck, man, kvinna

Hade pratat om matfilmer och filmaffischer tidigare under dagen. Bl a denna.

Sen på lördagskvällen, efter underbara empanadas, såg vi den. Hela familjen. Det bara blev, råkade se att den fanns på youtube och knäppte på.

A verkade gilla den, men det är nog lite förvirrande, trots att vi försöker berätta lite vad som händer och vad som sägs (hade bara engelska undertexter).

Tror det är nyttigt med olika sorters kultur.