Grogg

Jag har fått höra att det är tråkigt att jag inte skriver på bloggen längre; “Det är bara samma gamla spritflaskor…”.

Så man kanske skulle ta tag i det igen. Det finns så mycket att säga om cocktails. Det blir nya spritflaskor!

Och ska man säga någonting om cocktails, någonting mer grundligt, så måste man förmodligen börja med grogg. En grogg kanske inte är cocktail, det är väl allmänt accepterat även om vissa “finare”, klassiska cocktails ofta brukar få hänga med i cocktaildiskursen. Spelar roll?

Men vad är grogg och vad skiljer en grogg och en cocktail?

Man kan börja från början. Vilket är mitten av 1700-talet. Brittiska flottan hade gått över från öl till rom. Från en daglig ranson på en gallon (cirka fyra och en halv liter) öl kunde nu sjömännen varje dag kvittera ut en halv pint (sexton gånger mindre – 28,4 cl) rom.

Plats och viktbesparande på ett fartyg, men å andra sidan blir fyllan mycket värre. Speciellt då rommen var “navy strength”, dvs 54,5% alkohol (begreppet lever kvar än idag även om det numera är definerat som 57%), och sjömännen kunde spara på sig under flera dagar för att sedan supa sig riktigt jävla redlösa.

Det höll ju inte i längen, inte ens på den tiden, så en admiral Edward Vernon beslöt att späda ut rommen ett till fyra med vatten plus halva ransonen på förmiddagen, halva på eftermiddagen. Det kan man ju ändå ha åsikter om, det blir ju ändå typ sju deciliter elvaprocentig… grogg morgon som kväll. Grogg, ja. För Vernon var känd som “Old Grog” efter de rockar av grosgraintyp (“grogram”) som han bar. Nuförtiden är det väl vanligast med grosgrain i hattband. Så att en varm dag mota solen med en panamahatt och en kall grogg är alltså väldigt passande?

Hursomhelst har det här med “grogg” verkligen tagit skruv i svenskan. I engelskan handlar “grog” mestadels om urgroggen – rom utblandat med (oftast) vatten, numera kanske med lime och lite annat, men ändå den här sjörövardrycken. I svenskan är betydelsen betydligt bredare:

Vilken destilerad starksprit som helst, ordentligt utblandad med vilket lättdrucket virke som helst – med vilket menas en oftast alkoholfri eller iaf svag dryck som i princip alltid är kolsyrad. Tillreds genom att man häller ingredienserna i ett stort glas med mycket is.

– Jag

Vilket man på engelska skulle kalla en “highball”, som i en smalare kontext förvirrande nog förmodligen tolkas som “scotch and soda”, dvs skotsk whisky och bubbelvatten. Inte rom.

Det där med två ingredienser (sprit och virke) fokuseras det ofta på. I den fina lilla handboken “En liten groggpraktika” tas exemplet att blandar du rom och cola och garnerar med en klyfta lime har du gjort grogg. Men tar du limeklyftan och pressar i har du blandat en drink (en Cuba Libre).

Vilket för mig är petitesser. Gränsdragningen mellan en grogg och en cocktail är inte alltid glasklar och jag skulle vilja hävda att det här med att virket är lättdrucket är mer centralt än en definitiv tvåingrediensgräns. Jag skulle exempelvis vilja hävda att Gimlet – som En liten groggpraktika definerar som grogg – är en cocktail (en s k “sour”).

För oinvigda är en klassisk Gimlet alltså gin blandad med “Rose’s lime cordial”. Ett visst märke av limeblandsaft. Idag görs Gimlets ofta(st) med gin blandat med sockerlag och limejuice. Mer praktiskt än att antingen behöva köpa en flaska med limeblandsaft eller att göra limesockerlag. Det sistnämnda är väl inte speciellt mycket svårare att göra än sockerlag – vilket är busenkelt – men vad är meningen med speciell limesockerlag om man inte tänkt dricka jättemånga Gimlets? (vanlig sockerlag används i var och varannan cocktail)

En liten utvikning: Rose’s lime cordial är världens första blandsaft, patenterad 1867. Precis som groggen är bakgrunden den brittiska flottan och imperiet. På den gamla goda tiden led sjömännen av skörbjugg. C-vitaminbrist. Vilket man inte förstod ordentligt då, det här med vitaminer förstod man först på 1900-talet, men man märkte att det blev bättre med lime. Så mot slutet av 1700-talet inkluderade man limejuice i sjömansransonen. Vilket inte har jättebra hållbarhet utan att blandas med alkohol. Eller sockerlag (dvs sockervatten). Vilket är vad Rose’s kom på. Det här med lime är för övrigt någonting som kom att definera brittiska flottan och britter generellt och ursprunget till att amerikaner och andra kallar britter för “limeys”.

Hursomhelst. Oblandad blandsaft är inte speciellt lättdrucket. Inte heller komponenterna sockerlag och limejuice. Det är för sött respektive för surt. Men tillsammans med gin (eller vatten för den delen) blir det gott. En svensk skulle säga att det blir lagom. Och någonstans här, kanske inte i det svenska, men i att summan är större än delarna, anser jag att vi hittar vad en cocktail är.

Visst, man kan exempelvis tycka att en “romåcola” är godare än både rom och/eller cola, men förmodligen har man väl då inte heller någonting emot varesig rom eller cola, var för sig.

Värt att nämna i sammanhanget bryter en av de mest klassiska groggarna – GT, Gin & Tonic – detta mönster. Allt som är grogg har inte att göra med kolonialism och brittiska imperiet, men GT har ju lustigt nog det också. Malaria var ett problem i tropikerna. Man hittade ett bot i kinaträdets bark, som inte härstammar från Kina utan sydamerika (där man inte hade malaria…). Barken innehåller kinin/quinine (översättning typ “bark”) som hjälper mot malaria. Man blandade kinin med kolsyrat vatten och fick tonic. Vilket dock var så rysligt bittert att det var svårdrucket. Så man blandade ut det med gin …och koloniserade Afrika.

Är GT ändå en grogg, eller en cocktail? Kanske var det en cocktail då, men en grogg idag? För dagens “tonic” har inte så mycket med 1800-talets att göra. En lite bittrare läsk, med mest socker och annat och minimalt med kinin, om ens något. Inte alla gillar att dricka tonicläsk rent, men…

Så till det här med kolsyra.

…vilket är gott. Törstsläckande. Allt känns lite fräschare med bubblor. Det definerar också groggen. Och begränsar den. Tillredningen blir vad den blir – ingenting – då det inte går att göra så mycket annat med kolsyra.

Cocktails skakar eller rör du (och ja, att röra är något annat än ett lojt varv för att blanda lite). Vilket du inte kan eller vill med kolsyra (skakar du exploderar shakern och rör du försvinner kolsyran, vilket du inte vill). Syftet med att skaka eller röra är ju flerdelat.

Dels handlar det om struktur. Genom att skaka får du in luft och drinken blir lite lättare, luftigare. Vilket är ganska poänglöst för en grogg? Du har ju redan bubblorna. En del av de få avvikande groggar som inte har kolsyrat virke bör man ofta skaka. Typ citrusjuice, apelsin. Skakar du t ex en Garibaldi (Campari+apelsinjuice), Screwdriver (Vodka+apelsinjuice) eller Tequila sunrise (Tequila+apelsinjuice. Plus grenadine som man tillsätter i glases efter skaket) blir den mycket luftigare, bättre blandad och fräschare. Det är ju såklart lite mer “jobb” – inte så “groggigt” – men värt det.

Dels handlar det om att späda (då viss del av isen blir vatten). Vilket är lite irrelevant när det gäller groggar, som lite per definition är en utspädning. Virket är största delen av drinken.

Sist, men inte minst, handlar det om att kyla. Och en grogg är alltså inte speciellt kall. Visst, ofta står väl virket i kylskåp och är någorlunda kallt, men det är skillnad på iskallt (ofta minus) och kylskåpskallt (några plus). Eller ännu värre, varmare än så. Visst, det finns saker och smaker som vinner på en högre temperatur, men drinkar hör normalt sett inte dit.

En grogg behöver is i sitt glas för att bli riktigt kall. Mycket is. En grogg är kanske den enklaste drink man kan göra. Det är egentligen svårt att misslyckas även om man kan ha åsikter om proportioner, men har du inte is och mycket is blir det inte bra.

Det här betonas inte nog i de flesta loja cocktailböcker man hittar typ i vanliga bokhandlar. Hur viktigt is är. Visst, det brukar “poängteras” i de där böckerna med en mening mitt i löptexten. I princip aldrig med ett eget kapitel, vilket är ungefär hur viktigt is är. Och vad gäller groggar är det a och o att ha mycket (och gärna bra) is i glaset. Det är det som ger kylan. En grogg är en longdrink, någonting att sippa på, som tar tid att drickas (och kylas).

Jaha.

Så… är (Tom) Collins en grogg?

Vad är en Tom Collins, förresten?

Häll gin, citronjuice, sockerlag och bubbelvatten i ett högt, rakt glas med mycket is. Ett lojt varv med en sked och eventuell garnering med en citronskiva och kanske ett körsbär.

(Tom Collins är för övrigt en av de där få, ikoniska drinkarna som fått ett glas uppkallat efter sig, collinsglaset. Som är typ samma som ett… highballglas. Fast highballglaset är något mindre, men högre eller hur det var?)

Ok. Grogg eller inte? Definitivt två ingredienser. Inte grogg. Ingredienser (citronjuice och sockerlag) som inte kan stå för sig själva. Inte grogg. Men den har kolsyrat virke? Grogg alltså. Och man häller bara ingredienserna rakt ner i ett stort glas med is? Grogg?!

Så allting är inte alltid helt glasklart, även om det oftast är det. Men jag kallar Tom Collins för en grogg trots sina fyra ingredienser. Jämför exempelvis med den snarlika Gin fizz:

Häll gin, citronjuice, sockerlag i en shaker. Skaka med is. Häll upp i ett högt glas utan is, toppa med lite bubbelvatten (dock alls inte lika mycket som i en Collins). Garnera eventuellt med citronskiva.

Dessutom… Gin fizz görs nästan alltid med äggvita. Någonting som inte funkar i en grogg. Grejen med en äggvita är att ge en textur, ett skum till drinken. Generellt häller man äggvitan med de andra ingredienserna i shakern och skakar “torrt” innan man skakar ytterligare en gång, men med is. Vilket låter konstigt då det såklart är blöta ingredienser, men man får iaf ett bättre skum om man skakar kanske inte så mycket “torrt” (som är det vedertagna namnet) utan… varmt?

Det var väl dumt?

Att dra fram ett faktiskt rätt speciellt edgecase, som komplicerar allt?

Eller inte? Jag tycker nog att caset med Tom Collins vs Gin fizz säger någonting om skillnaden mellan en “cocktail” – där man på något sätt gör någonting med ingredienserna – och en “grogg” – som bara är ett par ingredienser i ett glas. Visst, smaker kan gifta sig ändå i någonting så simpelt som en grogg och det kan vara väldigt bra, men någonstans har det ibland knappt verkshöjd.

För övrigt är vodkan groggens bassprit extraordinaire? Den har ju ingen egen smak att tala om, så den stör heller inga andra smaker. I med den i nästan vilket virke som helst och du har en uppspritad variant… verkshöjd?

Mina groggfavoriter:

Gin och tonic. Är också en av M:s absoluta favoriter (hon gillar det bittra-sura, på hennes grogglista skulle nog t ex Paloma vara med, dvs typ Tequila, och grapefruktläsk). Jag brukar vara lat och så att säga “groggig”, typ köpa olika sorters, ibland smaksatta, tonics. Färdigt. Gin och tonic kan vara så mycket mer. Spanjorerna verkar ha fattat lite bättre, det är de som började med stora ballongglas (klassiska är ju highballglas) och själv sätta sin prägel med vad det nu vara månde i örter och annat. Rosmarin? Svartpeppar? Gurka? Mynta? Enbär? Och/eller slå i en skvätt med Cointreau? Benedictine? Quinquina? Vermout? osv osv osv. Jävla slappt och “groggigt” att bara köpa en tonic med gurksmak typ…

Cuba Libre (dvs Rom, cola och lime). Hellre citron än lime, dock. Cola är ett väldigt bra virke alltså. Funkar väl med det mesta. Rom och konjak inte minst. Är väl lite “groggigt”, men Jack and coke (oavsett om det är med Jack Daniels eller någon annan bourbon) är som… USA i ett nötskal?

Aperol Spritz. Om Aperol + Prosecco + lite bubbelvatten inte är en grogg, vad är det då? Finns många andra likörer/amari som ju också funkar som enkla spritz, men Aperol är nog ändå det bästa. Om inte annat finns det överallt. Limoncello Spritz.

Kalimotxo. Allt är, märker jag, är ju väldigt nationellt. Blir väl så då sprit och ibland även virke kommer eller förknippas med ett visst land. Men Kalimotxo? Rödvin + cola? Det väl ingenting med Baskien – som inte ens är ett riktigt land – att göra annat än att det är populärt där och de gett namnet. Det här är en drink som är väldigt fin i avslutningen eller efter en middag, om man tagit sig ett glas rött och det finns kvar vin och man har cola på bordet eller iaf i kylen. För jag skulle nog aldrig köpa en flaska med tanke på att göra Kalimotxo av den, eller öppna en flaska därför. Men om man redan har en flaska öppen? Sangria är halvrelaterad och inte att förakta heller, men mycket jobbigare att göra. Groggigheten igen?

Kir Royale. Alltså champagne toppat med lite svartvinbärslikör. Tycker champagne egentligen är för torrt. Visst, det är dyrt (ja, man kan köra med motsvarande, typ Cava istället) och ska man verkligen förstöra det? Jag tycker det lyfter och blir bättre. Frågan är dock om det är värt att köpa en svartvinbärslikör bara därför. Proportionerna är typ 1 till 9 så det blir sjuhelvetes massa skumpa som ska till. Även om jag inte testat borde det funka lika bra med svartvinbärsblandsaft och/eller sockerlag…

Garibaldi. Kanske inte någon superfavorit – kan vara gott en solig dag även om Campari och apelsinjuice egentligen är för “tungt” för sådana tillfällen? – men namnet gör att den förtjänar en plats på listan. Garibaldi enade/skapade Italien på 1800-talet och det här är alltså Campari från norr och apelsiner från söder…