Söndag. Race day.
Eller inte. Jag är inte i form. Inte på något sätt. Hade inte sprungit något på flera månader, nästan ett halvår, när jag gav mig ut i början av augusti.
Ätit och druckit har jag dock gjort.
Tog ett varv runt sjön för två veckor sen. Eller snarare inte. Så var formen. En kilometer var nog. Började inse att 21k är, trots allt, 21k. Lite jogg och… öh mycket promenad så klarar jag det? En väldigt rask promenad? Ja, kanske. Kanske. Men är det vad jag vill? Är det grejen?
Så jag gav upp. Sket i det. Men åkte till Berlin iallafall. Av andra anledningar. För att besegra pandemin snarare än att besegra halvmaran, kan man säga. Sen att det är smartare och skönare att jogga lite i Tiergarten på sina egna vilkor än att satsa allt och plåga sig genom en hel dag allt som allt bara för att bevisa ingenting… det är någonting.
Ändå. Märkte på race day att jag tydligen kunde se genom lobbyn i glashuset mitt emot, för där på förmiddagen upptäckte jag löpare när jag tittade ut.
Gick trots allt ut, tittade på loppet. Såg farthållare med sina flaggor. ”Följ mig för en sluttid på 1:45!”. Där var jag för några år sedan. Helt sinnessjukt. Senare: 2 timmar. Härligt. 2:15. Det kanske inte går supersnabbt, men de orkar förmodligen runt springandes. Respekt.
Sen såg jag ingen mer farthållare. Tittade inte så noga, men någonstans räknade jag ut att nu, nu borde nog 2:30-folket passera. Och då började det dö väldigt hastigt.
Vad skulle jag mäktat med, om jag gett allt? 2:45? 3:00? Knappast 2:30, väl? 21k på tre timmar är alltså sju kilometer i timmen. Det är en jäävligt rask promenad. För mig på gränsen till att jogga. I tre timmar.
De med en potentiell sluttid på drygt två och en halv timme – om de nu tar sig i mål – ser iaf inte roliga ut efter 15k, inte på något sätt. Det haltas och det verkar göra ont. Och det halvjoggas knappt ens. De sporadiska applåder och hejarop som kommer från någon uteservering då och då kommer nog från hjärtat, men börjar vara mer av medlidande och förbarmande än något annat.
Vilka stackare? Har de ingen självkännedom, de där skröpliga som kommer allt mindre frekvent? Nu är det ju en minut sedan det kom någon? Var det sista? Nej? Men självkännedomen? Var är den? De måste onekligen tagit sig vatten över huvudet.
Jag känner att nej, i de där skorna vill jag inte vara. Det är någonting att plåga sig runt 21k, men då ska det ju vara ”på riktigt”. Man ska ha en chans. Man ska plåga sig för full maskin. Känna att vingarna bär, men att motorn klagar. Inte bara kämpa mot maxtiden; att inte bli avplockad.
Jag sympatiserar med dem, eftersläntrarna. Hur uppgivet måste det inte vara, att utelämnad för allas beskådan hasa sig fram medans banden har slutat spela och funktionärerna håller på att plocka ihop skyltar och avspärrningar? Att ensam på en lång, tom raksträcka bli omsprungen av någon annan, någon med nummerlapp, men med lätta steg. Med medaljen redan runt halsen gick de i uppenbarligen i mål för länge sen och nu ska de bara ”jogga ner”…
Förnedrande?
Men jag tänker på Theodore Roosevelts berömda ord om ”mannen i arenan”. Mannen, ja… Senare på flygbussen hem, försöker jag översätta den, som tidsfördriv. Men det är svårt, det också. Att översätta på riktigt. Hitta snyggare lösningar, trognare formuleringar och/eller kanske sin personliga tolkning snarare än bara den basala råöversättningen. Det är hjärngympa utan facit, utan lösning.
Tillåter man sig det kan man sitta och vrida och vända på en enda rad eller formulering hur länge som helst. Får en känsla av att det är en bra övning för att hålla hjärnan i trim, mycket bättre än korsord eller sodoku?
All jävla heder åt översättarna; vilket jobb!
Det är inte recensenten som räknas; inte den som påpekar att kraftkarlen klantat sig, som förklarar vad den företagsamma kunde förbättrat
Äran tillhör den som faktiskt är i arenan, vars anlete är täckt med jord och svett och blod, den som kämpar tappert, som felar, som kommer till korta gång på gång, men det finns ingen ansträngning utan brustna strängar och tillkortakommanden
(…)
Original:
It is not the critic who counts; not the man who points out how the strong man stumbles, or where the doer of deeds could have done them better. The credit belongs to the man who is actually in the arena, whose face is marred by dust and sweat and blood; who strives valiantly; who errs, who comes short again and again, because there is no effort without error and shortcoming; but who does actually strive to do the deeds; who knows great enthusiasms, the great devotions; who spends himself in a worthy cause; who at the best knows in the end the triumph of high achievement, and who at the worst, if he fails, at least fails while daring greatly, so that his place shall never be with those cold and timid souls who neither know victory nor defeat.