Läste en recension av Jason Diakités översättning av The Hill We Climb i morgonens (!) Aftonbladet. Handlade, såklart, inte om texten. Utan om Texten.
Sökte och såg att den redan recenserats i Expressen och Sydsvenskan, med liknande vinklar. Nu när jag skriver detta ser jag att DN:s boklördag har en text om det hela – Amanda Gorman och Översättaren.
Själv såg jag faktiskt (hade inte gjort det innan) Gormans framförande just efter jag skrivit förra blogginlägget och insåg att ja, det här var ju dikten: Framförandet. Att det inte går att översätta, iaf inte på det sättet jag (och i viss mån Diakité?) gjort.
Hursomhelst… Igår läste jag Lagercrantz Om konsten att läsa och skriva, om det här med författare, läsare och Text. Litteratur. Jag såg innan sänggång nyheten om att Foucault tydligen regelmässigt köpt tunisiska småpojkar och hamnade via Deleuze och Derrida på Barthes och Författarens död. Litteraturens nollpunkt, som jag ju ska ha – nåååågonstans. Jahajaja…
Stora pojkar, men samma frågor som alltid?