Jag älskar Sing.
Såhär ser blurayomslaget ut.
Det är missvisande.
Det är inte Gunter som står i centrum. Gunter… den där galna men glada tyska grisen som bara bubblar av energi i sin spandexdräkt. Gunter är en sidekick, en comic relief. Man vet nästan ingenting om honom. Vem är han, var kommer han ifrån? Har han någon familj, några vänner? Vad är hans drömmar, problem?
Han är kul, men tomma kalorier.
Inte för att Sing är någon djuplodande karaktärsstudie, men i botten ligger ändå några “livsöden” – låt vara i grovt (men välgjort!) serietidningsformat. Den unga rocktjejen som blir bedragen av sin pojkvän tillika bandkollega. Hemmafrun med 25 småungar och noll egentid. Den känslige tonårssonen som försöker bryta sig fri från sin kriminelle far. Den lille mobbaren som drömmer om pengar och berömmelse.
…och ett par till.
Sing 2 är Gunter.
Karaktärerna från första filmen har uppnått vad de kämpade för. De står på scen, de har någon sorts karriär inom musiken. Så vad händer? Har rocktjejen börjat med droger? Har hemmafruns make fått sparken? Har tonårssonens kriminella förflutna kommit ikapp honom? Har mobbaren blivit sol-och-vårad och är förtvivlad… eller?
Nej.
De har bara bestämt sig för att åka till typ Las Vegas för att sätta upp världens största show. Visst, det finns en konflikt (en generell – ska de lyckas med showen?) men tagna ur sin miljö och sin kontext finns det inte längre några karaktärer. Några individer med sina olika attityder, drömmar och problem.
Visst, Sing 2 är lite småunderhållande, men förmodligen ingenting jag kommer se om. 100 gånger.