När A somnat ser vi ett par avsnitt av tredje – och sista (?) – säsongen av After Life.
Ricky Gervais.
Han är på en annan nivå. Det är roligt men tragiskt och en massa andra saker, samtidigt.
M är trött och går och lägger sig. Tidigt. Jag är fortfarande pigg.
Jag ser några youtube-klipp med Ricky på olika amerikanska late shows. Covid-tider så han är med via länk från sitt hem i England. Sitter uppenbarligen och dricker, precis som sin karaktär i After Life. Är det på riktigt, eller “smart” PR? Samma sak för ett år sen eller vad det var, förra säsongen…
Får lust att lyssna på musik.
I en scen i After Life kastar Ricky – under protester – sin chefs cdskivor ut genom bilfönstret. En efter en. Vilket skräp! Tills han kommer till Radiohead. För det är ju faktiskt bra. Så det blir bilstereon istället för fönstret.
Släcker alla lampor.
Drar för mörkläggningsgardinerna.
Drar ut sladden till allt. Dioderna slocknar och det blir svart.
Tar på mig mina (riktigt bra) hörlurar. Sätter på OK Computer.
Egentligen borde jag köra på riktigt. I högtalare. Det är någonting annat. En annan rymd, i mörkret. Som jag väl gjorde någon gång för 20+ år sen, i studentlägenheten. Med volym. I mörkret, mitt i natten, efter att ha varit ute och rumlat.
Idiot.
Men ändå. Tråkigt att väcka familjen. Bli vräkt. Nåväl. Det är någonting att lyssna på musik i mörker. Med volym.
Stirra ut i ett ingenting, skärpa det enda sinne man egentligen har kvar.
Speciellt om man är något onykter, efter ett par stänkare på söndagskvällen.
25 år sen. Minns det som igår.
1997, tydligen.
Det var då den kom.
Måste ha bott hos mina föräldrar i Huddinge. Vet att jag skulle äta lunch med min syster som jobbade i Solna. Något förutbestämt klockslag, typ 12:00. Men jag vet inte riktigt. Det jag minns av det runt omkring är att jag måste ha köpt cd:n (!) i en skivbutik (!) på förmiddagen och sedan lyssnade jag på den i min discman (!). Åkte blå linjen bara för att åka. Minns att lunchen var i Solna för Solna Centrums röda röda tunnelbara, men det är allt.
Nej, det var musiken. Det är vad jag minns. Det är därför jag minns den dagen.
Wow.
Thom Yorke.
Han är på en annan nivå.
Det är någonting annat att verkligen lyssna. Som förr i tiden. En skiva, från början till slut.
Femtiotre minuter och fyrtioen sekunder senare har klockan passerat tolv och jag är klarvaken. Nykter. Rik.