42:a gatan. Inte vilken gata som helst. Säger man 42:a gatan tänker man – iaf i USA – på teater eller musikaler. Och iaf förr i tiden på smuts; prostitution, droger, trasiga/knäppa människor… vad vet jag, nuförtiden har man ju “städat upp”. Förvisso finns det väl tillräckligt längst gatan som ändå skulle satt den på kartan, det är ju mitt i smeten: FN:s huvudkvarter, Grand Central Station, New York Public Library, Chrysler Building osv osv… men musikal och smuts, det är 42:a gatan.
Och det är sedemera filmen 42nd Street – en backstagehistoria om en musikals lite smutsiga tillkomst. Eller som det skulle heta idag: metoo. Vet inte om den var absolut absolut först i genren, men den är iaf urmodern till alla sätta-upp-pjäs-filmer och banade väg för en våg av storslagna musikaler på 1930-talet, många koreograferade av Busby Berkely, mannen som på sätt och vis blev en egen genre (tänk sekvenser från ovan där dansarna bildar stjärnor eller andra mönster eller kameraåkningar in genom en korridor av kvinnoben…). Det var här allting började.
Och också slutade. Filmbranschen hade undan för undan flyttat fram gränserna för vad som var ok att visa och till sist fick moralens väktare nog. 1934, ett år efter 42:nd street infördes den så kallade Hays Code, branchens självcensur – det här är USA, där håller sig staten utanför sådant…
42:nd Street är väl på intet sätt “värst” i något avseende – den ska tillochmed vara lite nedtonad från romanförlagan som tydligen innehåller en del homosexuella förhållanden och annat – men den skulle aldrig gått att göra efter censurens införande. Den är definitivt “pre-code”.
Från en ganska vildvuxen filmflora blev året efter allting väldigt snällt, gulligt och beskedligt, med konservativa värderingar. Inga fler svordomar (speciellt inga religiösa iaf), restriktivitet vad gäller våld, vapen, skjutande osv, ingen skildring av prostitution, inga lättklädda kvinnor, ingen homosexualitet, inget flörtande mellan svarta och vita, inga skildringar av droger, inga scener med en man och kvinna tillsammans i en säng, osv osv osv Tillochmed förbjöds man visa dubbelsängar i bild! Även i ett gift pars sovrum skulle det givetvis vara två separata sängar.
Frågar du mig så la sig Hays Code som en blöt brandfilt över den amerikanska filmen under typ två decennier (sa jag att jag tycker 1930-talet är trist?). Visst, man kan göra bra film även utan en massa våld, sex och svordomar, men… varför chansa?
(angående scenen ovan så ligger alltså en av tjejerna med assisterande regissören om det inte framgår… det är därför hon och hennes två kompisar får roller, inte för att de hade snygga ben)