Svensk titel: Dystra stunder.
Kunde lika gärna hetat “Obekväm tystnad”, för det är vad det handlar om.
Varför utsätter man sig för sånt här? Plågsamt blyga människor som tafatt söker kontakt men i slutänden bara är… oförmögna. Det är en sådan fuktansvärd känslomässig misär. Den uttråkade sekreteraren med sin utvecklingsstörda syster, tråkmånsen till lärare som hon dejtar – eller iaf försöker – och den nervösa hippien hon hyrt ut sitt garage till. Alla strävar de ju egentligen efter samma sak, men deras asociala skygghet och oöverstigliga försvarsmurar gör det omöjligt.
Och det utsätter man sig för! Man genomlider allt detta trots att deras eländighet inte är ens egen. Eller… givetvis finns det en viss identifikation, jobbiga situationer och svåra känslor, men det blir för mycket. Å andra sidan kan man fråga sig varför folk utsätter sig för andra negativa känslor och stämningar. Varför ser folk t ex skräckfilmer? Det är väl lite samma sak med all den ondskan, våldet och perversionerna… varför utsätter sig folk för det? Det här är väl bara mindre blodigt, mer vardagsnära och realistiskt och faktiskt… mycket obehagligare?
Bleak moments är Mike Leighs debut och, tror jag, enda jag sett av honom. Vet inte varför det inte blivit. Hört att, även om han är den obekväma situationens filmmakare, har han tonat ned sig något. Det är så här långt han kom. Så långt någon öht kommit?