Henrik Schyffert läser tydligen den här en gång om året. Verkar som han har någon sorts ritual och läser den första dagen på sin sommarsemester. (”Man läser den på en förmiddag!”)
Jaha. Det är något om en man som irrar runt en dag i ett semester-Stockholm, eller nått? Var det någonting om Doktor Glas också?
Hade tänkt läsa den nu när jag började min sommarsemester. Det blev inte.
Hade tänkt läsa den för två veckor sen, när jag åkte till Göteborg. Hade med den, men det blev inte. Av en slump såg jag dock tavlan på omslaget på Göteborgs konstmuseum (Från Centralpalatset, Torsten Jovinge, 1933).
Nu tog jag med den till Berlin och tänkte: innan sommarsemestern är slut.
Och så blev det faktiskt. Läste den en förmiddag på hotellrummet och den jo, den går att läsa på en förmiddag. 165 sidor. Kändes som en timme, men kanske tog två? Max.
Det börjar lite banalt. Huvudpersonen, Magnus, är lite tafatt. Pank. Ska upp och lämna något jobb han gjort på något kontor. Osv. Det är bra skrivet och det är lätt att känna igen sig, identifiera sig med en hel del situationer av pinsamma tystnader och vad det är.
Sen fortsätter det. Magnus mår verkligen inte bra. Även om han ideligen stöter på folk han känner är han ensam. Fruktansvärt osäker på relationen med sin flickvän, om hon älskar honom. Ständigt oroad för hur ekonomin ska gå ihop. Ältar om och om saker från det förflutna. Att han är så passiv. Så håller det på.
Stegrande.
Frågan jag ställer mig är varför Schyffert läser om den varje år?
Det är ju en fantastisk bok, men en fantastiskt deprimerande bok. Varför vill man utsätta sig för det här, om och om igen?
Det är en omruskande isdusch, ingen gosig spa-behandling. Är det därför Schyffert läser om den gång på gång? Och vad gör han sen på sina sommarsemestrar?
Ensam på ett hotellrum? Nej, fy fan. Nu måste jag ta mig upp och ut och ta mig för någonting.