I Tennisspelarna spelar Inferno en roll. Jag blev nyfiken, hittade det här välhållna, skitsnygga exemplaret som jag bara var tvungen att köpa. Andra upplagan, 1911.
Det är ju lite som man kan förvänta sig? Strindberg krisar. Rejält.
Eller, jag vet ju inte riktigt hur han hade de normalt, har dålig Strindbergkoll men han begår iaf ”självmord” genom att skicka oförlåtliga brev till frugan, irrar runt utan pengar i Paris, lever ut sin paranoia och sina neuroser, går djupt in i religiösa grubblerier, vanföreställningar, swedenborgism och alkemi, tror sig med sina hälsovådliga experiment ha avfärdat det periodiska systemet, framställt guld… OCH SÅ VIDARE.
Jag skulle säga att det är att krisa…? Strindberg var väl Strindberg, men det här är psykotiskt.
(I Tennisspelarna förekommer en fiktiv bok som visar på att Strindberg hade fog för sin paranoia: ett band av försupna polska exilkemister hade slagit sig ner i rummet ovanför hans och försökte kloroformera den svenske diktaren för att komma åt hans svavelmetod….)
Första meningen: Det var med en känsla av vild glädje jag återvände från Nordbanans station, sedan jag där avlämnat min kära lilla hustru, vilken skulle fara till vårt barn, som insjuknat i fjärran land.