Har en volym stående i hyllan. ”Tomas Tranströmer – Samlade dikter 1954-1996”.
Titeln till trots är det uppenbarligen inte riktigt allt som han publicerat. T ex inte de där han skrev redan 1959, innan formen hade blivit poppis/upptäckts i Sverige/väst. Det har ju liksom blivit berömt att han var tidigt ute med haiku.
Här finns de dock med.
Inte för att det är så mycket nytt, ändå. Är verkligen ingen Tranströmer-fantast, bara kollat lite förstrött i min volym, men på något sätt har jag ändå redan läst de jag gillar mest här. Typ:
När rymmaren greps
bar han fickorna fulla
med kantareller.
Kraftledningarna
spända i köldens rike
norr om all musik.
Solen står lågt nu.
Vara skuggor är jättar.
Snart är allt skugga.
Roligast var Göran Malmqvists efterord, där han bestrider den (medicinske?) nobelpristagare som hävdade att de haikudikter som Tranströmer publicerade efter sitt slaganfall måste varit skrivna sedan innan; det är stört omöjligt att skriva haiku om man har afasi.
Malmqvist hade träffat Tranströmer runt sekelskiftet, de hade pratat om att de båda led av tinnitus. Malmqvist skickade senare en haiku till TT:
Vad klagar du för?
Tinnitus låter exakt
som syrsornas spel
Varpå Tranströmer omedelbart hade replikerat:
Syrsorna tiger
endast tystnaden kraxar
i mina öron.