Posted on

Uppdrag i universum

Började prata om Delta och Sam J Lundwall med killen på antikvariat Fantastikbokhandeln i Uppsala.

Visade sig att det precis kommit en antologi om Sam J Lundwall och hans enorma insats för SF i Sverige. En insats som ju… saknar motstycke. Ett uttryck man ibland slänger sig med, men som i det här fallet känns berättigat… för hans gärning att ta en hel genre till Sverige går knappt att överskatta. Utan honom – ingen science fiction. Många är vi som blivit introducerade till och matade med det bästa i genren av denne mystiske, mytiske ”Sam J Lundwall”.

För den som inte känner till honom så blev det under 70-talet och framåt ~400 utgivna boktitlar och ~6000 tidningssidor för denna urkraft, denna i princip enmansshow. Och detta utöver en ”normal” översättargärning åt Bonniers, någonting som var nödvändigt för att ekonomiskt kunna driva vidare sina ständigt blödande förlag. Sov han någonsin?

Iaf… en upplaga på bara 300 ex, enligt killen på antikvariatet (som för övrigt tackas i boken). En uppgift jag ställer mig försiktigt skeptisk till. Eller… den här, förstautgåvan är säkert bara tryckt i 300 ex, men en sådan här bok borde väl ha en större publik än så?

Bäst var iaf dottern Karins upplevelser av hur det var att växa upp med sin maniska, boktokiga förläggarpappa. Ständigt upptagen, ständigt arbetandes, men tydligen också ständigt närvarande med halva förlaget hemma i brommavillan (andra halvan i en annan villa ett stenkast bort).

Posted on

Sköldpaddskanonen

Hm… 90 sidor. A läste den på 30 minuter på tåget tillbaka. Eller? Det var vad hon sa iaf. Hon är duktig på att läsa, men… hm. Halvt ointresserade svar på vad den handlade om…

Läste… eller snarare snabbskummade. 15 minuter. ”Långsam” text med mycket redundans, men jag kanske missade någon detalj här och där… hursomhelst… kan nog vara sant att hon läste. Men ja… snabbt.

Posted on

Vad hade Erlander gjort?

Impulsköp…

Det mest socialdemokratiska – i den ursprungliga betydelsen – jag läst på länge.

Det enda socialdemokratiska jag läst på länge?

Första meningen:

I mammas bokhylla i lägenheten på Snöskostigen 20 i Västertorp, bakom hennes sex band av Tage Erlanders memoarer hittade jag ett litet tunt häfte inkilat.

Posted on

How to Spot a Fascist

Impulsköp igår.

Det var ju såklart inte planerat – hade glömt bort finalen om det inte varit för att någon snackade om det på tunnelbanan på väg hem – men jag är övertygad att mitt köp var en starkt bidragande faktor till Italiens vinst. Forza Italia!

Första meningen:

In 1942, when I was ten, I won the first prize at the Ludí Juveniles, a compulsory open competition for all young Italian Fascists – that is to say, for all young Italians.

Posted on

Nyfiken

Ibland är A och fingrar i mina böcker. Tar böcker ur hyllan, utan att ställa tillbaka dem. Eller ställer tillbaka dem på fel plats. Eller lägger dem, ställer dem, så att de börjar bli snedlästa…

Hur ska man kunna ha en bokhylla om man inte kan ha någon ordning? Om böckerna riskerar att nötas eller bli fula, skadade?

Hur ska man kunna ha en bokhylla utan att vara nyfiken?

Älskar att hon är nyfiken. Enda betänkligheterna jag har är ang böcker hon kanske inte är redo för, än.

Hon verkar uppenbarligen nyfiken på Anne Frank. Är hon redo? Förmodligen inte, även om hon – om hon skulle läsa den på riktigt – förmodligen inte skulle förstå hela vidden. Hon har inget begrepp om förintelsen. Än.

Hur man nu får det? Och när är man redo för det?

Kanske inte när man bara är sex år. Och inte på egen hand? Anne Frank är en lurig bok. En fantastisk bok. En på det här sättet svår bok då den kanske kan locka ett ovetandes litet barn med en till början helt oskuldfull flickdagbok som sedan ger sig iväg ner i någonting annat. Någonting fundamentalt obarmhärtigt och skrämmande.

Det är inte samma sak som boken som står granne: Äldreomsorgen i Övre Kågedalen. Också ett barns fruktansvärda, fruktansvärda berättelse. Men på en (förvisso fantastisk) västerbottniska som förmodligen bara blir rotvälska för en sexåring. Som är ursprungsupplagan, utan de groteska illustrationerna i nyutgåvan…

En annan granne då? ”Nazisternas dödsläger” – en akademisk genomgång inhandlad på plats i Auschwitz-Birkenau. Ingen barnberättelse som lockar in, vuxet språk osv… men: några bildsidor i mitten med utmärglade, nakna fångar, döda kroppar i drivor på marken… förvisso i dålig kvalitet, men man ser ju vad det ska föreställa, att det är fruktansvärda saker…

Jag försöker att inte begränsa mig så mycket i min litteratur, men har t ex undvikt Gabrielle Wittkop (titlar som Nekrofilen och Barnahandlerskan beskriver – förmodligen, jag har inte läst dem? – vad det är för oanständigheter. Lär ju tydligen vara något av det vidrigaste som skrivits?) som jag väl är nyfiken på men med ett barn i huset kanske inte? (orkar inte smyga med böcker…).

Kan man ha Spiegelmans serieroman Maus i hyllan? Tecknad, lockar förmodligen barn? Men… innehållsmässigt… hm. Någonting annat än att ha – som jag har – t ex Rosenbergs Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz, även om tematiken är precis densamma. Maus i original – engelska – ett språk hon inte kan – än – kanske funkar? Jag är ju sugen på den och… bilderna i sig kanske inte diskvalificerar den? (fingrade på ett exemplar för typ en vecka sen)

Men det finns ju en massa olämpligheter i hyllan? Jean Genet? Märta Tikkanen? Adolf Hitler? Valerie Solanas? Roald Dahls Hustrubytet? Elsie Johanssons Kvinnan som mötte en hund? Carl-Henning Wijkmarks Jägarna på Karinhall? (oj vad mycket nazister i hyllan… håller jag på bli medelålders?) En hel del annat? Förmodligen osannolikt att de skulle fånga A:s uppmärksamhet, dock?

Men det blev inte något köp av H P Lovecrafts Fallet Charles Dexter Ward som jag fingrade på i SF-bokhandeln – förmodligen min Lovecraftfavorit som jag är sugen på att läsa om – då jag upptäckte att nyutgåvan har groteska illustrationer… jag läste den iof som… ungdom? eller var jag bara ett barn?

Annars har jag ju på sistone köpt en del gamla klassiker jag läste som barn/ungdom. Mary Nortons Lånarna, Frank L Baums Trollkarlen från Oz, Ursula K Le Guins Trollkarlen från övärlden, C S Lewis Narnia. osv. Dels för mig själv, av nostalgiska skäl. Men någonstans också som en tanke att skulle A råka hitta dem och läsa dem… då skulle jag bara bli glad.

Skulle hon ge sig på Anne Frank skulle jag såklart också bli glad… men inte än? Man måste läsa den, men när?

Posted on

Lev som du vill

Det känns länge sen: 2017.

På Mästersamuelsgatan sprang jag på Godnattsagor för rebelltjejer. Hade inte hört talas om den eller någonting liknande (hade ingen annan av dem jag senare tipsade heller…). Helt fel till en tvååring men kändes ändå helt rätt och viktig och… brådskande (det var ändå en bit kvar till rekommenderade åldern 9-12?) så jag köpte på studs.

I Uruguay hittade vi Pequeña & grande-böckerna. Tror inte de fanns på svenska än (Små människor, stora drömmar). Vi köpte några stycken.

Sen kom Rebelltjejer 2. Sagor för pojkar som vågar vara annorlunda. Plus uppföljare. Den ena efter den andra av Små människor-böckerna. Verkar som de snart har gett ut 100 stycken, iaf på spanska…

Det blev för mycket för mig, för kommersiellt löpande-band-paketerat. Känns som jag lite kräks på hela den där nya, obligatoriska avdelningen i varje bokhandel. Trots att jag ju gillar konceptet med bra förebilder, hjältar för de små… så klart: vem kan tycka något annat?

2021. Mästersamuelsgatan.

Tydligen måste blicken ändå fladdrat förbi ”starka kvinnor”-hyllan, för jag hittade något som trots allt verkade nytt och fräscht.

Birgitta Ohlsson. Lev som du vill.

Det var väl det som skulle till. En feministisk profil som gör grejen, men mer från hjärtat.

Ja, det är väl, på sätt och vis, hjärta även i föregångarna. I konceptet. Men det blir kvantitet (förvisso lovvärt) över kvalitet. Utan avsändare. Någonting som, trots allt, är ganska mellanmjölkigt. 100 framvaskade kvinnor som ska in i en bok. En sida var.

Här är skillnaden att Ohlsson gjort ett mindre och framförallt personligare urval. Inte så att det är några högoddsare man inte kände till, men det märks att det finns en tanke och ett hjärta bakom. Det är några som betytt något (för henne?) – och vad de betytt. Och hur de kan inspirera.

Höll på skriva att även om den är skriven av en (före detta?) politiker är det ingen politisk bok, men det kanske är just vad den är? För ska man t ex gå efter UEFA och fotbolls-EM är ju sånt som frihet, feminism och allas lika värde någonting kontroversiellt och politiskt.

Så den är alltså politisk. Den har ju faktiskt tillochmed en uttalad, kontroversiell, uppmaning i titeln? Det är tio kvinnor Ohlsson beundrar och – som hon skriver – har de ”trampat nya stigar som gör att vi i dag har större frihet”.

Posted on

Den mörka stigen

Orfeus och Eurydike.

En klassisk myt från den grekiska traditionen.

Hjältebardens Orfeus hustru, nymfen Eurydike, blir biten av en orm och dör. Orfeus lyckas i sin sorg att – med hjälp av sin musik – ta sig ner till dödsriket och få löfte av självaste Hades att kunna återbörda sin älskade till de levandes land. På ett vilkor: han får under färden tillbaka inte vända sig om, se sig om efter sin fru, då hon i så fall för alltid skulle förpassas tillbaka till de döda…

En saga som gjorts och gjorts om tusentals gånger i olika former. Ibland troget “originalet” (vad det nu innebär för en myt) ibland blott som lös inspiration. Men upplägget är klassiskt…

Lotta Olsson ägnar sin avskalade sonettkrans åt återfärden och predikamentet att inte kunna få visshet – eller riskera undergången. I slutet finns en sida om myten, men i övrigt saknas i princip kontext eller referenser som placerar den någonstans närmare i tid och rum.

Inte som Olivia Bergdahls Barnet (se min ganska långa utläggning om sonettkransens struktur?), som är fast knuten till samtiden med sin färg, sin atmosfär av platser, kläder, fotbollslag, tidningar osv. Här är det istället bara denna ganska obestämda, mörka färd och detta predikament, alla känslor och bryderier. Vilket ger en tidlöshet och ett på det viset stort tolkningsutrymme.

Något som bland annat lånar sig till att t ex läsa in någonting helt annat, betydligt mindre trevligt än Orfeus räddningsförsök. För det är där detta gräver. I en mans vilja att få visshet om sin åtrådda kvinna. Vad hittar vi där? Tvivel? Tillit? Tvång?Ömsesidighet? Åtrå? Kontrollbehov?

Ett mäktigt storverk.

Förresten – inga jämförelser i övrigt – drar jag mig till minnes en gammal Sidney Lumet-titel jag gillar (på svenska dvs, är något annat i original): En man, en kvinna, en misstanke.

Sonett femton, den sista, så kallade mästarsonetten som består av förstaraden i de fjorton första och som knyter ihop alltihop:

Den mörka stigen utan något slut:
vartenda steg är viktigt att bevaka.
Den mörka stigen där jag gått förut.
Den långa vägen uppåt och tillbaka

Vad ger mig rätten att få vistas här?
En levande bland döda – och hans kvinna
Jag lyssnar till de ljud som mörkret bär.
Ett ljud av steg! Som genast ska försvinna.

Det är väl hennes steg jag hör ändå?
Det är en fråga ingen kan besvara.
Jag vet blott att min kärlek ska bestå

Hon tiger. Men det är väl ingen fara?
Hon följer mig. Det måste vara så.
Jag vet: jag såg. Blott en gång. En gång bara.

Posted on

Hur stålet härdades

Ett stycke högstalinistisk klassiker. Socialistisk realism från Sovjetunionens glada 1930-tal. Vardagsnära bolsjevikpropaganda på ungdomsboksnivå.

I princip omöjlig att få tag på (hitta på antikvariat, bokbörsen eller liknande).

Lockande?

Svar: ja.

Passade på att låna ett ex (eller ett ex och ett ex… Stockholms enda ex, man får beställa fram ur magasin) när jag och A nu har vågat oss ut igen efter pandemin och börjat flänga runt på bibliotek.

Och jag blev inte besviken, eller vad man ska säga. Hade på förhand förstått att det rent litterärt – hantverksmässigt – skulle vara på en ren dravelnivå. Förmodligen. För precis som att det “objektiva” omdömet är “dravel”, är det många än i dag som läst den – oftast som unga – och håller den som ungefär den bästa bok de läst. Jag tolkade det som, förväntade mig, någonting väldigt tillgjort, skamlöst publikfriande. Dålig, men underhållande, politisk kiosklitteratur.

Och visst, så är det; karikatyrer till karaktärer och pojkbokslikt tafflig, heroisk intrig. En historia med en huvudperson – Pavka – men också en skildring av mer än så: omgivande personer och skeenden (perspektivet verkar flyta omkring lite).

Orkade drygt 100 sidor (av 500) innan jag väl tappade sugen. Även om det egentligen är så dåligt att det blir bra. Kanske får det vara, kanske inte, kanske ger jag mig på mitt andraval på min socialistrealism-lista istället: Cement. Som också finns på bibblan – i ett enda exemplar.

Vad jag förstått är Cement en av de första i genren – skriven typ tio år tidigare (1925?) och väldigt mycket i kommunistisk anda en kollektivroman utan centralgestalt. Förmodligen den eller “Stålet” man ska läsa om man bara ska läsa en. Om jag förstått rätt ska Cement hålla högre litterär nivå och översattes tydligen – via en tysk översättning – till svenska av självaste Karin Boye. Borde ju borga för någonting?

Nåja. Även om man i slutänden kanske inte orkar ta sig igenom hela klabbet skulle det ju vara en cool bok att ha i hyllan? När jag nu kollar ser jag att ett antikvariat i Norrköping fått in ett exemplar. Kollat någon gång då och då och aldrig sett den någonstans tidigare… hmm

Första meningen:

– Den som före helgen var hemma hos mej på förhör – res er upp!

Posted on

Jakten på en perfekt Gin & Tonic

Bra/kul bok om gin och tonic. Ska man bara ha en bok om den drinken är det nog den här.

Sen är ju, så klart, premissen med ens tanken på “den perfekta <drinknamn>” egentligen rätt löjeväckande, av en massa anledningar. Minns exempelvis att vi var några kollegor som snackade om Negroni för typ ett år sen och jag fnös lite åt det när snacket kom in på grejen, skickligheten i att göra en “riktigt bra Negroni”. Tror jag var lite ensam i uppfattningen, men hur svårt kan det vara?

Negroni, som exempel, denna legendariska drink är ju lika delar gin, Campari och röd vermouth. Med en skiva apelsin i. Hur mycket går det egentligen att laborera med det? Campari är Campari, gin är förstås inte bara gin och röd vermouth finns väl olika sorter av… men det är ju inte miljarder parametrar? Och tittar man t ex på Systembolaget finns det t ex bara tre olika röd vermouth i standardsortimentet (och runt 20 sorters gin).

Visst, isen är viktig och gör skillnad beroende på och så och man kan ju köra apelsinskal istället för apelsinklyfta även om det väl egentligen är utanför ramarna. Men that’s it. Börjar du laborera mer än så är det ju ingen Negroni längre. Om man så bara byter (eller lägger till/tar bort) en enda ingrediens är det någonting annat. Negroni själv uppkom ju när greve Negroni bad om en starkare Americano – med sodavattnet utbytt mot gin.

Och så är det ju, många klassiska drinkar ligger vägg i vägg med varandra: byter du exempelvis ginet i Negroni mot whiskey (bourbon) har du en Boulevardier (bourbon-campari-röd vermouth). Och byter du camparin i Boulevardiern mot bitter har du en Manhattan (bourbon-bitter-röd vermouth). Byter du röda vermouthen i Manhattan mot en sockerbit eller sockerlag så har du… en Old fashioned (bourbon-bitter-sockerlag). osv osv. Ibland behöver man bara byta lime mot apelsin eller så, eller ett visst spritmärke mot ett annat (av samma sort), så har man en helt annan drink. Om man ska vara noga.

Så om man ska vara noga… och man nördar in sig på låt oss säga gin? Och att dry gin inte bara är dry gin? osv Det blir ju en hel del flaskor. Och då kommer man till nästa grej: sprit är inte bara dyrt, utan håller förhållandevis kort tid – om man ska vara noga. För det ska man väl, eller det är väl dit man hamnar om man ska vara sådär nördig i jakten på det “perfekta”. Det beror väl lite på, men förståsigpåarna pratar väl om att smaken även på sprit förändras – försämras eller iaf mildras – av luften när man öppnat en flaska och att man bör dricka upp den inom 2 år (om man nu inte pratar om t ex vermouth, som ju bör förvaras i kylskåp och drickas inom 2-3 månader. Bortsett från om man ska ha typ en stor fest med Negroni-tema, vem köper en sjuttis Martini Rosso för privat bruk???)

2 år. Hur mycket sprit hinner man dricka på den tiden? Det beror ju såklart på, men enligt Systembolaget snittar svensken på 9 liter ren alkohol per person och år, allt som allt (inte för att man behöver dricka så mycket). 342 burkar öl eller 91 flaskor vin eller 32 flaskor sprit. Vad är fördelningen? Beror ju såklart också på, men att folk skulle dricka så mycket mer än 5-6 flaskor sprit per år? Det är, trots allt 70 cl sprit, vilket blir 10 rediga 7 cl-groggar, eller lite mindre än 15 fyror?

Och det är lite poängen. Man dricker – förhoppningsvis – inte såå jättemycket sprit och förpackningarna är förhållandevis väldigt stora. Och om man ska vara petig, vilket man ju är om man håller på att finlira drinkar, så håller ju ingredienserna inte så länge, bara 2 år.

Så… 5-6 flaskor per år, 2 års perspektiv… det är orimligt med mer än 10 eller säg 15 flaskor sprit i sitt barskåp? Visst, man kan vara mer än en i hushållet och ha fest någon gång då och då, men eg spelar det väl inte så mycket roll om man är väldigt nördig eller intresserad – för då är man antingen alkoholist eller ointresserad av kvaliten eller obrydd att kasta “utgångna” flaskor…? Något utav det?

Lång utläggning om något egentligen självklart: att sådana här böcker, likt modetidningar med pinnsmala modeller – inte reflekterar någonting hälsosamt. Om än gott och kul. Och på ett annat sätt lite kul att – på ett rationellt och sådär myndighetstorrt sätt – resonera sig fram till att… t ex… 20 flaskor gin (eller whisky eller rom eller…?) i sitt barskåp? Då gör man nog något fel. Eller man kanske rimligen kan ha 20 sorters gin, om man inte har någonting annat…

…men ja, en riktigt bra GT är något speciellt. Liksom Negroni. Och ett par till.

Posted on

Hatet

Jaha. Minns knappt när jag köpte den här eller varför, men jag var ju lite uppspelt ang Palmemordet, Skandiamannen och ”Den osannolika mördaren” förra våren.

Det var iaf inte alls vad jag förväntade mig. En pseudo-Palme som ligger död (knivmördad) och försöker minnas sitt liv och varför det blev som det blev…

Jag kommer minnas – om jag kommer minnas den alls – att jag låg skavfötters med A i soffan och läste (hon läste Lotta på Bråkmakargatan). Och tänkte att A kommer från ett hem med böcker.

Första meningarna:

Kom närmare. Rör vid mig. Du behöver inte vara rädd att få blod på fingrarna – vi som varit döda ett tag har ont om den varan.