Orfeus och Eurydike.
En klassisk myt från den grekiska traditionen.
Hjältebardens Orfeus hustru, nymfen Eurydike, blir biten av en orm och dör. Orfeus lyckas i sin sorg att – med hjälp av sin musik – ta sig ner till dödsriket och få löfte av självaste Hades att kunna återbörda sin älskade till de levandes land. På ett vilkor: han får under färden tillbaka inte vända sig om, se sig om efter sin fru, då hon i så fall för alltid skulle förpassas tillbaka till de döda…
En saga som gjorts och gjorts om tusentals gånger i olika former. Ibland troget “originalet” (vad det nu innebär för en myt) ibland blott som lös inspiration. Men upplägget är klassiskt…
Lotta Olsson ägnar sin avskalade sonettkrans åt återfärden och predikamentet att inte kunna få visshet – eller riskera undergången. I slutet finns en sida om myten, men i övrigt saknas i princip kontext eller referenser som placerar den någonstans närmare i tid och rum.
Inte som Olivia Bergdahls Barnet (se min ganska långa utläggning om sonettkransens struktur?), som är fast knuten till samtiden med sin färg, sin atmosfär av platser, kläder, fotbollslag, tidningar osv. Här är det istället bara denna ganska obestämda, mörka färd och detta predikament, alla känslor och bryderier. Vilket ger en tidlöshet och ett på det viset stort tolkningsutrymme.
Något som bland annat lånar sig till att t ex läsa in någonting helt annat, betydligt mindre trevligt än Orfeus räddningsförsök. För det är där detta gräver. I en mans vilja att få visshet om sin åtrådda kvinna. Vad hittar vi där? Tvivel? Tillit? Tvång?Ömsesidighet? Åtrå? Kontrollbehov?
Ett mäktigt storverk.
Förresten – inga jämförelser i övrigt – drar jag mig till minnes en gammal Sidney Lumet-titel jag gillar (på svenska dvs, är något annat i original): En man, en kvinna, en misstanke.
Sonett femton, den sista, så kallade mästarsonetten som består av förstaraden i de fjorton första och som knyter ihop alltihop:
Den mörka stigen utan något slut:
vartenda steg är viktigt att bevaka.
Den mörka stigen där jag gått förut.
Den långa vägen uppåt och tillbakaVad ger mig rätten att få vistas här?
En levande bland döda – och hans kvinna
Jag lyssnar till de ljud som mörkret bär.
Ett ljud av steg! Som genast ska försvinna.Det är väl hennes steg jag hör ändå?
Det är en fråga ingen kan besvara.
Jag vet blott att min kärlek ska beståHon tiger. Men det är väl ingen fara?
Hon följer mig. Det måste vara så.
Jag vet: jag såg. Blott en gång. En gång bara.