Det finns en första plats som inte går att nå
det finns ett barn på en strand att speglas i.
Rent objektivt betraktat, ett bra fotografi
publiceras i The Times, Die Zeit, Le Figaro.En smultronröd tröja, byxorna är blå.
Ett par gympaskor köpta att växa i.
Vattenfyllda lungor. I barnslig harmoni
som himlen, vågen, havet. “Det finns ändåen gräns för vad vi realistiskt klarar av.”
Som kunde liv vägas mot liv i allsmäktighet!
Båtarna kapsejsar. Nu. Vattnet är stort och salt.Det dånar runtomkring oss, detta dånande hav
med barnet som ett facit. Det säger bara det:
En människa är en människa – och det är allt.
Ibland nästlar sig formen in i titeln/undertiteln. Det känns ofta lite överflödigt eller på sina håll fåfängt, typ “…en roman om ett brott” som för att visa på att det här är inte bara vilken dussindeckare som helst, det är faktiskt riktig litteratur.
När det gäller sonettkransar, som den här, känns det befogat. Sonettkrans är ett versmått av det lite knepigare slaget och bortsett från det malliga i att öht lyckats få ihop en sådan styr det iom detta innehållet i hög grad.
Vad är då en sonettkrans? En sonettkrans är femton sonetter där de fjorton första sitter ihop i en ring genom att varje sonett inleds med sista raden från den framförvarande. Den femtonde och sista sonetten – mästarsonetten – består av inledningsraderna från de fjorton första sonetterna, i tur och ordning.
Jaha. Men vänta nu… vad är då en sonett, ens?
En sonett är en fjortonradig dikt på blankvers, dvs jambisk pentameter, dvs att varje rad ska bestå av fem jamber. Ja, alltså… en jamb är en versfot bestående av en lång/obetonad följd av en kort/betonad stavelse. Om en obetonad stavelse är “o” och en betonad “O” ska alltså en sonettrad se ut som följer: oOoOoOoOoO.
Sonetter är rimmade. Mönstret beror lite på, det finns många olika stilar. Petrarcas ursprungliga italienska stil rimmade första raden med fjärde, femte och åttonde. Andra raden med tredje, sjätte och sjunde. Nionde med tolfte. Tionde med trettonde och slutligen elfte med fjortonde. Eller om man uttrycker varje rad som rimmar med varann med samma bokstav: ABBA ABBA CDE CDE. Det är den Olivia Bergdahl använder för Barnet.
Shakespeare körde istället med ABAB CDCD EFEF GG. Vilket bortsett från ett annat rimmönster också innehåller en annan uppdelning av stroferna (grupperingen av raderna). För där de flesta verkar hålla sig till en gruppering i 4-4-3-3 använde Shakespeare sig av tre kvadrenarier (fyraradare) följt av en kuplett (tvåradare). Vilket ger möjlighet till en lite mer knorrig avslutning.
Men oavsett om man använder sig av 4-4-3-3 (där det finns många olika rimscheman) eller 4-4-4-2 är idealet att det efter de inledande två kvadrenarierna, dvs på rad nio ska komma en liten vändning i dikten.
That’s it. Svårare än så är det inte. Eller ja, ganska svårt kanske det är då det verkar som att det generellt ganska ofta bryts på någon regel här och där för att få till det…
Jag har aldrig skrivit någon sonett. Har aldrig varit riktigt sugen. På sätt och vis kan jag lockas av de här begränsningarna i klassisk lyrik (dvs inte modern = fri vers) lägger på en. Det ska rimma på ett visst sätt, det ska vara ett antal stavelser. Det känns bara stimulerande och utmanande.
Det jag däremot har svårare för är den bestämda rytmen, versfötterna. I sonetten jamberna. Som en stompig marsch med omväxlande obetonad och betonad: 1-2-1-2-1-2-1-2-1-2. Stigande. Något som inte passar speciellt väl med det svenska språket som är naturligt fallande, många svenska ord börjar gärna med en kort/betonad stavelse och slutar med en lång/obetonad. Ett vanligt knep för att då få till en jambisk takt är att börja raden med ett obetonat, enstavigt ord så kan man sen fortsätta enklare: med ett ord som börjar betonat (och fortsätter obetonat).
På samma sätt är slutet lite svårt också, att sluta med betonad stavelse. Verkar dock som att det iaf på svenska är allmänt vedertaget att man kan peta dit en elfte, obetonad stavelse så länge den stavelsen inte är ett eget, enskilt ord, dvs att sista jamben blir oOo (egentligen inte en jamb utan en “amfimacer”?)
Allt det här är mycket enklare på engelska, som är mer naturligt fallande.
Hursomhelst… Jag blir oerhört fascinerad av sonettkransar. När jag för första gången hörde talas om dem för något år sedan sas det att det endast skrivits (eller om det var getts ut?) en enda sonettkrans på svenska. För att det var så erbarmligt knepigt att skriva dem.
Men det stämmer inte. Den “enda”, Lotta Olssons Den mörka stigen – en sonettkrans, utgiven 2003 verkar ha inspirerat till iaf några stycken:
- Likt sävens sus (Hans Wallin, 2008),
- Gottsundasonetterna (Miriam Naraghi, 2018),
- McSonetter (Miriam Naraghi, 2019),
- En plats där ginstens doft berusar själen – en sonettkrans (Gustaf Berglund, 2019)
- Barnet – en sonettkrans (Olivia Bergdahl, 2019).
Dessutom har verkar Anders R Öhman gett ut “En sonettkrans” (formen i titeln!) på eget förlag redan 1975…
Hursomhelst! Det är poesi, men också ett korsord. Någonting att dechiffrera och någonting att fundera på, hur man öht skulle gå till väga för att skriva en. För även om det ju faktiskt verkar ganska svårt känns det inte omöjligt. Realistiskt kommer det väl inte bli av den närmsta tiden, men vem vet?
Hur skulle man då gå till väga? Förmodligen är det enklast att utgå och börja med den sista sonetten, mästarsonetten. En sonett där varje rad samtidigt måste vara mångbottnad, mångtydig då den även ska användas på två andra ställen: som inledning i en sonett och avslutning i en annan. Tittar man t ex på Olivias rad:
Det finns en första plats som inte går att nå
Så skulle man i mästarsonetten kunna säga att den ganska tydligt syftar på den fristad, det land (Sverige?) Alan Kurdi och hans föräldrar försökte nå via en båt över Medelhavet. I sonett nummer ett (inledningsrad) är det kanske också den fristaden, men vävs in i ett svenskt barns uppväxtupplevelser (eller är det den framtid Kurdi aldrig fick?) :
det finns en första plats som inte går att nå
masthuggstorget, stena danmarksterminal
en ständig ton, spårvagn, fylla, stoppsignal
och ett dånande hav för stort för att förstå
I sonett nummer fjorton (avslutningsrad) finns åter igen syftningen till Kurdi, men här också känslorna, mardrömmarna i någon som betraktar det förfärliga fotografiet:
där sträcker framtiden ut i något utantill
det finns en plats dit jag återvänder
det finns en första plats som inte går att nå
Nåväl. Mästarsonetten ska ha rader som ska kunna återanvändas i två andra sammanhang. Kanske vitt skilda.
Utöver det måste man förbereda sig på att skriva nya sonetter “mellan” varje rad i mästarsonetten. Rad ett och två utgör ju inramningen för sonett ett, rad två och tre inramningen för sonett två osv. Borde vara görbart.
Sedan kommer vi till det här med rimmen. Ska man skriva en sonettkrans behöver man förmodligen innan man ens börjar med mästarsonetten ladda upp med “rimresearch”. Varje rad i mästarsonetten kommer som sagt dyka upp först i en sonett och sist i en annan. Givet att man kör med rimschemat ABBA ABBA CDE CDE kommer raden alltså vara först (A) i en sonett (och då kräva rim med tre andra A-rader) och sist (E) i en annan (och då kräva rim med en annan rad).
Det finns ingenting som säger att man inte kan återanvända rim i olika sonetter, men förmodligen vill man ha ett stort förråd med rimmande ord och därmed möjligheter, så… Det gör ju heller inget om man har ett förråd av ord som inte spretar vilt åt alla håll, stilistiskt, innehållsmässigt osv. Givet, som ovan, ABBA ABBA CDE CDE kommer det i sonettkransens totalt 15×14=210 rader finnas:
- 4×7=28 rader som rimmar enligt A
- 4×7=28 rader som rimmar enligt B
- 3×7=21 rader som rimmar enligt C
- 3×7=21 rader som rimmar enligt D
- 3×7=21 rader som rimmar enligt E
Förmodligen är det smart att välja ett annat rimschema än ett med fyra rim av en rad och fyra en annan. Shakespeares ABAB CDCD EFEF GG skulle till exempel ge 2×7=14 A-rader och samma (14) för B, C, D, E, F och G.
Kom ihåg att det är blankvers och – om allt ska vara 100% utan “fusk” – sista stavelsen betonad och näst sista obetonad. Bara att börja leta sådana rim, alltså. Gärna betonade s k “manliga” (bara sista stavelsen som rimmar) rim.
Form, form, form.
Formen är trots allt ingenting om det inte finns ett innehåll. Om, i det här fallet, formen bara blir ett korsord som ska lösas, en patiens som ska gå ut, oavsett om det bara står nonsens i rutorna eller ej.
Även om det inte direkt stipuleras vore det spännande att låta formen även inverka på ens val av innehåll, tema. Formen är cirkulär, så det jag tror det skulle vara naturligt att försöka sig på någon sorts cirkulär historia. Om man ska ha ett narrativ öht.
Jag har inte läst Lotta Olssons Den mörka stigen (är det någon som kan få tag på, i fysisk form och inte ebok dvs, skulle det vara en fantastisk julklapp!), men den ska tydligen bygga på Orfeus-myten; han som lyckades hämta tillbaka sin älskade från dödsriket bara för att otåligt i sista stund sjabbla till det och se henne sjunka tillbaka till de döda. Cirkulärt?
För egen del funderar jag på hur en diktversion av Chris Markers klassiska film La Jetée skulle te sig; huvudpersonen minns en scen från sin barndom med en man och en kvinna. Han inser senare att han sett mannen bli skjuten och dö. Long story short, efter ett förödande atomkrig blir han skickad tillbaka i tiden (sci fi!) för att förhindra apokalypsen, men träffar en kvinna som han förälskar sig i. Alldeles för sent inser han att minnet från barndomen är det av honom själv som vuxen man, sitt eget dödsögonblick.
Cirkulärt så det smäller om det. Dessutom en väldigt märklig historia som i poetisk skrud alldeles säkert utöver filmtolkningen/arna kan få mångtydiga och i det enklare och mer intuitiva, vardagliga eller känslomässiga tolkningar än de med atomkrig och tidsresor; barn som sett föräldrar bråka/ha ihjäl varann för att sedan växa upp och bli likadan själv och hamna i samma situation. Han är sin egen förbannelse. osv osv.
Femton sidor a fjorton rader. Kommer de någonsin bli skrivna?