Juggerulle
Juggerulle eller juggebunt har man ju hört. Livsfarliga jugoslaviska maffiatorpeder som går omkring med en enorm bunt eller rulle sedlar. Gärna med ett simpelt gummiband runt.
Jag har alltid trott att de gör så för att de vill göra sig märkvärdiga. Flasha. Men nu vet jag bättre. För här i serbien gillar de helt enkelt papperspengar. Det finns mynt, men de används knappt. Minsta sedeln, tror jag, är 10 dinarer. Vilket motsvarar ungefär 80 svenska öre.
När jag först kom hit var jag livrädd att flasha med min oundvikliga sedelbunt. Stå där och gräva i en sedellunta efter rätt sorts sedel för en flaska vatten. Mitt bland folkmördarna. Folk som dödat för mindre än så. Fast det är inget konstigt. När folk här ger pengar till en gatumusikant eller nått kan det hända att det dunsar ner en hel näve med sedlar. Ingenting märkvärdigt.
Så att jugoslaviska maffiakillar har juggerullar har inte så mycket med att de vill hävda sig, utan bara vad de är vana med. Som de amerikanska ungdomarna säger nuförtiden: “that’s how they roll”.
…och jag har inte räknat pengarna på bilden, men jag tror det är typ 3000 dinarer eller motsvarande 240 kronor.
Mannen utan öde
Den här läste jag på tåget till Belgrad.
Att komma till Belgrad var faktiskt lite spännande. Till saken hör att jag på min resa genom Balkan har gått från en liten stad (Ljubljana) till större och större. Och – kanske därför – mer härjade av planekonomi. Ljubljana var mest mysig. Zagreb inte så mycket. Sen kom jag till Serbien. Redan vid gränsövergången började det kännas som någonting annat. Kyrilliska bokstäver. Är det ryska eller serbiska? Nu börjar det på allvar, tänkte jag.
Så medan jag sitter och läser den här utmärkta vittnesskildringen från andra världskrigets koncentrationsläger har jag, vad jag föreställer mig, livs levande folkmördare just utanför rutan, i de förfallna husen. Fördomsfullt såklart, men vibbarna var lite sådana.
Sen börjar vi närma oss Belgrad. Och tåget stannar i Novi Beograd. Nya Belgrad. Ett gigantiskt miljonprogramsområde. 200 000 har jag senare tagit rätt på att det bor där. Och när jag säger miljonprogram menar jag alla de dåliga delarna i miljonprogrammet och gånger tio. Oändliga huskroppar i flagnande grå eller brun betong. Hus på hus. Tjugo våningar höga och några hundra meter långa. Förfallna. Brutalistism så till den grad att arkitekturhögskolan, i jämförelse, liknar ett litet rött torp med vita knutar.
Jag stirrar. Trots att jag har fyra sidor kvar i boken (och den är fullkomligt lysande!) kan jag inte ta ögonen från utsikten. Vilket dilemma! Jag vill läsa klart och jag måste se staden. Kommer trots allt fram till att boken finns kvar, men åka in till Belgrad kommer jag bara göra en gång (för nu iaf). Så jag stoppar ner boken i väskan. Eller nej, jag ångrar mig. Direkt jag går av tåget måste jag ju läsa de sista sidorna, bäst att ha den till hands. Tar upp den i stolsfickan så jag har den nära.
Så stannar tåget i denna stad som luktar förfallen planekonomi och etnisk rensning. Ingen bra känsla. Tar av mig klockan som en försiktighetsåtgärd och kliver av tåget i denna – som jag tycker – onda stad. Skönt att hotellet bara ligger 2-3 kvarter bort. Tar mig genom stationen och ut. Möts av en stor gata som jag först inte förstår hur jag ska ta mig över men sen hittar ett övergångsställe.
På andra sidan kommer jag på… Boken! Kommer jag aldrig få veta hur det slutade? Eller iaf vänta två veckor, tills jag är hemma igen?
Ack!
Jag vänder, går tillbaka. Väntar på grönt. Letar upp perrongen. Tåget är kvar. Och fortfarande öppet. Boken är kvar där jag lämnade den, i stolsfickan.
ps. Min mor har sagt att hon tror jag börjar bli senil. Men det stämmer inte. Jag har bara väldigt mycket att tänka på. ds.
pps. Belgrad eller serberna är inte så dåliga/otäcka som den första känslan jag fick. ds.
What is this?
Tänkte att jag måste åka ut och kolla på Tito-muséet. De har ju tillochmed gjort om vinterträdgården, där han tydligen älskade att vara, till en sorts mausoleum för han och hans fru.
Det ligger utanför stan och jag hade kollat upp ungefär hur man tog sig dit. Blablabla, en massa instruktioner. När jag, efter att ha lullat runt i Belgrad ett tag kommer till ett torg minns jag mest bara “trådbuss 40 eller 41”, vilket skulle kosta en hundring eller så. Jaha, vi chansar tänker jag.
Så jag hoppar på. Blir lite förvånad eftersom chauffören sitter inglasad i sitt eget lilla bås. Jaha. Orkar inte. Plankar. Var skulle jag nu då? Rätt håll?
Vi får se vad som händer, tänker jag. Antar att det är turister och kommunister som ska ut dit. Är ju bara att kolla efter sådana då. Turister, ja. Det är ju mest bara jag som ser ut så. Och hur ser de där kommunisterna ut? Tänker mig lite griniga gamla gubbar och gummor. Hmm…
Efter ett några hållplatser har fortfarande inga turister eller kommunister gått av, men jag känner på mig att här… här är det nog. Så jag hoppar av.
Och mycket riktigt. Enligt en översikt på hållplatsen ligger det uppe i en backe.
Längre uppe för backen kommer det fram en man. Turist (äntligen!). Han frågar försynt om jag är härifrån. Nej, jag har ingen koll. Jaha. Vet du var man kan hitta en taxi? Han antyder att han varit på muséet och vill tillbaka till stan.
Mannen är turist från Kina och så rådvill att jag undrar hur han tagit sig hit. Min förklaring om bussarna och plankning och att man får chansa lite och sen, baserat på känsla och intuition försöka gå på fragment man tycker sig minnas… det går inte riktigt hem, märker jag.
Jag löser en biljett i första huset. Fotohuset. Upp för första trappan finns ett stort kalt rum med en världskarta över hela ena väggen.
Plötsligt kommer min vän kinesen. Han har följt efter mig. Verkar som att han inte varit på muséet, trots allt. Han frågar:
What is this?
A map, I suppose…?
Försöker skaka av honom, men han är alltid bara ett rum bort eller så. Ibland stöter vi ihop igen och då kommer han med någon ny idiotisk fråga med uppenbart svar.
Vissa människor.
