Anstöt. Thomas Bernhard.
Ja, jävlar alltså. Vad ska man säga? Var börjar man, var slutar man?
Ett dygn i en österrikisk landsbygdsläkares värv. Med sig på sin färd har han sin tjugoettårige son som får bevittna sin fars besynnerliga patienter. Höra hur de (eller fadern) lägger ut texten om sina bisarra, tragiska liv.
För denna kringflackande verksamhet verkar handla mer om det mentala, själsliga där man liksom biktar sig. För även om fadern såklart också lägger om krymplingens förband och vad det är måste ju en oändlig tid gå åt att dryfta olika familjehemligheter och barndomsminnen.
Historier som är svarta som natten.
Det slår mig att detta, en dalgång strax bortom Graz, är trakten där världens näst mest kände österrikare – Arnold Schwarzenegger – växte upp och att dessa historier förmodligen inte ligger långt efter hans filmer i antal dödsfall. Må så vara bara något enstaka (!) dråp eller mord, men icke desto fler självspillare.
Det är så påvert, så tragiskt och ingen går fri. Även läkarfamiljens dystra bakgrund med den suicidala systern och mamman som omkom i någon märklig olycka diskuteras med någon patient. Eller om mamman tog livet av sig, jag minns inte, tog ett tag att läsa boken och allt flyter ihop. Iaf för mig blir det specifika ganska ointressant. Det finns såklart skillnader mellan de olika livsödena – någon har totalt avskärmat sig från omvärlden medans någon annan är väldigt utlevande osv – men någonstans, efter någon vecka, flyter om inte allt så väldigt mycket ihop för mig till en homogen klump. En klump som främst är Bernhard och hans stil och tankegods än de individuella karaktärerna.
Så det ältas och ältas och ingenting verkar vara för pinsamt eller skamligt att dras upp, även om det till syvende och sist säkert handlar om skuld och även om ingen – trots allt babbel – verkar ha någon vidare kontakt eller relation med någon annan. Läkarpappan drar sig t ex inte för att berätta om familjen och sonen mitt framför näsan på densamma.
Till sist blir det dock nog för mig. När far och son efter hundra sidor har tagit sig till vad man på tvspelsspråk skulle kalla bokens ”slutboss” börjar jag bli mätt. Ovanligtvis för Bernhard – som ju i sitt strömmande språk knappt har stycken – kommer här något sorts kapitelbreak: ”FURSTEN”. (då vet man att någonting är på gång!) Denne uppenbart vansinnige figur, högt uppe i sin borg ovan alla andra, breder i en nedsättande, över hundrasidig monolog verkligen ut sig och iaf jag får någonstans svårt att hålla intresset uppe efter de första 30 sidorna om ett par arbetssökande som han just intervjuat.
Vad allt detta, t ex de arbetssökande, har med ”storyn”, om det nu finns någon story, att göra blir mer och mer tveksamt. Eller, det har ju allt att göra med storyn då det inte finns någon egentlig story utan bara en stor klump av Thomas Bernhard. Thomas Bernhards ältande, som hur fantastiskt det än är, ibland kan bli lite mycket. Man vet liksom vad han vill ha sagt, han har redan sagt det om och om igen, och även om flödet, stilen, rytmen, är fantastiskt och man ibland inte vill att det ska ta slut… så…
Det är vansinne.
Första meningen:
Den 26:e körde min far redan klockan två på morgonen till en lärare i Salla, som han påträffade döende och snart lämnade som död och for sedan i riktning mot Hüllberg, för att där behandla ett barn, som i våras föll i ett svinkar med sjudande vatten och nu var utskriven från sjukhuset och sedan några veckor hemma hos sina föräldrar igen.
