Återigen cocktails… man kanske skulle skriva en bok?
På bilden vad som skulle kunna sägas vara en hyfsat välsorterad bar. Sex flaskor. Vilket kan tyckas vara rätt lite. Futtigt. En “bar” är ju en enorm vägg full av flaskor – golv till tak – bakom en lång bardisk?
Så ska det ju vara? Ungefär som bokhyllor i ett bibliotek. Men det är en ganska falsk bild. För det krävs nästan ingenting för att ha en rimligt komplett – och kompetent – bar. Visst, sex flaskor i en “riktig” bar skulle faktiskt vara rätt futtigt, men SÅ mycket mer än det “behöver” man inte. Avkastningen i vilka drinkar man kan blanda är snabbt avtagande.
Och då pratar jag såklart om sorter och inte fysiska buteljer.
Poängen är att det är väldigt få olika sorters sprit i cocktails. Hårdrar man det lite handlar det exempelvis egentligen om tre sorters “bassprit”. Med bassprit menar jag den sprit som utgör störst volym av en cocktail.
De grundläggande sorterna bassprit är: gin, rom och typ “amerikansk whisky” (majs/bourbon eller råg/ryewhisky).
Visst, brandy (cognac) och tequila är inte helt ovanligt, men i sammanhanget är speciellt den sistnämnda mer eller mindre ett one-hit-wonder (Margarita). Lite tillspetsat, ja, men i botten en sanning. Man kan även sakna vodkan bland den “självklara” basspriten, men konstigt nog för den oinvigde finns det inga klassiker som görs på vodka. Det av den enkla anledningen att vodkan typ kom till USA – cocktailkulturens hem – först i början av 1900-talet. Sedan tog det sig, det finns en och annan mer modern klassiker som görs på vodka, typ Cosmopolitan eller White Russian, men…
Sex sorters bassprit. Mer är det inte.
På bilden tre flaskor bassprit: ryewhisky, gin och rom. De tre till vänster (en bitter, vermouth och likör) är någonting man kan klassa som… kryddsprit? balanssprit? toppsprit? Jag har inte koll på termerna och undrar om det faktiskt finns någonting etablerat? Hursomhelst är det sånt man balanserar upp basspriten med och förtjänar ett inlägg i sig självt…
Hursomhelst… det största misstaget man som färsking gör är att man fokuserar för mycket på spriten.
Men det är väl inte så konstigt? Böcker och annat i ämnet har oftast (aldrig) något fokus eller förklarar några grunder, men flikar gärna ut sig om både den ena och den andra spritsorten. Som grappa, punsch, akvavit, calvados, islaywhiskey eller vad det nu kan vara har någon relevans i sammanhanget? Ja, det kanske kan vara kul att förkovra sig i alkohol rent generellt, men det är jämförelsevis av nästintill noll och inget värde om man är intresserad av drinkar. Cocktails.
Klart folk får svindel av alla hyllor på Systembolaget.
Men tre, eller i förlängningen sex sorters bassprit?
Ja, jo. Fast gin är inte gin och rom är definitivt inte rom (vad i jösse namn är ens rom?). Exempelvis.
Gillar man t ex gin kan det ju vara motiverat att skaffa sig både en mer “London Dry” (torrare) och en “Old Tom” (sötare). Kanske även någon mer “modern” (typ kryddad med en del annat utöver det traditionella enbäret…). Och varför inte genever? Och visst: gillar man inte gin borde man nog strunta i gin överhuvudtaget, men…
Poängen är att någonstans finns det en gräns när det slutar spela SÅ stor roll för exakt vilken sprit, vilket märke osv, man har i en cocktail. Inte så att sprit är oviktigt, inte alls, men blandade drinkar är någonting annat än att dricka ren sprit.
Det är en synergi av flera ingredienser. En summa som är större än delarna, samtidigt som delarnas exakta karaktär och detaljer går lite förlorade.
Det är också ett hantverk och en balanskonst. Kanske har man inte exakt den pusselbit som behövs, men med lite kreativitet, kunskap och erfarenhet kanske man kan få den att passa ändå?
Ta som exempel den ovan nämnda Cosmopolitan. Den innehåller – bland annat – citronvodka. Så därför måste man köpa en Absolut Citron för att kunna blanda en riktig Cosmopolitan? Som bara finns som helbutelj? En flaska med 70 cl sprit som man kanske inte har någon användning för i övrigt?
Eller? Kan man kanske lösa “problemet” med citronvodka på något annat sätt?
Citronskal som garnityr? … som man pressat över drinken för att få ut oljorna? …som man gnidit kanten på glaset med? (“garnityr” på detta sätt med sin doft och sina oljor gör mer än man kan tro för smaken/intrycket av en drink!) Eller vad händer om man har citronskal i shakern, när man skakar – det borde ta smak? Eller om man har tid… kanske det mest uppenbara: göra egen citronvodka? (är inte svårare än att låta citronskal dra i vodka ett par dygn?)
Här i ligger det här med ”craft cocktails”. Att göra grejerna mer “från grunden”, med enkla, fräscha råvaror – än en massa hel och halvfabrikat a la färdiga drinkmixar. Och tänka och blanda från eget huvud. Typ… okej, här behöver jag en curaçao – en sötare apelsinlikör alltså – men jag har bara en triple sec – dvs en torrare dito. Kanske funkar det om jag… kompenserar med lite sockerlag? osv
Skulle jag skriva en bok om cocktails skulle jag – bland så mycket annat – skriva om bassprit. Om att sprit ofta övervärderas i förhållande till annat – cocktails består ju av annat än sprit, också. Om sånt, relaterat, smått och gott som aldrig verkar beröras – typ vikten av att spara slattar – speciellt om man försöker hålla sig till en begränsad hemmabar – för att ha något att jämföra med. Om…
Det är faktiskt lite konstigt. Även om ämnet – drinkar – är gammalt som gatan, känns det som att det finns väldigt lite och framförallt väldigt lite bra skrivet om det?