Abel Sanchez

Den baskiska boken.

Och vilken bok. Det är som… Söderberg och Doktor Glas, Wilde och Dorian Gray, Dostojevskij och Anteckningar från underjorden och lite annat i ett. Och förstås Första Moseboks Kain och Abel.

Miguel de Unamuno – ett namn att lägga på minnet.

Nu är han ju död sedan nästan 100 år tillbaka, men trots att han (om jag förstått det rätt) är en storhet i den spanska litteraturen (finns tydligen tillochmed ett verb i spanskan: typ unamunisk – jämför bergmansk eller fellinisk) är han ju i det närmaste okänd här i Sverige.

Två av hans romaner är tidigare översatta till svenska. När det begick sig, vilket betyder på 1920-talet. De är helt omöjliga att få tag på i dag.

Abel Sanchez kom ut i svensk översättning förra året.

Förhoppningsvis följs den av fler, men för säkerhets skull har jag beställt två utgivna på engelska – där det inte heller finns så mycket…

Jons baskiska boktips

Började prata med en bibliotekarie – Jon – på ett av biblioteken i San Sebastian. Berättade att jag precis upptäckt Unamuno och var nyfiken på baskisk litteratur, baskiska författare.

Pratade i kanske 20-25 minuter och även om en del var sånt som jag redan kände till (har t ex redan fingrat på en Atxaga och Aramburu har jag läst om) sedan min lilla research inför resan så var det givande.

Egentligen är jag ju inte så intresserad av det specifikt baskiska – deras kultur och erfarenhet som provins med allt vad det innebär och det kan ju tyckas märkligt om man frågar efter baskiska författare, utan – som jag lite finkänsligt försökte förklara för Jon – utan mer som Unamuno: tidlösa, allmänmänskliga… gränsar det till essäer eller filosofi är man på rätt väg.

Nu blev det väl en del åt ”gammal ETA-man minns tillbaka på sin uppväxt i en liten bergsby”, men ändå en intressant lista. Det kan finnas mycket allmänmänskligt i de där bergsbyarna eller motståndsmännen.

Candide (eller optimismen)

Den franska boken.

Stått oläst ett bra tag, men nu blev det av.

Måste säga att den är rätt tråkig. Eller iaf långrandig.

Visst, vi fattar. Väldigt priviligerad adelsman (och några andra) råkar ut för all världens tråkigheter men behåller sin uppenbart idiotiska optimism.

Sida upp och sida ner blir man pryglad, våldtagen, förvisad, förnedrad, får sin mamma våldtagen och klippt i bitar, såld som slav, halvt uppäten av kanibaler, bränd på bål, löper gatlopp, osv osv osv osv… och om igen. Våldtagen, förvisad, såld som slav på nytt, bortgift, förlist och nästan dränkt, förnedrad och pryglad… osv osv osv osv… men man ”lever ju trots allt i den bästa av alla möjliga världar” och orsak och verkan och…

Vi fattar!

Det är verkligen ingen hejd och ja, Voltaire vill verkligen förlöjliga inte bara Leibniz och hans filosofi, utan även kyrkan och all världens kulturer.

30 korta kapitel är egentligen inte så mycket, men efter att det visat sig att tyskarna och bulgarerna, araberna och ryssarn, italienarna och portugiserna är riktiga hemskingar. Och spanjorerna glömde jag nog. Turkarna? De också. Ja, det är klart att vi måste vidare till nya världen bara för att visa på att det inte är bättre där. Jaaa! Vi fattar – världen är hemsk. Allt är lika dåligt och sjukt… osv osv osv

Vi fattar vad du tycker om determinism och den fria viljan…

Kaka på kaka på kaka…

Vi fattar!

Kvinnan som matade hundarna

Dagen innan vi reste beslöt jag mig för att min semesterlektyr skulle bli en bok från/om varje land vi besökte.

Letade i hyllan efter någonting (oläst) från Belgien, men hittade ingenting. Kom att tänka på den här, som jag bläddrat i tidigare.

Och det är ju en helt vridet vidrig bok. Framsidan är väl ungefär den enda jag tycker är okej att A skulle få syn på. Satt t ex och ”smygläste” på flyget, smusslade, noga med att inte visa någonting (speciellt inte för A).

En skönlitterär framställning med verklighetsbakgrund. Frun (i boken kallad ”Odette”) till Belgiens genom tidernas värste pedofil (”M” – i verkligheten Marc Dutroux) sitter och minns tillbaka inför sin frigivning.

Allt är så skevt. Är det ett försvarstal eller en bortförklaring? Antar att författarinnan menar på det sistnämnda…

Djupt inne i det

Quick och Flupke, två av Herges mindre kända figurer. På franska.

De heter Smecken och Sulan på svenska. Men det vet väl alla? (känns det som att Alma menar ibland…)