Category: Istanbul

Atatürk verkar ha varit en fascinerande snubbe. Cromwell och andra i all ära, men nog är det väl nått visst med någon som avsätter och sätter punkt för en sexhundraårig ätt av sultaner, tar namnet Atatürk (“turkarnas fader”) och flyttar in i palatset. I haremet. Till sultanmadrassen. Där han senare dog. Fem över nio på morgon var klockan, tydligen.

Utanför Dolmabahce hugger jag en taxi. Över till asiatiska sidan och tillbaka, tänker jag.

Min chaufför är Hassan. Äldre. Pratar någon sorts engelska. Han kör mig gärna fram och tillbaka. Dit på gamla bosporenbron och tillbaka på den nya. En ganska lång runda. Låter ju bra. Han kan släppa mig på Taksimtorget.

Hur mycket han vill ha för besväret är lite svårare att få ur honom. Får fråga 4-5 gånger innan jag ens får en siffra. Hassan gillar att prata, munnen går i ett, även om det där tydligen inte var intressant just då.

Satt mig i framsätet, för att se bättre. Hassan petar mig i låret för att få uppmärksamhet. Titta här och titta där. Ja, jag ser ju för helvete.

Han säger att det inte är hans taxi. Okej. Det är hans kompis, men han har lånat den. Jaha, det var ju snällt. Jo, normalt sett är han ju i fängelse (visar demonstrativt med korslagda händer). Såpass.

Tydligen har han två döttrar. Supermodeller, vad det låter. Du kan få deras namn så kan du kolla upp dem på internet.

Sen ringer det. Hassan skriker upprört på någon “kompis” i typ 10-15 minuter. Måste vara en bra kompis.

Så där håller det på och även om det är en upplevelse tänker jag rätt snart att… tänk att vara taxichaufför. Tänk när det är omvänt. När man får en körning med en gaphals som inte kan hålla käften. Nu gör jag ju det här av egen fri vilja, men den timma eller vad turen kommer ta känns som… lång. Om än… intressant.

Förresten visar det sig att han inte alls är gammal kåkfarare. Han jobbar som vakt på något fängelse. Är inte så lätt med utländska ibland. Hursomhelst blev det lite spännande ett tag. Vem vet var han kör iväg en? Till sina fängelsekompisar? Midnight Express var ju en spännande film. Har jag tillräckligt med cash på mig? Ingen lust att börja räkna där i bilen.

På asiatiska sidan ber jag honom stanna just. Sätter ner en fot och tar ett kort. En fot. Det heter ju “sätta sin fot i…”, inte “sätta sina fötter i…”. Hassan tycker nog jag är galen.

Hassan är förresten tunnhårig. För att inte säga flint. Ingenting konstigt, han är väl 60 eller så. Men han stör sig tydligen. Skulle vilja göra en hårtransplantation.

Senare, på planet hem hamnar jag bakom ett killgäng på åtta turkmercedes-aktiga 40-någonting. De är bra kompisar. Pratar svenska och turkiska. Alla har de samma frisyr: 2-3 mm med ett stort, rött, infekterat parti i hårfästet och ett i nacken. Jag tänker på Hassan.

Galne Hassan släppte av mig vid Taksim, som avtalat. Och precis som han sagt var det en stor demonstration/protest där. Fattade inte riktigt vad, bara att det var kurder.

Fullt med folk var det iaf. Hassan var lite hispig och undrade om jag inte ville bli körd till mitt hotell istället. Svårt att stanna och fort skulle det gå med pengarna också.

Verkade som att protesten på själva Taksimtorget var över och folk strömmade ner för Istikal – stora shoppinggatan och den väg jag tänkt ta. Jag må vara lite nyfiken, men att jag är inte dummare än att jag undviker stora folkmassor och politiska protester i länder där demokratin är lite… relativ.

Så jag fortsätter på parallellgator istället. Går förbi piketbussar och automatkarbinbeväpnad polis som verkar lurpassa på demonstranterna, beredda att slå till. När jag ska svänga runt ett gathörn står där två tungt beväpnade poliser som tycker jag ska vända. “Not safe!” säger de.

Så jag fortsätter några tvärgator åt ett annat håll. Skymtar folksamligen ibland. Så ser jag polisens vita pingpollbollar till kravallhjälmar mitt bland alla svarta huvuden. Inte sugen att titta närmare på vad som händer.

Svänger runt ett annat hörn, i höjd med Galatasaray. Märker hur jag börjar hosta. Luktar som den där gången i Paris tunnelbana för några år sen. Tårgas. Folk skyndar sig hostande bort och jag med dem.

Det är aldrig obehagligt, har genom distansen kontroll. Men det är ju obehagligt hur världen är, bortom min trygga komfortzon.