Anstöt

Anstöt. Thomas Bernhard.

Ja, jävlar alltså. Vad ska man säga? Var börjar man, var slutar man?

Ett dygn i en österrikisk landsbygdsläkares värv. Med sig på sin färd har han sin tjugoettårige son som får bevittna sin fars besynnerliga patienter. Höra hur de (eller fadern) lägger ut texten om sina bisarra, tragiska liv.

För denna kringflackande verksamhet verkar handla mer om det mentala, själsliga där man liksom biktar sig. För även om fadern såklart också lägger om krymplingens förband och vad det är måste ju en oändlig tid gå åt att dryfta olika familjehemligheter och barndomsminnen.

Historier som är svarta som natten.

Det slår mig att detta, en dalgång strax bortom Graz, är trakten där världens näst mest kände österrikare – Arnold Schwarzenegger – växte upp och att dessa historier förmodligen inte ligger långt efter hans filmer i antal dödsfall. Må så vara bara något enstaka (!) dråp eller mord, men icke desto fler självspillare.

Det är så påvert, så tragiskt och ingen går fri. Även läkarfamiljens dystra bakgrund med den suicidala systern och mamman som omkom i någon märklig olycka diskuteras med någon patient. Eller om mamman tog livet av sig, jag minns inte, tog ett tag att läsa boken och allt flyter ihop. Iaf för mig blir det specifika ganska ointressant. Det finns såklart skillnader mellan de olika livsödena – någon har totalt avskärmat sig från omvärlden medans någon annan är väldigt utlevande osv – men någonstans, efter någon vecka, flyter om inte allt så väldigt mycket ihop för mig till en homogen klump. En klump som främst är Bernhard och hans stil och tankegods än de individuella karaktärerna.

Så det ältas och ältas och ingenting verkar vara för pinsamt eller skamligt att dras upp, även om det till syvende och sist säkert handlar om skuld och även om ingen – trots allt babbel – verkar ha någon vidare kontakt eller relation med någon annan. Läkarpappan drar sig t ex inte för att berätta om familjen och sonen mitt framför näsan på densamma.

Till sist blir det dock nog för mig. När far och son efter hundra sidor har tagit sig till vad man på tvspelsspråk skulle kalla bokens ”slutboss” börjar jag bli mätt. Ovanligtvis för Bernhard – som ju i sitt strömmande språk knappt har stycken – kommer här något sorts kapitelbreak: ”FURSTEN”. (då vet man att någonting är på gång!) Denne uppenbart vansinnige figur, högt uppe i sin borg ovan alla andra, breder i en nedsättande, över hundrasidig monolog verkligen ut sig och iaf jag får någonstans svårt att hålla intresset uppe efter de första 30 sidorna om ett par arbetssökande som han just intervjuat.

Vad allt detta, t ex de arbetssökande, har med ”storyn”, om det nu finns någon story, att göra blir mer och mer tveksamt. Eller, det har ju allt att göra med storyn då det inte finns någon egentlig story utan bara en stor klump av Thomas Bernhard. Thomas Bernhards ältande, som hur fantastiskt det än är, ibland kan bli lite mycket. Man vet liksom vad han vill ha sagt, han har redan sagt det om och om igen, och även om flödet, stilen, rytmen, är fantastiskt och man ibland inte vill att det ska ta slut… så…

Det är vansinne.

Första meningen:

Den 26:e körde min far redan klockan två på morgonen till en lärare i Salla, som han påträffade döende och snart lämnade som död och for sedan i riktning mot Hüllberg, för att där behandla ett barn, som i våras föll i ett svinkar med sjudande vatten och nu var utskriven från sjukhuset och sedan några veckor hemma hos sina föräldrar igen.

Uppdrag i universum

Började prata om Delta och Sam J Lundwall med killen på antikvariat Fantastikbokhandeln i Uppsala.

Visade sig att det precis kommit en antologi om Sam J Lundwall och hans enorma insats för SF i Sverige. En insats som ju… saknar motstycke. Ett uttryck man ibland slänger sig med, men som i det här fallet känns berättigat… för hans gärning att ta en hel genre till Sverige går knappt att överskatta. Utan honom – ingen science fiction. Många är vi som blivit introducerade till och matade med det bästa i genren av denne mystiske, mytiske ”Sam J Lundwall”.

För den som inte känner till honom så blev det under 70-talet och framåt ~400 utgivna boktitlar och ~6000 tidningssidor för denna urkraft, denna i princip enmansshow. Och detta utöver en ”normal” översättargärning åt Bonniers, någonting som var nödvändigt för att ekonomiskt kunna driva vidare sina ständigt blödande förlag. Sov han någonsin?

Iaf… en upplaga på bara 300 ex, enligt killen på antikvariatet (som för övrigt tackas i boken). En uppgift jag ställer mig försiktigt skeptisk till. Eller… den här, förstautgåvan är säkert bara tryckt i 300 ex, men en sådan här bok borde väl ha en större publik än så?

Bäst var iaf dottern Karins upplevelser av hur det var att växa upp med sin maniska, boktokiga förläggarpappa. Ständigt upptagen, ständigt arbetandes, men tydligen också ständigt närvarande med halva förlaget hemma i brommavillan (andra halvan i en annan villa ett stenkast bort).

Sköldpaddskanonen

Hm… 90 sidor. A läste den på 30 minuter på tåget tillbaka. Eller? Det var vad hon sa iaf. Hon är duktig på att läsa, men… hm. Halvt ointresserade svar på vad den handlade om…

Läste… eller snarare snabbskummade. 15 minuter. ”Långsam” text med mycket redundans, men jag kanske missade någon detalj här och där… hursomhelst… kan nog vara sant att hon läste. Men ja… snabbt.

Klang

A är ju ganska restaurangvan osv… men ibland kan det bli lite sent och man kan bli lite… hungrig, irriterad, frustrerad, sur och jobbig.

Tur maten kom till slut.

Radisson Blu Uppsala

Vi var här när de öppnade, femte maj 2012. De var virriga och vi (och andra) fick vänta länge på få vårt rum.

Nio år senare tycks de ändå inte ha kommit på plats ordentligt. Otydligt, bokning som blivit fel, säng som skulle ställts in men ändå inte kommit på plats flera timmar senare, oväntad extraavgift osv.

Så det var nog sista gången här.

Men! För att vara ett dåligt hotell måste man erkänna att det väl i det stora hela är rätt bra. Har ett ganska bra track-record vad gäller hotell. De dåliga har varit dåliga för att de typ varit dåligt isolerade (spec ljud, vilket iofs inte stör mig supermycket… ibland varma, utan av, vilket är värre) eller haft överkokta, grå ägg på frukosten. Aldrig någon kackerlacksinvasion eller kackerlackor öht exempelvis.

Nåja. Det blir ingen mer gång på Radisson Blu Uppsala. Även om vi hade trevligt.

Grekiska?

Börjat med appen Duolingo igen, för spanskan.

Det är sådär. Känns som någonting annat än när jag senast höll på, för några år sen. Det känns som att allt kostar pengar nuförtiden, eller iaf att man ska se reklam eller att man ska teckna upp sig för att kunna träna mer på de fel man gjort eller komma vidare snabbare… även om man tackar nej nej nej nej nej blir man ändå återigen påmind och tillfrågad hela tiden.

Babbel – som jag ju också använt för länge, länge sen – ska tydligen vara bättre än Duolingo… iaf om man verkligen vill lära sig språket på djupet, men Duolingo verkar vara det man ska köra för att komma igång och lära sig litegrann.

Och så är det väl… när jag nu ledsnade lite på de ganska enkla spanskaövningarna bytte jag till tyska. Gjorde något sluttest för nivå ett iaf. Lätt.

Bytte till… latin! Ett språk som jag ju inte kan, alls… egentligen. Men man kommer faktiskt fort in i det. Det är ganska fantastiskt egentligen. Och hur många språk finns det i Duolingo? Typ 40? Inte bara t ex koreanska, hindi, polska eller swahili eller något sånt man ev skulle kunna ha nytta av… utan även… klingonska (med ursprung i tv-serien Star Trek) och högvalyriska (dito Game of Thrones).

Latin är ju egentligen meningslöst, men lite lockad blir jag ju, precis som med grekiskan så är det mycket som grundar sig i det.

Men konstigt blir det. När man blandar. Es ist el es tu est…? Vaa?

Tror jag ska testa spanska i Babbel igen…