Överallt ska jag vara i centrum

Politisk lyrik.

“Författaren har hämtat formuleringar och bildspråk ur Ansvar för hela Sverige (Moderata samlingspartiet, 2011) och Framtidskontraktet (Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, 2013”

Nu har jag inte läst de där idéprogrammen, men även om formuleringar är hämtade därifrån har Gren kokat ner dem, rätat ut dem och gett dem ett tryck som man aldrig hör från politiker. Politiken formuleras aldrig på det här sättet och jag kan inte hjälpa att skratta högt.

Såhär kan det låta:

När jag blir stor
ska jag ha välfärd
När människor inte har råd med välfärd
ska jag ha ambitionen
att människor har råd
Jag ska ha råd med den ambitionen
Den ska kosta
Det ska inte vara gratis
Det ska inte vara tvång
Det ska vara morot
Det ska vara morötter
Det ska vara land av morötter
Det ska inte vara piskor
Det ska vara människor
som inte har råd
och som
jagar morötter

…eller:

När jag blir stor ska människor
ha lyfts ur fattigdom
Människor ska inte vara
nere i fattigdomen
De ska ha åkt upp
Jag ska ha hjälpt dem
Jag ska ha lyft dem
De ska vara i ljuset
De ska vara på höjden
De ska se ner
mot fattigdomen
Det ska inte vara någon där
Det ska vara tomt i fattigdomen
Det ska vara släckt i fattigdomen
Det ska vara stängt
Det ska vara lås
Det ska vara larm
Det ska vara väktare
Det ska vara förbjudet område
Det ska vara strålkastare
Det ska vara vattenkanoner
Det ska vara elstängsel
Det ska vara vakthundar
Det ska vara straffbart
att ta sig ner i fattigdomen
Det ska vara fängelse
Det ska vara livstids fängelse
Det ska vara livstids fändelse
i fattigdomen
för människor
som tar sig ner i fattigdomen

Fast sen såg jag en partiledardebatt samma kväll. Per Bolund refererade till motståndarna som “de blåbruna” och Jimmie Åkesson blev, med politikermått mätt, skogstokig. Han gick bärsärk. Han fick samma intensitet som jag tycker Grens dikter har. Ett ursinne. Han maler och upprepar, formulerar en tanke, en fråga om och om igen.

Transkriberat från sändningen:

Per Bolund!
Vem är brun här?
Vem menar du är brun?!
Du pratar om de blåbruna
Vem är brun?!
Vem är brun?!
Vem är brun?!
Vem är brun, frågar jag
Vem är brun?
Kallar du mig för nazist?
Du kallar mig för nazist!
Jag blir riktigt upprörd
Man kan inte komma undan med det här
Är jag nazist?
Kallar du mig nazist?!
Kallar Per Bolund mig för nazist?

Kan förstå att Per Bolund blir lite skärrad. Jimmie Åkesson går, formmässigt, helt utanför ramarna för hur politiker brukar agera i partiledardebatter. Bolund viker förvisso inte ner sig mer än vad politiker brukar när de svarar på andra frågor än de som ställs. Och han förklarar vad han menar med blåbrun. Att det är ett etablerat begrepp (som att någonting nödvändigtvis är okej att använda bara för att det är etablerat – finns ju herrans mycket “etablerade” invektiv om man ska vara sådan…)

Så även om han inte riktigt viker ner sig så fegar väl Per Bolund ändå ur när skiten träffar fläkten. Han svarar inte på frågan han själv implicit ställt. Vem som är brun borde ju vara mycket enkelt att svara på. Speciellt om man dristar sig till att häva ur sig begrepp som blåbrun. Stå för dina ord, Per Bolund. Svara på frågan.

För… Ja. Jimmie, du är brun.

Jag skulle säga att Jimmie är brun på samma sätt som Stefan är röd.

Det går inte att jämföra dagens svenska socialdemokrati med klassisk kommunism eller ens åttiotalets löntagarfonder. Tänk vad nära det var? Övertagandet av produktionsmedlen. Att ställa Löfven brevid Marx, Stalin eller – faktiskt – Palme är löjeväckande.

Men Stefan är ändå röd. Givetvis.

Och Jimmie är brun.

Inte för att sverigedemokraterna liknar NSDAP eller att Åkesson kan jämföras med Hitler. Men någonstans i botten finns en kärna, en grundtanke. Som de själva uttrycker det i inledningen till sitt partiprogram: “Sverigedemokraterna är ett socialkonservativt parti med en nationalistisk grundsyn”.

Rappakalja

För ganska precis två år sedan inrättade Malmö stad världens första uttrandefrihetsbibliotek, Dawit Isaak-biblioteket. De verkar mena på att här får alla böcker finnas, även sådana man inte skulle fått läsa om ”någon annan fått bestämma”. Jag antar att det är kontroversiella och iaf ibland därigenom intressanta böcker.

Någon gång har jag tänkt att deras katalog borde vara en bra tipslista för böcker som är lite mer ”edgy”. När jag nu tittar så verkar det inte vara direkt så? I vilket fall pratar de om Harry Potter och sånt, som ju är eller har varit förbjudet i vissa länder, vissa tider. När jag gör en snabb slagning i deras katalog hittar jag förvisso t ex Mein Kampf, konstigt vore väl annars, men inte Sion vises protokoll eller sånt som är kontroversiellt på riktigt… Man kan undra: har de någonting som är om inte olagligt i Sverige så iaf på gränsen (Nabokovs Lolita kanske är okej, men hur är det t ex med andra ännu mer barnpornografiska litterära grejer?)

Vet inte om resultatet bara är sånt som man faktiskt kan hitta varsomhelst, typ Satansverserna, Candide eller Lady Chatterleys älskare? Att man samlat lite sånt – ganska oförargliga saker – i en bibliotek. Ambitionen verkar ju vara genuin iaf.

Hursomhelst: nu till Moderna Museet. De verkar inte ha några sådana ambitioner, att hålla yttrandefrihetens fana högt och gå i bräschen. Kosta vad det kosta vill.

Det är väl iaf vad museets danska chef uttrycker när hon både tidigare och nu tackar nej till Lars Vilks rondellhund.

Tror jag. Jag har svårt att förstå vad hon säger. Förmodligen är jag inte ensam, Sveriges radio känner sig uppenbart nödgade att översätta/återupprepa vad hon säger, precis som när de intervjuar någon på utländska (trots att jag tror att hon iaf försöker prata svenska). Så inte bara i detta inslag, utan i alla andra jag hittat med henne.

Blir man inte lite sugen att med en JO-anmälan göra henne till ett konstverk? Nästan lite i Vilks anda? För hon bryter ju, som chef för en statlig svensk förvaltningsmyndighet mot språklagen. Paragraf 11 stipulerar nämligen att myndigheters språk ska vara begripligt. (ja, det gäller även när man uttrycker sig i tal).

Harry Potter och De vises sten

Antar att A kommer läsa Harry Potter någon gång, det hör väl till, så jag skaffade böckerna redan nu. De tre första till att börja med.

Var lite osäker vilken ålder de egentligen är skrivna för. Hade själv inte läst dem. Många vuxna verkar ju annars vara begeistrade och inte skämmas för att höja dem till skyarna. De brukar stå på 9-12 år i bokhandlarna och Harry är 11 i första boken, men å andra sidan verkar en del på nätet tycka att de tre första skulle kunna passa en yngre publik. Sen ska det bli mörkare och mer för äldre barn, verkar även de tycka.

Nåväl.

Började läsa första boken högt för A och intresset verkar fladdra lite upp och ner. Först ville hon egentligen inte – vad hon nu visste om Harry Potter? – men drogs in efter de första styckena. Sen verkar det ha ebbat ut efter tre lässtunder, när Harrys moster och övriga fosterfamilj är så hjärtlösa och taskiga mot honom…

Passat på att läsa den själv under tiden. Och det är väl en hyfsat habil ungdomshistoria. I fantasykläder. En slags fusion. Förstår om det går hem speciellt hos ungdomar som känner sig ensamma och udda. Oförstådda i en värld de inte tycker sig passa in i. (jätteovanligt under uppväxten?) För det är väl den egentliga, underliggande tematiken. Utan att det är särskilt mörkt alls, sockerströsslat som det är med tilltalande glad-fantasy.

Får se hur det blir med fortsättningen dock. Även om det är lättläst är de tre första böckerna ändå på 4-500 sidor var och sen smäller det ju till med riktiga tegelstenar.

Orkar man? Nu kan jag ju iaf säga att jag läst Harry Potter…

Bibeln för alla

Första mosebok (Genesis) börjar så här i 1917 års kyrkobibel, Gustav V:s bibel:

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds Ande svävade över vattnet.

Och Gud sade: “Varde ljus”; och det vart ljus. Och Gud såg att ljuset var gott; och Gud skilde ljuset från mörkret. Och Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Och det vart afton, och det vart morgon, den första dagen.

Det är, i mina ögon, något av det mäktigaste som formulerats.

Här är samma stycke i den nya statliga översättningen Bibel 2000. (översatt av den av riksdagen tillsatta Bibelkommissionen som la fram det hela som Statens Offentliga Utredning – SOU – nummer 1999:100 och ett år senare med noter osv som SOU 2000:100). Carl XVI Gustafs bibel?:

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet.

Gud sade: “Ljus, bli till!” Och ljuset blev till. Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen.

Inte alls samma “schvung”. Visst, det är med modernt och närmare det “normala” vardagliga svenska språket anno nu. Men med detta förloras också någonting. Det går t ex inte att jämföra “Varde ljus!” med “Ljus, bli till!”. Gud är Gud. Han blir inte densamme om han ska göras samtida och låta som en vanlig, modern människa. Hur man nu överhuvudtaget uttrycker någonting sådant som att skapa ljuset (och mörkret). Det är ju en tanke som nästan trotsar förståndet…

Det är någonting med 1917 års text. Orden. Rytmen. När Bibel 2000 kom köpte jag snabbt en bibel av 1917 års modell. Ja, alltså en sådan som fanns i handeln (med Nya Testamentet från 1981, samma som i Bibel 2000). Jag varken var eller har blivit kristen, jag hade ingen bibel, men jag ville ha den där mäktiga texten. Jag tänkte väl att de snart inte skulle gå att få tag på och att det där klassiska, ålderdomligt mäktiga, stompiga – det var något att ha i sin hylla.

Min 1917-bibel är ful. Det är en pocketutgåva med ett gräsligt omslag. Jag gillar den inte. Jag har långt senare tänkt att jag ska skaffa ett nytt exemplar. Eller ja, helst ett gammalt. Som liksom matchar texten. En mäktig utgåva i pressat läderband. Upphöjda bind och hela baletten. Kanske tillochmed… den tidigare översättningen? Som är… Karl XII:s bibel från 1703. Som låter såhär:

I begynnelsen skapade Gud Himmel och Jord. Och jorden var öde och tom, och mörker var på djupet, och Guds Ande sväfde öfver vattnet.

Och Gud sade: Varde Ljus, och det vardt Ljus. Och Gud såg ljuset, att det var godt. Då skilde Gud ljuset ifrå mörkret. Och kallade ljuset Dag, och mörkret Natt. Och vardt af afton och morgon den första dagen.

Men är det “min” bibel? “Min” text? Låter det inte lite… ålderstiget? Blir det inte lite svårläst med den där stavningen och allting? Jo, ja… men är det inte det jag letar efter, vill ha? Eller är det, trots allt, bara en sorts föreställning av vad Guds text ska/borde vara. Om man går tillbaka ytterligare ett steg, till översättningen innan Karl XII, till den första svenska bibeln, Gustav Vasa från 1541:

J Begynnelsenn skapadhe Gudh himmel och iord. Och iorden war ödhe och toom, och mörker war på diwpet, och Gudz ande sweffde offuer watnet.

Och Gudh sadhe, Warde liws, Och thet wardt liws, Och Gudh sågh liwset at thet war gott. Tå skilde gudh liwset jfrå mörkret, och kalladhe liwset, Dagh, och mörkret, Natt. Och wardt aff affton och morghon förste daghen.

Det går ju knappt att läsa. I varje fall snubblar man ju ordentligt på språkdräkten och stavningen. Texten – betydelsen – kommer inte fram? Förvisso blev ju Gustav Vasas översättning “uppfräschad” av Gustav II Adolf 1618, men sak samma? (och inte för att någon av nämnda kungar väl hade ett dyft med själva texten att göra…)

Jaha. Så långt de “officiella” översättningarna. Som ju faktiskt inte är de enda. Bibeln har ju översatts till svenska många gånger, både av enskilda och sammanslutningar, även om dessa ovan är de officiella som gjorts av Svenska kyrkan och/eller svenska staten.

Faktum är att Bibel 2000 har sina konkurrenter. Ganska populära konkurrenter som exempelvis Svenska Folkbibeln (tryckt i en halv miljon exemplar!). Den är översatt av en stiftelse som mer bokstavstrogna grupperingar ligger bakom och vänder sig mot det statliga påbudet om en översättning grundad i en “bibelkritisk” (textkritisk/historiekritisk) grundsyn. Att bibeln ställs mot nya forskarrön, andra historiska källor osv.

Hursomhelst. Den statliga översättningen hade många uttryckliga mål. Att texten ska fungera att läsa högt. Och tyst, för sig själv. I en högmässa. Att det ska vara en text för historiska bibelforskare. För de troende kristna. osv. osv. En massa kriterier som såklart blir (blev) omöjliga att uppfylla samtidigt. Det är ju inte som att det är enkelt att översätta någonting, ens om man inte har en massa ibland motstridiga kriterier att hålla sig till.

Vad gäller det ouppnåeliga att både blidka sekulära forskare och bokstavstroende kristna står jag väl vanligtvis på de tidigares sida, men vad gäller att översättningen av den religiösa texten måste jag nog ändå hålla med de sistnämnda. Vad är poängen med en religiös text utifrån ett sekulärt perspektiv? Gud är Gud och om det inte alltid går ihop med en sekulär, vetenskaplig världssyn så får det väl vara så?

Ta som exempel formuleringen i Bibel 2000 om “(…) en gudsvind svepte fram över vattnet.” – det blir ju lite otydligt. Tveksamt. Var det Gud himself som var och alltid varit där i tomheten innan allting började, eller fladdrade det till av någonting – kanske en gud? Det här var inte min ursprungliga skepsis mot Bibel 2000, men jag köper den rakt av. Om vi ska ha en bibel… låt Gud vara gud? Med stort G?

Sen har väl Bibel 2000, om jag förstått det rätt, också som mål att modernisera språket. Göra det mer vardagligt. Det här som jag vände mig mot. Här är, förresten inledningen av Genesis i Svenska Folkbibeln:

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, och mörker var över djupet. Och Guds Ande svävade över vattnet.

Gud sade: ”Varde ljus!” Och det blev ljus. Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Och det blev afton och det blev morgon, den första dagen.

Varde ljus. Afton. osv. Moderniserat, men ändå mer poetiskt och mäktigare än Bibel 2000. (meningar som börjar med “Och …”!)

Så en dag, på Hedengrens, plockade jag upp en bibel… Stod “Bibeln” (!) på framsidan och “Bibeln för alla” på prislappen. Översättningen var “Levande Bibeln”. Så här börjar den:

Allt började när Gud skapade himlen och jorden. Först var jorden ett formlöst och tomt kaos, och Guds Ande svävade över de mörka dimmorna.

Då sa Gud: “Ljus, bli till.” Då blev det ljust. Gud var nöjd med ljuset och skilde det från mörkret. Han kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Tillsammans utgjorde de den första dagen.

Det här är någonting helt annat. Texten har ett helt osentimentalt förhållningssätt till historien. Den är skriven som om någon skulle skrivit det nu. Den har ett flyt.

(Nya) Levande Bibeln? Vad är det? Den är – tydligen – med sina 200 000 tryckta exemplar en hyfsat spridd och en översättning av den engelska The Living Bible (TLB), som börjar så här:

When God began creating the heavens and the earth, the earth was a shapeless, chaotic mass, with the Spirit of God brooding over the dark vapors.

Then God said, “Let there be light.” And light appeared. And God was pleased with it and divided the light from the darkness. He called the light “daytime,” and the darkness “nighttime.” Together they formed the first day.

Vilket faktiskt inte är en “översättning”, utan mer en parafras (omformulering) och skrevs ursprungligen av en viss Kenneth N Taylor, för barn. Syftet är att den ska vara så lättläst och lättfattlig att även ett barn ska kunna förstå. Textens innehåll är i fokus och tanken är att ge läsaren tillgång till textens betydelse, som är kung. Man ska inte behöva ha något som helst förhållande till Bibeln eller kristendomen sedan tidigare. Det heter exempelvis inte ens t ex “Markusevangeliet” längre utan “Markus berättelse om Jesus”.

Det är väldigt långt från den mäktiga King James Version (KJV/KJB). Ursprungligen från 1611, även om stavningen till viss del uppdaterats. Så oerhört poetiskt, mäktigt språk. Ungefär som svenskans 1917:

In the beginning God created the heaven and the earth. And the earth was without form, and void; and darkness was upon the face of the deep. And the Spirit of God moved upon the face of the waters.

And God said, Let there be light: and there was light. And God saw the light, that it was good: and God divided the light from the darkness. And God called the light Day, and the darkness he called Night. And the evening and the morning were the first day.

Sååå…?

Bortsett från denna nästan respektlöst moderna bibeltext (Den Levande Bibeln) har “Bibeln för alla” introduktioner till alla 66 böcker. Skrivna på ett enkelt språk. Läste senare att målet var att en tioåring ska kunna förstå. Plus presentation(er) av huvudperson(erna) i boken. Nästan som en studiebibel. När man väl är framme vid själva bibeltexten – som ju är oavkortad om än parafraserad – har man redan ett ganska bra grepp om vad som komma skall.

66 böcker ja. 39 i gamla testamentet, 27 i nya. Således inga apokryfer, men det är väl som förväntat; DLB är mer hardcore-protestant än Bibel 2000, som har dem (“tillägg till Gamla Testamentet”). 1917 års bibel hade dem inte. Svenska Folkbibeln har dem såklart inte heller. Men Gustav Vasa och Karl XII hade dem. Nåja.

Grejen med allt det här, med Den Levande Bibeln och Bibeln för alla är att man orkar läsa bibeln. Och förstår vad som händer, vad som menas. Visst, det är häftigt med det traditionella, poetiska och mäktiga språket. Men man orkar ju inte i längden. Och Bibeln är lång. På Wikipedia finns följande jämförelse av Romarbrevet 1:17.

I evangeliet uppenbaras nämligen en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva genom tron.

(Bibel 2000)

Och:

Det glada budskapet visar att vi genom att helt och fullt tro på Jesus kan bli skuldfria inför Gud. Det står ju i Skriften: “Den som tror blir skuldfri inför Gud och får leva.”

(Nya Levande Bibeln)

Så vad blir kvar när man skalat bort språket?

Någonting fruktansvärt. Gamla Testamentet är rent… gammeltestamentligt. Någonting patriarkalt. Misogynt. Omänskligt.

Det är riktigt intressant. För allt blir så tydligt. Vilken smörja det är. På olika sätt.

Dels hur dåligt skriven Bibeln är. Historierna hänger inte ihop. Dramaturgin haltar betänkligt och titt som tätt verkar man tvingas till deus-ex-machina-lösningar. Vilket väl på sätt och vis är okej, det handlar ju ändå om Gud?

Men bortsett från det går det ändå inte ihop. Jag funderar på vad dåtidens läsare (förmodligen åhörare) tyckte och tänkte. Var de oförmögna till källkritik? Överslagsräkning? Accepterade de allt personliga flip-floppande rakt av?

Mycket är ju att slå in öppna dörrar. Som Noas ark. Hur får man in all världens djur i en båt som är 150 meter lång, 25 meter bred och 15 meter hög (tre våningar)? Speciellt som att evolutionen är båg och alla de djur som finns nu måste ha funnits då? Och växterna klarade sig ändå? För duvan Noa släpper ut kommer ju tillbaka med en grön olivkvist? Från ett träd som varit under förmodligen hundratals meter av vatten i månader? osv

Visst, Gud är Gud och kan väl få ett olivträd och alla andra växter att klara sig hur bra som helst från övervattning, och dagarna kanske var längre eller kortare då osv osv osv men texten är ju full av inte bara sådana här uppenbara “fysiska” tankevurpor (som man inte ens verkar vara medveten om då de inte förklaras), utan även t ex personer är och agerar, vänder på femöringar osv trotsar ju allt annat man kan tänka sig. Vilken bunt psykopater? Det känns som att ingenting – eller iaf väldigt lite – hänger ihop. Även om man tar med att detta var ett klansamhälle med helt andra regler och moral än nu.

Det känns faktiskt som att det är ett barn som suttit och totat ihop dessa historier. Typ en tioåring. Som aldrig får sina lögner synade. Och det är intressant. För någonting framträder. Vad man trycker på, kanske omedvetet betonar; Vad som verkar vara viktigt. Vilka rädslor man hade. Vilka sexuella hangups man uppenbarligen hade. Vilka drömmar? Hur man så uppenbart vill befästa och legitimera sin makt och storhet med – för mig uppenbara – rövarhistorier.

För att alla blev så gamla (i en tid när man verkligen inte blev gammal?) betyder väl någonting? Eller att man ofta inte kan få barn, men då vill hustrun att man betäcker hennes tjänsteslavinna istället och vips så får man då alltid barn direkt? Eller att Gud alltid lockar med att man ska grunda ett helt folk, som ska bli många och mäktiga? osv osv osv

Ibland känns det tillochmed som att man försäger sig. Om syftena med historierna. Som i andra moseboken, när israeliterna vill hem, men Farao vägrar låta dem gå. Gud låter Moses och Aron både hota med och frambringa Guds vrede över Farao och egyptierna. Ni vet… gräshoppor och grodsvärmar, ett mörker över landet i tre dagar, alla djur dör, förstfödda söner dör osv. Fram och tillbaka. Vem som helst hade väl gett upp efter alla dessa fasansfulla och oförklarliga naturkatastrofer. Gudomligt ingripande så det smäller av det. Varför är Farao så envis och faktiskt… korkad? Varför han dessutom bara tar all skit Moses och Aron (ja, Gud) öser över honom. Jo, för att Gud “gör hans hjärta hårt”.

Bara som en uppvisning så låter han Egypten i det närmaste gå under, men… Andra mosebok 10:1-2:

Då sa Herren till Mose: “Gå tillbaka till Farao och framställ på nytt din begäran till honom. Men jag har förhärdat både hans och hans tjänares hjärtan, för att jag ska kunna göra fler under och visa min makt. Tänk på vilka otroliga ting du kommer att kunna berätta för dina barn och barnbarn om vad jag gjorde i Egypten! Du ska låta dem förstå att jag verkligen visade er att det är jag som är Herren.”

Jo jo…

Jag tragglar fortfarande efter ett par hundra sidor med Moseböckerna, men det är – fortfarande – intressant. Kanske kommer jag orka mig genom hela bibeln?

Jag är inte helt tillfreds med Bibeln för allas typografi och bilderna osv, men rent fysiskt duger den. Omslaget är en ganska sjysst läderimitation, mjuk och skön att hålla i, lätt att ha uppslagen och läsa. Texten är ju… lättläst.

Jag har inte helt släppt tanken på att skaffa mig ett sjysst exemplar av 1917 års översättning. En riktigt sjysst, gammal lunta. Med Men det är ju någonting mest bara för bokhyllan?

 

 

 

 

 

Show and tell

Varje torsdag är det show-and-tell i skolan. Eller det heter väl inte så, men de ska iaf ta med sig en sak och presentera den. Enda regeln, som jag förstått det är att saken måste börja på veckans bokstav; de går igenom alfabetet, bokstav för bokstav.

Förra veckan var det B (veckan innan det A). A hade med sig Blod-Bosse, en björn hon förvisso kallar Honung, som hon fått av mig som i sin tur fick den från blodbussen när jag lämnade blod. Nästan hälften av klassen hade haft med sig just björnar.

Sen låg vi och pratade innan hon skulle sova… vad tänker du ta med dig nästa vecka? Ett cyklop? En påse… chips? Att skicka runt, haha!? En chihuahau? För det stavas c-h! (vet inte om hon kan stava hela ordet, det kan inte jag, iaf inte utan hjälp). Men så började hon tänka på en chihuahua som dykt ner i en påse chips (nam nam nam nam!) såklart med ett cyklop för att kunna se någonting…och skrattade så jag trodde hon aldrig skulle somna…

Men det blev inte en C-vecka. Det är L den här veckan. A tänker ta med en liten lampa (så originellt!). Jag grävde fram och visade henne mitt gamla lånekort från Överkalix kommuns bibliotek. Biblioteket i byn farmor och farfar kommer ifrån. Där vi var på sommarloven. Good stuff. Jag var nog lite som du när jag var liten; hängde på bibliotek. Undrar om det fortfarande funkar? Nuförtiden behöver man ju inga fysiska kort?

Tintin i Kongo

Bortsett från Tintin och alfakonsten (som ju bara är lite skisser och utkast till manus) är det bara ett Tintinalbum A inte läst. Det är… (trumvirvel!):

Tintin i Kongo!

Detta beryktade album, som står undanskuffat i magasin och som man måste beställa fram via bibliotekarie. Så som det väl typ alltid varit oavsett vad olika kulturbråk har låtit påskina. Precis som med en del annat, typ Mein Kampf och liknande som väl inte står framme någonstans.

Nu när jag läst (gjorde väl förmodligen aldrig det som barn?) kan jag väl förstå att det inte står framme. Även om det i jämförelse med t ex Mein Kampf är harmlöst. Mein Kampf är väl iofs också ganska harmlös jämfört med sitt rykte, men å andra sidan: vilket rykte…

Nåväl. Tintin i Kongo är ingen hatisk bok. Den är litegranna som Fazer-godis. Ni vet; Kina – choklad med puffat ris i en förpackning med en bild på en öh stiliserad, knallgul ”kinagubbe”; lakrits med den så kallade lakuflickan. Osv.

Det är kanske inte avsett att vara hatiska, nedsättande nidbilder, utan ”bara” stiliserade karikatyrer.

Men kontentan blir att Kongo – Afrika – är ett ställe någonstans proppat med exotiska djur samt tafatta, ociviliserade och småkorkade människor. Djuren är där för att pangas och människorna för att passa upp på och se upp till utlänningar. Vita.

Funderade på att läsa tillsammans och prata om det. Om vilka bilder Europa hade av andra tidigare. Hur man behandlade andra. Hur många kanske fortfarande tänker. Har ju redan pratat t ex om Haddocks faktiskt tragiska alkoholism (som ju är typ ”rolig”) och förberett henne lite på ”Kongo”. Fram till nu utan att helt ha koll. Men jag vet inte. Är hon redo? Bibliotekarien som plockade fram albumet åt mig hade låtit sin Tintin-galna dotter läsa ”Kongo” när hon var tio. Går poängen hem, just med framställningen av andra kulturer/etniciteter när allt annat också är så trippat och overkligt? Det finns så mycket att prata om och borra i om man ska prata om det som är ”lite tokigt”.

Var börjar och slutar man, liksom? Allting är ju så bisarrt ändå och egentligen värt att säga… vänta nu? Ett exempel bland oräkneliga, som inte har med just afrikanerna: Milou blir fångad av en apa. Tintin skulle ju skjutit apan utan att blinka (orkar inte ens räkna hur många djur han skjuter i albumet. 20-30?), men riskerar att träffa sin vän. Därför går han och skjuter en annan apa, flår och gör en apdräkt av kadavret så han kan lura och komma nära den första apan för att försöka byta sin tropikhjälm (!) mot Milou… ja, det här att apan var oskyldig och exakt hur Tintin tydligen slaktade djuret osv är kanske inte fokus, men… what the fuck, egentligen?

Är det ens roligt? Eller ja, jag tror att Tintin i Kongo egentligen är ett fantastiskt album för de yngsta. Som album nummer två i serien har det en hel massa slapstick och inte speciellt mycket ”story”. Om hela skiten inte ska plockas itu av en pappa som ska snacka djurkadaver, kung Leopold och… kol… kolonialism? Om hela skiten egentligen är klandervärd, vilket man nog inte förstår instinktivt som sexåring, kan man ändå tycka att det är bra och kul? Är det ok att gilla depraverade grejer? Eller måste man alltså tycka illa om sin hjälte? Kan man skämta om allt? Var det fel då? Är det fortfarande fel nu? Om så: är det ändå bra/roligt?

Koks i lasten, förresten? Det handlar ju om… människohandel? Negersmuggling. Har jag inte ens hunnit med, men A har läst. Ja, jag har ju läst som liten, men vi har iaf inte pratat om ”Kokos i lasten”, som hon kallar den.

Finns det någon poäng med Tintin i Kongo? Är det läge? A har ändå huvudet hyfsat med sig och är pepp. Igår, när hon innan hon somnade låg och läste Kung Ottokars spira (ni vet, albumet som öh är en satirisk allegori över Hitlers anschluss) så pratade vi om vad det innebär att… ”abdik… abdikera?”

A kanske inte tjatar, men frågar efter Tintin i Kongo lite då och då.

För övrigt noterar jag att Tintin i Kongo ursprungligen gavs ut 1931. Fazer skapade Lakuflickan 1927. Barn av samma tid. En annan tid. Ok. Sen att Fazer fortsatte med Lakuflickan som sin lakritssymbol fram till 2007? Ja… jo…?

Sånt jag berättar för Allah

Såg att seriealbumet dykt upp på Stockholms bibliotek. Hann inte bläddra mer än ett par sekunder; stängningsdags ena dagen och nästa besök ett par dagar senare var det utlånat.

Har dock svårt att se hur det skulle funka? Hur gör man ens någonting fult, smutsigt och vackert, vidrigt samtidigt, t ex? Sånt passar väl ändå bäst i textform, där hjärnan gör… magi.

En bild kan säga mer än tusen ord, men tusen ord kan nå långt bortom bildernas rike?

Brev till ett barn som aldrig föddes

Havande kvinna resonerar med, talar till sitt barn. Sitt foster.

Vet inte var jag först hörde talas om den, men det var väl typ något sammanhang med viktiga, banbrytande och/eller kontroversiella böcker. Inte för att det väl inte egentligen ska behöva vara så kontroversiellt med en ensamstående, oberoende kvinna som resonerar om livet, världen och sitt – eventuella – barn.

Hon är ju inte ens säker om hon vill föda det, ge det liv. Av en anledning, i en bana som jag som inte ville ha barn, aldrig resonerade. Inte av egoistiska skäl eller för att bespara världen elller… Nä. För att bespara barnet världen. Dystert?

Hursomhelst. Val i Norge idag. Verkar som att abort faktiskt varit en valfråga, om än perifer. Vänstern (som går mot seger?) vill gå från 12 till 18 veckors fri abort. Alltså tvärtemot vad typ kd och sd i Sverige förespråkar. Gör man abort gör man det ändå alltid innan vecka 12. Nästan iaf.

Inte många länder är mer liberala än Sveriges 18 veckor. Kanada har som enda land ingen begränsning alls. Bortsett från om barnet är livsdugligt på egen hand, får man anta? Tycker jag verkar rimligt.

I andra änden av spektrat: Texas. De har ju just fått en lag mot abort. Eller inte egentligen. Det verkar helt bisarrt, på ett juridiskt plan. Roe vs Wade slog ju fast att lagar om (mot!) abort skulle vara ett intrång i den personliga friheten så det blev förbjudet med dylika.

Klyftigt nog går man då runt detta genom att… inte från myndighetshåll förbjuda abort utan istället öppna upp för medborgare att trakassera de som utför eller medverkar till aborter. (eller ens planerar) För Roe vs Wade säger ju ingenting om sånt. Bara att staten inte ska lägga sig i.

Nu blir det alltså möjligt för vem som helst att stämma läkare som utför aborter eller taxichaufförer som kör kvinnor till kliniker osv (märk väl inte den havande kvinnan själv, det funkar lite som svenska sexköpslagen). 10 000 dollar. Så mycket är alltså ett – potentiellt – liv värt. Vilket man väl i så fall kan tycka är rätt futtigt?

Hela grejen är riggad. Man kan inte vinna.

För även om rätten skulle ogilla en stämning är du inte skyddad mot att andra kan stämma dig igen för samma sak. Stämmer 1000 personer dig kommer du behöva gå upp i rätten, eller iaf svara, 1000 gånger. I upp till fyra år.

Och stämmer någon på andra sidan Texas dig måste du ta dig dit, till den rättsinstansen, för att försvara dig.

Och även om du skulle vinna ett case får du ändå stå för dina advokatkostnader osv (förlorar du måste du dock stå för motpartens).

Osv.

Förvisso får inte en våldtäktsman eller pedofil stämma någon som hjälper offret med abort, men å andra sidan är det i övrigt fritt fram. Tycker det är så himla vidrigt att man uppenbarligen funderat runt och vägt alla sådana här grejer och sen kommit fram till att… om en pappa förgripit sig på sin dotter, ja då är det såklart oetiskt att just han kan stämma personerna som hjälpt sin dotter att slippa sätta små-Fritzlar till världen. Men för t ex hans polare eller whatever är det ju såklart helt okej att stämma. Osv.

Oh well…

Onekligen ett ”smart” sätt att komma runt Roe vs Wade. Asymmetrisk juridisk krigsföring. Själv frågar jag mig om det kommer hålla?

För lagens styrka måste väl även vara dess svaghet? En lag som tillåter vem som helst att i praktiken trakassera vem som helst, och det typ utan risk… den lagen måste väl bli omöjlig att upprätthålla? Vad händer om/när abortanhängare börjar använda den för att systematiskt stämma abortmotståndare? (skit samma om de kommer förlora?)

Är det ok att lämna in 100 stämningar? 1000? 10 miljoner? En miljard?

Jäjä. Boken? Första meningen?

I natt visste jag plötsligt att du fanns: en droppe liv som flytt ur tomma intet.

Sjömannen Robinson Crusoe från York

Utgiven av Tidens förlag 1962, Stockholm.

Enligt försättsbladet ”Denna utgåva av Defoes Robinson Crusoe är översatt av Knut Stubbendorff och omfattar hela första delen, vars första upplaga utkom i London 1719 med originaltiteln The Life and Strange Surprising Adventures of Robinson Crusoe of York, Mariner. Illustrationerna är utförda speciellt för denna utgåva av Eric Palmquist”.

Ett sjysst exemplar. Tror jag. Har inte haft tid än.