Bortsett från Tintin och alfakonsten (som ju bara är lite skisser och utkast till manus) är det bara ett Tintinalbum A inte läst. Det är… (trumvirvel!):
Tintin i Kongo!
Detta beryktade album, som står undanskuffat i magasin och som man måste beställa fram via bibliotekarie. Så som det väl typ alltid varit oavsett vad olika kulturbråk har låtit påskina. Precis som med en del annat, typ Mein Kampf och liknande som väl inte står framme någonstans.
Nu när jag läst (gjorde väl förmodligen aldrig det som barn?) kan jag väl förstå att det inte står framme. Även om det i jämförelse med t ex Mein Kampf är harmlöst. Mein Kampf är väl iofs också ganska harmlös jämfört med sitt rykte, men å andra sidan: vilket rykte…
Nåväl. Tintin i Kongo är ingen hatisk bok. Den är litegranna som Fazer-godis. Ni vet; Kina – choklad med puffat ris i en förpackning med en bild på en öh stiliserad, knallgul ”kinagubbe”; lakrits med den så kallade lakuflickan. Osv.
Det är kanske inte avsett att vara hatiska, nedsättande nidbilder, utan ”bara” stiliserade karikatyrer.
Men kontentan blir att Kongo – Afrika – är ett ställe någonstans proppat med exotiska djur samt tafatta, ociviliserade och småkorkade människor. Djuren är där för att pangas och människorna för att passa upp på och se upp till utlänningar. Vita.
Funderade på att läsa tillsammans och prata om det. Om vilka bilder Europa hade av andra tidigare. Hur man behandlade andra. Hur många kanske fortfarande tänker. Har ju redan pratat t ex om Haddocks faktiskt tragiska alkoholism (som ju är typ ”rolig”) och förberett henne lite på ”Kongo”. Fram till nu utan att helt ha koll. Men jag vet inte. Är hon redo? Bibliotekarien som plockade fram albumet åt mig hade låtit sin Tintin-galna dotter läsa ”Kongo” när hon var tio. Går poängen hem, just med framställningen av andra kulturer/etniciteter när allt annat också är så trippat och overkligt? Det finns så mycket att prata om och borra i om man ska prata om det som är ”lite tokigt”.
Var börjar och slutar man, liksom? Allting är ju så bisarrt ändå och egentligen värt att säga… vänta nu? Ett exempel bland oräkneliga, som inte har med just afrikanerna: Milou blir fångad av en apa. Tintin skulle ju skjutit apan utan att blinka (orkar inte ens räkna hur många djur han skjuter i albumet. 20-30?), men riskerar att träffa sin vän. Därför går han och skjuter en annan apa, flår och gör en apdräkt av kadavret så han kan lura och komma nära den första apan för att försöka byta sin tropikhjälm (!) mot Milou… ja, det här att apan var oskyldig och exakt hur Tintin tydligen slaktade djuret osv är kanske inte fokus, men… what the fuck, egentligen?
Är det ens roligt? Eller ja, jag tror att Tintin i Kongo egentligen är ett fantastiskt album för de yngsta. Som album nummer två i serien har det en hel massa slapstick och inte speciellt mycket ”story”. Om hela skiten inte ska plockas itu av en pappa som ska snacka djurkadaver, kung Leopold och… kol… kolonialism? Om hela skiten egentligen är klandervärd, vilket man nog inte förstår instinktivt som sexåring, kan man ändå tycka att det är bra och kul? Är det ok att gilla depraverade grejer? Eller måste man alltså tycka illa om sin hjälte? Kan man skämta om allt? Var det fel då? Är det fortfarande fel nu? Om så: är det ändå bra/roligt?
Koks i lasten, förresten? Det handlar ju om… människohandel? Negersmuggling. Har jag inte ens hunnit med, men A har läst. Ja, jag har ju läst som liten, men vi har iaf inte pratat om ”Kokos i lasten”, som hon kallar den.
Finns det någon poäng med Tintin i Kongo? Är det läge? A har ändå huvudet hyfsat med sig och är pepp. Igår, när hon innan hon somnade låg och läste Kung Ottokars spira (ni vet, albumet som öh är en satirisk allegori över Hitlers anschluss) så pratade vi om vad det innebär att… ”abdik… abdikera?”
A kanske inte tjatar, men frågar efter Tintin i Kongo lite då och då.
För övrigt noterar jag att Tintin i Kongo ursprungligen gavs ut 1931. Fazer skapade Lakuflickan 1927. Barn av samma tid. En annan tid. Ok. Sen att Fazer fortsatte med Lakuflickan som sin lakritssymbol fram till 2007? Ja… jo…?