Politisk lyrik.
“Författaren har hämtat formuleringar och bildspråk ur Ansvar för hela Sverige (Moderata samlingspartiet, 2011) och Framtidskontraktet (Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, 2013”
Nu har jag inte läst de där idéprogrammen, men även om formuleringar är hämtade därifrån har Gren kokat ner dem, rätat ut dem och gett dem ett tryck som man aldrig hör från politiker. Politiken formuleras aldrig på det här sättet och jag kan inte hjälpa att skratta högt.
Såhär kan det låta:
När jag blir stor
ska jag ha välfärd
När människor inte har råd med välfärd
ska jag ha ambitionen
att människor har råd
Jag ska ha råd med den ambitionen
Den ska kosta
Det ska inte vara gratis
Det ska inte vara tvång
Det ska vara morot
Det ska vara morötter
Det ska vara land av morötter
Det ska inte vara piskor
Det ska vara människor
som inte har råd
och som
jagar morötter
…eller:
När jag blir stor ska människor
ha lyfts ur fattigdom
Människor ska inte vara
nere i fattigdomen
De ska ha åkt upp
Jag ska ha hjälpt dem
Jag ska ha lyft dem
De ska vara i ljuset
De ska vara på höjden
De ska se ner
mot fattigdomen
Det ska inte vara någon där
Det ska vara tomt i fattigdomen
Det ska vara släckt i fattigdomen
Det ska vara stängt
Det ska vara lås
Det ska vara larm
Det ska vara väktare
Det ska vara förbjudet område
Det ska vara strålkastare
Det ska vara vattenkanoner
Det ska vara elstängsel
Det ska vara vakthundar
Det ska vara straffbart
att ta sig ner i fattigdomen
Det ska vara fängelse
Det ska vara livstids fängelse
Det ska vara livstids fändelse
i fattigdomen
för människor
som tar sig ner i fattigdomen
Fast sen såg jag en partiledardebatt samma kväll. Per Bolund refererade till motståndarna som “de blåbruna” och Jimmie Åkesson blev, med politikermått mätt, skogstokig. Han gick bärsärk. Han fick samma intensitet som jag tycker Grens dikter har. Ett ursinne. Han maler och upprepar, formulerar en tanke, en fråga om och om igen.
Transkriberat från sändningen:
Per Bolund!
Vem är brun här?
Vem menar du är brun?!
Du pratar om de blåbruna
Vem är brun?!
Vem är brun?!
Vem är brun?!
Vem är brun, frågar jag
Vem är brun?
Kallar du mig för nazist?
Du kallar mig för nazist!
Jag blir riktigt upprörd
Man kan inte komma undan med det här
Är jag nazist?
Kallar du mig nazist?!
Kallar Per Bolund mig för nazist?
Kan förstå att Per Bolund blir lite skärrad. Jimmie Åkesson går, formmässigt, helt utanför ramarna för hur politiker brukar agera i partiledardebatter. Bolund viker förvisso inte ner sig mer än vad politiker brukar när de svarar på andra frågor än de som ställs. Och han förklarar vad han menar med blåbrun. Att det är ett etablerat begrepp (som att någonting nödvändigtvis är okej att använda bara för att det är etablerat – finns ju herrans mycket “etablerade” invektiv om man ska vara sådan…)
Så även om han inte riktigt viker ner sig så fegar väl Per Bolund ändå ur när skiten träffar fläkten. Han svarar inte på frågan han själv implicit ställt. Vem som är brun borde ju vara mycket enkelt att svara på. Speciellt om man dristar sig till att häva ur sig begrepp som blåbrun. Stå för dina ord, Per Bolund. Svara på frågan.
För… Ja. Jimmie, du är brun.
Jag skulle säga att Jimmie är brun på samma sätt som Stefan är röd.
Det går inte att jämföra dagens svenska socialdemokrati med klassisk kommunism eller ens åttiotalets löntagarfonder. Tänk vad nära det var? Övertagandet av produktionsmedlen. Att ställa Löfven brevid Marx, Stalin eller – faktiskt – Palme är löjeväckande.
Men Stefan är ändå röd. Givetvis.
Och Jimmie är brun.
Inte för att sverigedemokraterna liknar NSDAP eller att Åkesson kan jämföras med Hitler. Men någonstans i botten finns en kärna, en grundtanke. Som de själva uttrycker det i inledningen till sitt partiprogram: “Sverigedemokraterna är ett socialkonservativt parti med en nationalistisk grundsyn”.