Hörde om att Joe Biden hade haft en ung, svart poet som läst en dikt när han svors in. Tänkte inte så mycket mer på det, orkade inte läsa transkriptionen som var överallt, kändes lång. Egentligen kanske man borde ha sett istället, har förstått att poeten, Amanda Gorman, sysslar mycket med poetry slam och spoken word och sånt.
Nåja. Fick upp ögonen lite mer när jag för ett par månader sen hörde att en påtänkt (kontrakterad?) översättare fått sparken… för att hen är vit och att Amanda (eller hennes förlag/posse) kräver att alla översättare ska vara svarta. Kändes lite lustigt då översättaren i fråga är icke-binär och säkert har erfarenhet av diskriminering och sånt som man kan tänka sig angränsar till tematiken i dikten. Men hen var inte svart. Och faktiskt inte amerikan heller… kanske blir extra extra svårt att hitta någon svart amerikan som kan översätta/tolka och skriva holländsk lyrik?
Nåväl. Såg senare att historien upprepade sig och att någon annan översättare/tolkare av dikten fått sparken pga sin hudfärg. Nu såg jag att den getts ut på svenska, en tolkning av Jason Diakité. Svart. Eller iaf brun, vet att han har någon referens till sig själv i någon låt som är “han den lille brune”. Såg något om att Amanda nog hade känt till Jason och själv godkänt.
Här läser Jason. (den här dikten ska deklameras!?) Har inte boken, men den verkar just ha kommit ut.
Jag blir ju sporrad av sånt här. Tycker det är kul med saker man inte får. Som att inte tolka/översätta en dikt bara för att man har en viss hudfärg. Som ju blir lustigt om budskapet någonstans ska vara “unity”? Dessutom tyckte jag att Jasons tolkning verkade lämna lite att önska i vissa aspekter, typ trogenhet mot originalet osv. M tyckte att det var så typiskt mig. Både trotsen och hybrisen. När jag dessutom inte ens orkat läsa/lyssna på hela dikten ens.
Nåja, vafan… orkar nog inte hela, den är ju lång, men ett försök av inledningen?
Original:
When day comes, we ask ourselves
where can we find light in this never-ending shade?
The loss we carry, a sea we must wade.
We’ve braved the belly of the beast.
We’ve learned that quiet isn’t always peace,
and the norms and notions of what “just” is
isn’t always justice.
And yet, the dawn is ours before we knew it.
Somehow we do it.
Somehow we’ve weathered and witnessed
a nation that isn’t broken,
but simply unfinished.
(…)
Jason:
När dagen gryr, frågar vi oss
Var finner vi ljus i dessa oändligt dunkla dagar?
Förlusten vi bär, de hav vi må vada
Vi har fruktat för våra liv
Vi har lärt oss att fröjd inte alltid är frid
Och de begrepp och sätt som “rätt visa”
inte alltid är rättvisa
Ändå är gryningen redan vår
Ändå visar vi att det går
Ändå, av allt vi fått tåla har vi fått skåda
en nation som inte brustit
men som helt enkelt inte är färdig
(…)
Jag:
Med dagen kommer frågan
Var hittar vi ljus i den eviga natten?
Den skuld vi bär, genom grumliga vatten
Vi har känt djupets käftar
Vi har lärt oss att lugn inte alltid är ro
Och att seder och sätt med makt och rätt
oss ibland bragt o-rätt
Ändå är dagen redan vår
innan vi det visste
(…)
Att översätta poesi är uppenbarligen inte helt enkelt. Nästan hur man än gör, måste man kompromissa eller välja vilken linje man tar. Trogenhet till rytm, rim, känsla, referenser, tempus osv osv. Kanske blir det lite extra knepigt om man går in i någonting där det redan finns en översättning/tolkning och man då dessutom har som mål att inte välja samma linjer.
Finns väl en del att säga, såhär kan man fundera…
I min öppningsrad “Med dagen kommer frågan” tar jag mig stora friheter, kanske för att komma ifrån Jason men också för att jag tyckte att man kunde göra någonting med Amandas “comes” och det där lät poetiskt. En implikation. Dagens kommande – när det då vara månde – implicerar frågans. Som vi kanske inte ställer oss själva, innåt, utan…?
Sen blir jag lite förvånad att Jason inte rimmar som Amanda: “shade – wade” när han senare blir mer än het på gröten och rimmar där det inte rimmas i originalet. Dessutom lite lojt förhållande till iaf hur jag tolkar innebörden. “Loss” och “carry” känns som de både syftar på död och sorg osv, men även ekonomisk orättvisa – carry används ju även i aritmetiken (och ekonomin, typ att få uppskov med avdrag eller skatten?) och inte bara att t ex bära med sig någonting (fysiskt eller mentalt). Förlust och skuld är olika saker, men om jag nu ska ifrån Jason och vi på svenska dessutom har ett mångtydligt ord som handlar både om känsla och värdslighet (de har väl inte riktigt det med guilt och debt, typ?) så tar jag det. “Förlust”? Tänker man inte mer på typ en fotbollsmatch då?
Förresten… “finner” är väl mer i linje med min lite högtravande öppningsrad och nära Amandas “find”, men på något sätt kände jag att “hittar” var mysigare. H, liksom… hitta… lj-hus, hem… Hur. H. Det får bli hittar.
“Ljus” förresten? Om jag öppnar med “…frågan” kanske jag ska fortsätta med “Var finner vi lågan (…)”? som rimmar, vilket det inte ska men… att hitta lågan (och tågan) är inte helt dumt? Dubbelt. Äsch, det blir fel, det blir så klämkäckt rimmat, går för långt från mer direkta ljusreferenser (“light” och “shade”). Jag gör för mycket våld på originalet, det blir för mycket, den där öppningsraden får räcka.
Och vad handlar “a sea we must wade” om? Jag lägger ihop det med det följande typ bibliska “belly of the beast” och hamnar inte med Daniel i lejonets kula, som man också kan tänka sig, utan med Jona i valmagen? Vatten rimmar lägligt på natten och att fiska i grumliga vatten osv passar väl in med temat?
Känt på käftarna, ja. Ville ha med den bibliska referensen och det är väl alliteration även om det inte är lika mycket som “brave”, “belly”, “beast” så är det någonting och även om jag inte kom på något hemskt sjöodjurs-fisk-haj eller som började som t ex “känt” och “käftar” så passar väl “djupets” bra, det var min ursprungliga ide om vad vattnet på raden ovan skulle vara…
“Lugn” och “ro”, jag vet inte. Visst, leka med idiomet (“peace and quiet”) på samma sätt som Amanda, men… Kanske inte lika snyggt som Jasons förvissade alliteration med “frid” som ju på samma sätt har samma betoning/vokalljud som i “liv” (“beast” – “peace” är på samma sätt). Vad heter det där fenomenet som inte är rim, men…?
Sedan en betoningsordlek med “just is” och “justice” som får Jason att rytmiskt rimma loss med “sätt – rätt”, något som inte finns i originalet. Amanda kör som så ofta med alliteration, så då gör jag det också även om jag nog dras med lite av Jason. Sedan försöker jag mig på en annan ordlek än Jason och den är väl inte lika bra, den är faktiskt rätt dålig, men Jasons kanske uppenbara är redan tagen, men det är ändå någonting? “makt å rätt” – “brakt o-rätt”.
“Dawn” är såklart mer gryning än dag, men jag använde dagen i min första rad och vill anknyta till det och tycker det funkar bra med dubbeltydiga vår (årstiden). Vårdag! Nästa rad “visste” som instinktivt kändes bra, fick som en mångtydig känsla, kanske tack vare våren, av “viste” (djurnäste) och Tryggare kan ingen vara för Amanda har ju massa referenser till Bibeln och… Jason rimmar “vår” – “går” och just fan, “knew it” och “do it” rimmar ju… faktiskt, även om de stavar så knepigt de där utlänningarna… Så…
Äsch, jag orkar inte mer… gillar dikten och vill ju egentligen göra någonting vettigare av t ex “a skinny Black girl” och sånt som kommer bara någon rad längre ner. Går det verkligen inte att göra någonting bättre med skin-grejen i “skinny” än bara den raka översättningen “en mager, svart flicka”? osv
