Bara ett par minuter efter hon gått märker jag att det är någonting.
Snart gråter du.
Och ingenting hjälper.
Inte flaskan, inte att byta, inte att vagga, inte någonting.
Du vrider dig som en mask på en krok.
Skriker. Förtvivlat.
Det som är fel är att hon inte är här.
Bara jag. Vi.
Men du vill inte vara vi.
Du vill vad som helst men inte vara här. Med mig.
Gör allt du kan för att komma bort. Från mig.
Visar hur fruktansvärt det är att vara. Jag är.
Efter trekvart somnar du ändå i min famn.
Ett lugn sprider sig i ditt ansikte och kroppen blir tung.
Bara kylskåpet surrar.
Jag vågar knappt röra mig.
För att inte väcka dig.
För att inte störa friden.
Det kliar i pannan.
Det kliar i mobilen, som inte är här.
Och kanske är det uträknat så.
Att jag efter allt det där.
Ska sitta fastkilad och bara se på dig.
Hur fin du är.
Vi är båda.
Helt.
Dränerade.