Jag blir så kluven.
Pratat om den tidigare, innan jag nu till sist kunnat lägga vantarna på ett exemplar och… jag älskar premissen för den här boken: Ett par okända som stört sig på vad de upplevde som dåtidens obegripliga strömningar och bestämmer sig för att bakom peudonym gissla parnassen med en likaledes obegriplig diktsamling, dock av slumpmässigt trams.
Trams som har någonting. Halsbrytande vändningar. Lekfulla formuleringar. Rytm och formexperiment. Humor. Oväntade, men pricksäkra associationer. Mångtydiga metaforer. Eller? Är det bara slump och inbillning?
Men i slutänden är det ju bara… trams? Eller? Gillar ju mycket. Många dikter har någonting. Ett frö. Fantastiska uppslag till någonting stort. Men någonstans faller det ändå platt. För att de måste göra det? Om det skulle vara bra på riktigt, om upphovsmännen skulle ansträngt sig på riktigt, haft ambitioner att göra färdigt, göra det bra… då skulle det inte sett ut såhär. Eller?
Det är lite frustrerande, men sakens natur helt enkelt.
Bjuder på några av de dikter jag tycker har någonting, ett frö:
I dessa viskande tider
när tårarna skattas högre än svetten
drog jag mig tillbaka
för att rita korsord i sanden.
Men där sprungo
små gula myror
plöjande var sin väg
till uppgiften
…
Vem ropar?
Vem är den som ropar
att han inte vill?
Vem är den som tror
att Jerikos murar finns till?Det är inte sant att drömmaren har rätt,
det är inte rätt att synaren som sett
i skyltfönstren som speglar
höjer viljornas bud och sen går hem,
till gud.
Vem är den som ropar,
vem är den som tror?
…
Den största synden
är barnhusbarnens,
de osnutnas,
som aldrig haft en nickeldank.
Den största synden
är att vara
ingens älskling.
…
Jag såg en brevbärare,
en befodrare av ofrankerade remisser,
sovande bakruset ur sina fötter
på en trottoarservering.
Hans väska
en läderkanon,
med mässingssikte,
skinnansikte.Vid startskottet började
mjölkhämtningsstafetten.
Förevändningsglädjen
trängdes vid disken,
prisande postgången
i de toffelbärandes kvarter.
…
Det vore bättre
att aldrig se sig om
efter flötet som ändå
aldrig sjunker.
Det vore bättre
att stilla gå och prångla ut
i alla de vitmenade gårdarna efter vägen
den slappa säckens ejakulat,
krims och krams
lyx till dans,
det som flyter upp
från bagarbarn och läroverksgossar.
Det vore bäst
att skaffa sig
en ondulering permanent,
en korsett av strutsfjädrar.
…
Spegeln
Efteråt
skrattade ditt sköte
mig rätt i ansiktet.
Efteråt
speglade din panna
i en svettig hårtest
min borttappade entrébiljett.
Efteråt
det eviga efteråt.
Hoppsan.
Det blev sex stycken.
Hade bara tänkt citera ett par, tre. De jag gillade. Men jag märker att jag ju ändå gillar det här.
Det är så random. Lekfullt. Oväntat.
Det är som att man nästan skäms, ska man se någonting, ett värde, i det här tramset?
Är det ett Rorschach-test och vad är egentligen poesi?