Apokryferna till Nya Testamentet

Tror jag börjar bli något mätt på nytestamentliga apokryfer, men för all del.

Det här är inte den bok jag är sugen på. Det är en samling – ett urval för att visa på vad som finns – av nytestamentliga apokryfer. I många fall bara utdrag. Det är texterna och inte jättemycket runtomkring. Förvisso var väl Gärtner en av de kunnigare men å andra sida apologet, men… den där ynka sidan med orientering innan varje apokryf är ju det som egentligen är intressant. Är för lat, orkar inte riktigt ta mig an sånt där utan någon att hålla ordentligt i handen.

Det som jag skulle vilja läsa mer om – ja, hela texten finns här, men… – är Thomasevangeliet. Mer analys och perspektiv, hur det förhåller sig till de kanoniska evangelierna (speciellt de synoptiska). Kan Thomas tillochmed vara någon sorts version av Q-källan? Det skulle jag vilja läsa mer om.

Ja, alltså…

De synoptiska evangelierna är Markus, Matteus och Lukas som i hög grad överlappar varandra. För Markus finns 75% även i de två andra och ytterligare 20% av Markus tas upp i Matteus; det är inte så mycket material som är unikt för bara Markus, som är det kortaste evangeliet. Matteus och Lukas innehåller utöver det som är gemensamt för alla tre typ hälften unikt material och hälften som även finns i det andra evangeliet (Matteus i Lukas och Lukas i Matteus).

Förr trodde man att Markus och Lukas delvis baserade sig på Matteus och att Matteus skrevs först, det är därför det kommer först i NT. Numera tror man (de flesta forskare iaf) att Markus skrevs först och att Matteus och Lukas baserade sig på Markus. Och att Matteus och Lukas dessutom använde en annan källa, Q-källan (från tyskans Quelle) eftersom de har så mycket gemensamt. Man tror att denna Q kan vara ett evangelium som inte är så mycket en levnadsbeskrivning utan snarare en samling Jesusord (det är det Lukas och Matteus har gemensamt?). Och… det är precis detta Thomasevangeliet är. Dessutom kan man – vissa forskare iaf, men inte alla – placera det väldigt tidigt.

Så jo…

Det känns som jag börjar bli färdig med nytestamentliga apokryfer (evangelier) för den här gången, men sånt där runt den förmodade Q-källan (tvåkällshypotesen är väl inte den enda, men…), Thomasevangeliet och allt sånt är ju ändå lite spännande.

Boktips på det, någon?

Maria Magdalenas evangelium

Evangeliet enligt Maria (Magdalena)

Påträffat – inhandlat i Kairo av en tysk – 1896. Ursprungligen upphittad i någon avlägsen egyptisk ny sägs det. Först översatt (från koptiska) 1955. Denna bok utgiven 2020 (första svenska översättning?).

Paul Linjamaa lägger verkligen ut texten. Så till den grad att det känns som att evangeliet nästan bara är en bisak. Det är intressant, men kan ibland bli lite mycket. Är det en bok om Maria Magdalena, textfragmentet eller filosofiska strömningar just före och runt vår tideräknings början?

Det här med Maria Magdalena som person följer lite samma mönster som Judas känns det. Någon som föll djupare och djupare i onåd allteftersom tiden gick. I MM:s fall från att vara ganska uppburen till en sköka och prostituerad. Förmodligen sammanfallande med att kristendomen blev statsreligion på 300-talet. Och iom det kvinnans ställning inom kristendomen?

Att dessa två evangelier inte blev kanoniserade har, skulle jag tro, kanske inte så mycket med vilka personer de porträtterar utan vilken världsbild de förmedlar. För det är väl det som är grejen. De innehåller ju inga levnadsteckningar av Jesus osv, men saker som Jesus skulle anförtrott sina närmaste apostlar…

Den amerikanska flickans söndagar

Impulslån. Stod och fingrade i poesihyllan på g: Gren, Glück, Greider och vad det nu var. Gustafsson, förstås. Läste två-tre sidor mitt i. Något om ett bibliotek med jättemånga (18?) våningar och kom att tänka på det eventuellt verkliga biblioteket i Austin i Gustafssons Tennisspelarna.

A drog mig plötsligt i armen. Hon var färdig, så jag lånade boken och vi gick hem.

Och lite så var det. Utan att vara någon Gustafsson-expert känns det mycket som att han brer ut sig själv över sidorna. Allt med en förevändning om en notis om en mördad flicka som han vill ge en röst åt. Gott så. Det är sällsamt att stiga ner i Gustafsson och hans funderingar en stund. Vad det nu har med den där mördade och våldtagna flickan att göra, …egentligen?

Augustprisnominerad 2006.

Judasevangeliet

Judasevangeliet.

Omnämnt och avfärdat som kätterskt år 180 av Irenæus. Hittat (gravplundrat) i Egyptens torra ökensand 1978. På svarta marknaden i början av 1980-talet – hastigt bevittnat av forskare – men av girighet förpassat till fuktigt bankfack och förruttnelse. Slutligen lossköpt av en mecenat 2001 och tillgängliggjord för forskare. Första översättningen på modernt språk (kodexen är på koptiska) publicerad 2006.

Tycker sånt här är spännande. Jesus. Vad som blev. Vad som kunde ha blivit. Vad som egentligen var. Som vi aldrig kommer få reda på – vilket väl är det enda som är riktigt säkert. Varför det blev och utvecklades som det gjorde. Historien och myten är minst lika mycket Paulus, Petrus och Jakob (Jesus bror alltså) och alla andra apostlar som huvudpersonen själv. Eller för den delen bifigurer som Judas.

Givet detta ger ju inte texter – jag menar evangeliefragmentet och inte boken – som dessa i sig inte särskilt mycket. Man behöver en hel del kött på benen för att kunna ta till sig de här sakerna ordentligt. Men då, som här med Jörgen Magnussons eminenta hjälp, blir det riktigt intressant. (förresten fascinerande i sammanhanget att Jörgen är blind!)

Tar med mig två saker. Dels – den eventuella, ingenting är ju någonting definitivt när det gäller Bibeln – nyanseringen av Judas Iskariot. Förtjänar han verkligen sin plats i brevid Benedict Arnold och Vidkun Quisling? Eller brevid… jag menar framför. Judas är ju förrädarnas förrädare, ett begrepp i sig själv. Men mer än det en ingång till gnosticismen. Hade – och har – alldeles för dålig koll. Lite kittlande med vad som kunde ha varit?

Favorithyllan

Klassikerhyllan på Serieteket.

A har glatt låtit sig invigas i de belgiska och franska klassiker jag läste som barn.

Nu slukar hon Tintin, Johan, Lotta & Jocko, Spirou, Gaston, Lucky Luke, Johan och Pellevin, Starke Staffan och säkert någon annan jag glömt nu.

Bra grejjer.

Jag fattar ingenting

Spontant impulslån, Hornstulls bibliotek.

Spenderar för mycket tid i Cb- (bibelutgåvor) och Cc-hyllorna (exegetik)?

Hursomhelst. Kul med ”omöjliga” bibelställen. Bibeln är ju vad den är, omöjlig hela den, så det finns ju en hel del att ta av. Såg att författaren (Leif Carlsson, doktor i teologi) tydligen skrivit ett par böcker till på samma tema: Jag fattar fortfarande ingenting, Jag fattar ändå ingenting, …

Behållningen är urvalet av bibelställen. Försöken till förklaringar – eller snarare bortförklaringar – tycker jag ger mindre. Går någonting inte ihop kan man alltid hävda att det är menat symboliskt. Eller ironiskt. Eller att det står fel.

Är betydligt mer road av t ex Criswell eller andra bokstavstroende, där Skriften är Guds ”verbalinspirerade” ord. Ofelbar. Vilket såklart blir problematiskt. För oavsett vilka mirakel Gud kan utföra eller ologiskheter vi bara inte är ämnade att förstå men ändå ingår i Guds avsiktliga plan osv är vissa knutar omöjliga att lösa för den som inte kan ta det minsta lilla avstånd från texten… och när de då ändå försöker… det är underhållning.

Leif ger upp för lätt. Ta som exempel det här enkla problemet med att folket i Genesis blev orimligt gamla? 900 år och mer. Det går väl att ha lite mer fantasi än att det är ”symboliskt” och att alla dessa män egentligen är släkter. Att Noa och Abraham och alla de andra inte levde längre än normalt – att siffrorna inte ska ses bokstavligt, att de bara ska ses som symboler för liv och död – men att deras sammantagna släkter med massor av generationer fanns så många år och att det är vad som avses…?

Herregud? I en religiös skrift med mirakel hit och dit är det väl ingenting att tjafsa om att människor på den tiden – av olika anledningar – blev orimligt många år. Hur det nu gick till med att… de var övermänniskor, att människosläktet sedan dess rent fysiskt sjangserat, att Gud gjorde det så, att åren var kortare, att… vadsomhelst. Tusen bibelrimliga förklaringar. En enkel icke-fråga, en mindre detalj i sammanhanget?

Som ett annat exempel, ta placeringen rökelsealtaret i uppenbarelsetältet. Ett litet altare i trä. Beskrivet som en halvmeter i kvadrat, en meter högt. Guldringar i sidorna så det ska kunna bäras med stänger. Flyttas alltså. Var stod det egentligen? I andra mosebok står en sak: framför förhänget till det allra heligaste (det innersta rummet). I hebreerbrevet uppges att det stod inne i det allra heligaste.

För att citera Dire Straits: ”Two men say they’re Jesus, one of them must be wrong?”?

Det här flyttbara altaret kan ju inte ha stått på båda ställena? En självmotsägelse? Bibeln måste ju ha fel? Och enligt Leif är det fel i hebreerbrevet. Jaha. Är inte det ett tecken på dålig fantasi? Svag tro? Om sådana saker tillhör de ”problematiska” med Bibeln, vad är då inte problematiskt?

En annan frågeställning: går det att överleva tre dagar i magen på en fisk? Nej, säger Leif. Om berättelsen om Jona ska uppfattas som bokstavlig skulle det krävts ett rejält mirakel, resonerar han (Whuut? I Bibeln?). Eller, som Leif uttrycker det: ”En annan möjlighet är att vi återigen har att göra med en symbolisk skildring.”

Jag fattar ingenting.

Överallt ska jag vara i centrum

Politisk lyrik.

“Författaren har hämtat formuleringar och bildspråk ur Ansvar för hela Sverige (Moderata samlingspartiet, 2011) och Framtidskontraktet (Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, 2013”

Nu har jag inte läst de där idéprogrammen, men även om formuleringar är hämtade därifrån har Gren kokat ner dem, rätat ut dem och gett dem ett tryck som man aldrig hör från politiker. Politiken formuleras aldrig på det här sättet och jag kan inte hjälpa att skratta högt.

Såhär kan det låta:

När jag blir stor
ska jag ha välfärd
När människor inte har råd med välfärd
ska jag ha ambitionen
att människor har råd
Jag ska ha råd med den ambitionen
Den ska kosta
Det ska inte vara gratis
Det ska inte vara tvång
Det ska vara morot
Det ska vara morötter
Det ska vara land av morötter
Det ska inte vara piskor
Det ska vara människor
som inte har råd
och som
jagar morötter

…eller:

När jag blir stor ska människor
ha lyfts ur fattigdom
Människor ska inte vara
nere i fattigdomen
De ska ha åkt upp
Jag ska ha hjälpt dem
Jag ska ha lyft dem
De ska vara i ljuset
De ska vara på höjden
De ska se ner
mot fattigdomen
Det ska inte vara någon där
Det ska vara tomt i fattigdomen
Det ska vara släckt i fattigdomen
Det ska vara stängt
Det ska vara lås
Det ska vara larm
Det ska vara väktare
Det ska vara förbjudet område
Det ska vara strålkastare
Det ska vara vattenkanoner
Det ska vara elstängsel
Det ska vara vakthundar
Det ska vara straffbart
att ta sig ner i fattigdomen
Det ska vara fängelse
Det ska vara livstids fängelse
Det ska vara livstids fändelse
i fattigdomen
för människor
som tar sig ner i fattigdomen

Fast sen såg jag en partiledardebatt samma kväll. Per Bolund refererade till motståndarna som “de blåbruna” och Jimmie Åkesson blev, med politikermått mätt, skogstokig. Han gick bärsärk. Han fick samma intensitet som jag tycker Grens dikter har. Ett ursinne. Han maler och upprepar, formulerar en tanke, en fråga om och om igen.

Transkriberat från sändningen:

Per Bolund!
Vem är brun här?
Vem menar du är brun?!
Du pratar om de blåbruna
Vem är brun?!
Vem är brun?!
Vem är brun?!
Vem är brun, frågar jag
Vem är brun?
Kallar du mig för nazist?
Du kallar mig för nazist!
Jag blir riktigt upprörd
Man kan inte komma undan med det här
Är jag nazist?
Kallar du mig nazist?!
Kallar Per Bolund mig för nazist?

Kan förstå att Per Bolund blir lite skärrad. Jimmie Åkesson går, formmässigt, helt utanför ramarna för hur politiker brukar agera i partiledardebatter. Bolund viker förvisso inte ner sig mer än vad politiker brukar när de svarar på andra frågor än de som ställs. Och han förklarar vad han menar med blåbrun. Att det är ett etablerat begrepp (som att någonting nödvändigtvis är okej att använda bara för att det är etablerat – finns ju herrans mycket “etablerade” invektiv om man ska vara sådan…)

Så även om han inte riktigt viker ner sig så fegar väl Per Bolund ändå ur när skiten träffar fläkten. Han svarar inte på frågan han själv implicit ställt. Vem som är brun borde ju vara mycket enkelt att svara på. Speciellt om man dristar sig till att häva ur sig begrepp som blåbrun. Stå för dina ord, Per Bolund. Svara på frågan.

För… Ja. Jimmie, du är brun.

Jag skulle säga att Jimmie är brun på samma sätt som Stefan är röd.

Det går inte att jämföra dagens svenska socialdemokrati med klassisk kommunism eller ens åttiotalets löntagarfonder. Tänk vad nära det var? Övertagandet av produktionsmedlen. Att ställa Löfven brevid Marx, Stalin eller – faktiskt – Palme är löjeväckande.

Men Stefan är ändå röd. Givetvis.

Och Jimmie är brun.

Inte för att sverigedemokraterna liknar NSDAP eller att Åkesson kan jämföras med Hitler. Men någonstans i botten finns en kärna, en grundtanke. Som de själva uttrycker det i inledningen till sitt partiprogram: “Sverigedemokraterna är ett socialkonservativt parti med en nationalistisk grundsyn”.

Rappakalja

För ganska precis två år sedan inrättade Malmö stad världens första uttrandefrihetsbibliotek, Dawit Isaak-biblioteket. De verkar mena på att här får alla böcker finnas, även sådana man inte skulle fått läsa om ”någon annan fått bestämma”. Jag antar att det är kontroversiella och iaf ibland därigenom intressanta böcker.

Någon gång har jag tänkt att deras katalog borde vara en bra tipslista för böcker som är lite mer ”edgy”. När jag nu tittar så verkar det inte vara direkt så? I vilket fall pratar de om Harry Potter och sånt, som ju är eller har varit förbjudet i vissa länder, vissa tider. När jag gör en snabb slagning i deras katalog hittar jag förvisso t ex Mein Kampf, konstigt vore väl annars, men inte Sion vises protokoll eller sånt som är kontroversiellt på riktigt… Man kan undra: har de någonting som är om inte olagligt i Sverige så iaf på gränsen (Nabokovs Lolita kanske är okej, men hur är det t ex med andra ännu mer barnpornografiska litterära grejer?)

Vet inte om resultatet bara är sånt som man faktiskt kan hitta varsomhelst, typ Satansverserna, Candide eller Lady Chatterleys älskare? Att man samlat lite sånt – ganska oförargliga saker – i en bibliotek. Ambitionen verkar ju vara genuin iaf.

Hursomhelst: nu till Moderna Museet. De verkar inte ha några sådana ambitioner, att hålla yttrandefrihetens fana högt och gå i bräschen. Kosta vad det kosta vill.

Det är väl iaf vad museets danska chef uttrycker när hon både tidigare och nu tackar nej till Lars Vilks rondellhund.

Tror jag. Jag har svårt att förstå vad hon säger. Förmodligen är jag inte ensam, Sveriges radio känner sig uppenbart nödgade att översätta/återupprepa vad hon säger, precis som när de intervjuar någon på utländska (trots att jag tror att hon iaf försöker prata svenska). Så inte bara i detta inslag, utan i alla andra jag hittat med henne.

Blir man inte lite sugen att med en JO-anmälan göra henne till ett konstverk? Nästan lite i Vilks anda? För hon bryter ju, som chef för en statlig svensk förvaltningsmyndighet mot språklagen. Paragraf 11 stipulerar nämligen att myndigheters språk ska vara begripligt. (ja, det gäller även när man uttrycker sig i tal).

Harry Potter och De vises sten

Antar att A kommer läsa Harry Potter någon gång, det hör väl till, så jag skaffade böckerna redan nu. De tre första till att börja med.

Var lite osäker vilken ålder de egentligen är skrivna för. Hade själv inte läst dem. Många vuxna verkar ju annars vara begeistrade och inte skämmas för att höja dem till skyarna. De brukar stå på 9-12 år i bokhandlarna och Harry är 11 i första boken, men å andra sidan verkar en del på nätet tycka att de tre första skulle kunna passa en yngre publik. Sen ska det bli mörkare och mer för äldre barn, verkar även de tycka.

Nåväl.

Började läsa första boken högt för A och intresset verkar fladdra lite upp och ner. Först ville hon egentligen inte – vad hon nu visste om Harry Potter? – men drogs in efter de första styckena. Sen verkar det ha ebbat ut efter tre lässtunder, när Harrys moster och övriga fosterfamilj är så hjärtlösa och taskiga mot honom…

Passat på att läsa den själv under tiden. Och det är väl en hyfsat habil ungdomshistoria. I fantasykläder. En slags fusion. Förstår om det går hem speciellt hos ungdomar som känner sig ensamma och udda. Oförstådda i en värld de inte tycker sig passa in i. (jätteovanligt under uppväxten?) För det är väl den egentliga, underliggande tematiken. Utan att det är särskilt mörkt alls, sockerströsslat som det är med tilltalande glad-fantasy.

Får se hur det blir med fortsättningen dock. Även om det är lättläst är de tre första böckerna ändå på 4-500 sidor var och sen smäller det ju till med riktiga tegelstenar.

Orkar man? Nu kan jag ju iaf säga att jag läst Harry Potter…