Impulslån. Stod och fingrade i poesihyllan på g: Gren, Glück, Greider och vad det nu var. Gustafsson, förstås. Läste två-tre sidor mitt i. Något om ett bibliotek med jättemånga (18?) våningar och kom att tänka på det eventuellt verkliga biblioteket i Austin i Gustafssons Tennisspelarna.
A drog mig plötsligt i armen. Hon var färdig, så jag lånade boken och vi gick hem.
Och lite så var det. Utan att vara någon Gustafsson-expert känns det mycket som att han brer ut sig själv över sidorna. Allt med en förevändning om en notis om en mördad flicka som han vill ge en röst åt. Gott så. Det är sällsamt att stiga ner i Gustafsson och hans funderingar en stund. Vad det nu har med den där mördade och våldtagna flickan att göra, …egentligen?
Augustprisnominerad 2006.